Man blinkar

Jag är lite rädd för att det är så det är. Man blinkar och plötsligt har livet passerat. Det går så fort att veckorna rusar förbi och man undrar ibland om man verkligen gjort något alls? Idag stannade jag upp en stund när jag landat hemma efter en sån där helt underbar dag som man har nån gång ibland. Solen stack fram och det finns ett löfte av vår även om det snabbt kan omvandlas till vinter igen. Mitten av februari bara...i en halvtimme strosade jag runt och försökte samla upp alla tankar som surrar i huvudet samtidigt. Fick sällskap av två favoriter i trädgården. Lancelot som alltid måste kolla vad man gör där ute och håller sig nära och cassie som fullständigt inte vet var hon ska ta vägen nu när hon äntligen börjat upptäcka utevärlden. Hon spatserade med svansen i vädret rakt ut på dammens vattenspegel i tron att det var fast mark även där. Ibland måste man få skratt högt även om man är helt ensam och det gjorde jag när hon lyckats doppa hela framdelen i dammen och vände på en femöring innan hon snabbt som attan försvann in igen... Ja så är det att vara på okänd mark men man lär sig.

Idag gjorde jag något jag tänkt länge på med mycket kluvna känslor. Jag gav en tia till en tiggare i parkeringshuset vid Allum. Mycket mycket svår fråga som jag diskuterat med mig själv i år utan att lyckas få ett svar som är tillfredsställande. Ska man ge eller inte? Många gånger börjar jag redan innan jag går till affären och tänka på hur jag ska göra. Tänk om tiggaren sitter där idag. Ska jag titta på hen?  Om man hälsar men inte ger vad ger det för signaler. Om jag inte ger vad gör det mig till för människa? Och om jag ger vad har jag för bakomliggande motiv! vill jag bara känna mig god eller bryr jag mig?  Jag är väldigt väldigt konfliktfylld i frågan som märks...så idag gjorde jag det!!! Bara sådär, råkade få ögonkontakt med en ung man när jag gick in och råkade ha en tia i fickan...så på till baka vägen, vips bara!  Och tänk det hände inget farligt alls. Möjligen att jag faktiskt kände ett sting av skam. Intressant...

Dagen ägnades annars på uppdragsdag för alp där vi fick våra grupper och vårt uppdrag. Det ska bli otroligt spännande. På ett fritidshem den här gången med och en otroligt kompetent grupp med stor kompetensspridning och ålders/erfarenhetsspridning som bara kan bli fantastiskt utvecklande och givande för alla inblandade. Om en vecka kliver vi in i alp bubblan och lever i läroplaner och lärande samtal i två fulla veckor. Det pirrar i hela kroppen av förväntan.

Och ikväll blir det ost och vin och imorgon skara för provridning och beslut om drömponnyn Bella. Det ska bli en otroligt skön helg det känner jag redan nu.