Lördag...igen?

veckan har gått så vansinnigt fort och jag kan inte minnas att jag har gjort något alls...trots det var jag så trött att det var bra nära jag vände mig på andra sin i morse när klockan ringde...Hade det inte varit så svårt att få till det med igen ridningar hade jag kanske skolkat idag! Men det var tur jag inte gjorde det för lektionen på Råda var jätte kul och Neddan ovanligt pigg och samarbetsvillig. Vi åkte till Öjersjö direkt efter och pysslade lite med hästarna innan vi tog en tur på Karis...Tabasco verkar vänja sig så smått där med eller också beror det på att jag hade Putte med mig. Dottern fick leda honom 40 minuter idag och nästa vecka är det äntligen dags att sitta på honom igen. Hon ser fram emot det...Tabasco gick kanon fint idag med. Lite extra power hade han som jag lyckades hålla i schack tills vi var på väg tillbaka till stallet på lång tygel. Plötsligt bockade han två gånger och skrämde slag på stackars Putte som var framför! Va??? Ja vad ska man säga inte vet han att han är 26 år ivarjefall den lilla busen :)

Jag skulle träffat min kära Mor och Syster på lunch idag men jag somnade som en gris på soffan i två timmar. Mådde betydligt bättre efter det men nu börjar jag bli trött igen och klockan är bara halv nio...Imorgon tror jag att jag ska åka till stallet en sväng när Camilla ska rida.Hoppas solen lyser då för jag vill gärna sitta med min kaffe termos på muren och titta på. Jag ska ta med filmkameran och se om vi kan få honom att rulla sig i boxen igen.Idag rullade han sig så njutningsfullt att jag bara måste få det på film. Vilken livsnjutare han är!

Tomt...

Var hos min älskade morfar idag. Där var så tomt på något sätt. Mormors stol kändes som om den var upptagen men när jag vände på huvudet var hon inte där...konstigt, jag tyckte precis hon skulle säga något...

Vi läste annonsen tillsammans när den kom, den är mycket vacker. Dottern säger att hon inte riktigt tror det är sant som om det bara är ord utan betydelse och kanske är det så det är? När en människa försvinner borde det smälla till i luften när tomrummet fylls med luft. Borde det inte bli ett vakuum där det nyss var en person? Hos Morfar var det tomt men vi fyllde tomrummet med prat och skratt och tårar. Och så slängde vi in en liten lunch också och hade väldigt trevligt...

Jag kom mig inte för att åka hem så det blev ingen ridning idag men vi borstade och myste och mockade för hästarna...Inget går upp mot lite hårt arbete för att hitta balansen igen :) Se mycket fram emot att rida Ned i morgon och Tabasco på eftermiddagen...Hoppas vädret är skönt och underlaget perfekt för då ska vi klämma i med en skön snögalopp!

Arbetsdag...

Vissa känns som om de aldrig ska sluta...Just den här dagen var lång och full med bara bra saker utöver en enveten huvudvärk som gav med sig först efter ett glas rött till maten. Med det tolkar jag in spänning som orsak och det kan väl vara en helt ok tolkning med tanke på hur de senaste veckorna varit...Vi hade en bra vikarie på jobbet i varje fall och det underlättar ju och jag skulle också vilja säga att jag trots mina farhågor fått en ny chef som otippat känns som den bästa jag haft...otippat på grund av att jag gillade min förra så mycket att jag gick igenom en sorge period när hon slutade! Lite märkligt att vardagen är full med fantastiska chefer, det brukar ju vara dem man klagar på?! fast när jag tänker efter har jag nog bara haft bra chefer hela yrkes livet förutom en gång...man är lyckligt lottad. Kul var att vår lärarstudent dök upp igen! Det är så roligt att prata jobb med de som är på väg in i yrket och när man känner varandra väl efter ett par år blir det extra kul.(Och ungarna älskar honom vilket är extra plus!)

Jag överlevde föresten mitt Yoga pass igår med endast lätt träningsvärk. Det var knökat med folk och den nya läraren verkar riktigt bra.(fast jag gillar den gamla bättre för hon får mig att känna mig speciell). Det är något jag inte blir klok på...Muskler! Jag har ju tränat ganska mycket till och från i livet och tycker nog att jag håller igång både kropp och själ i hyfsad balans. Men efter två månader av viss vila finns inget kvar alls. jag eftersträvade mysmage och fick total pysmage...är det värt att börja om eller ska man förfalla i total förslappning? Det är frågan för dagen...

Imorgon ska jag åka till morfar och äta lite lunch...det måste vara konstigt att bli lämnad kvar efter 70 år...hur håller man psyket i balans då? Jag längtar efter att få se honom trots att det bara är en vecka sen sist. man förstår plötsligt hur viktiga människor är när någon går ur tiden...

Ett uns av lycka....

Jag försöker oftast tänka positiva tankar men den här vintern har onekligen haft sina baksidor. Utöver ett antal dödsfall,människor och djur så har mörkret och isen inte gjort det lätt att hålla lyckan vid liv...Jag räknar mig till de lyckligt lottade som är ute på dagtid, varje dag! Soliga sköna dagar är detta verkligen en löneförmån...men vad ska man säga när det är -7 grader, lätt snöfall och blåst? Det har varit alltför många sådana...
Jag läste dessutom att vädergudarna beslutat att förlänga vargavintern hela mars ut, kanske till och med April kommer vara kallt! Då vill man gråta...

Med den känslan i bröstet åkte jag till stallet för att plåga mig själv och min förslappade häst med en halvtimmes skritt i skarsnö...kallt var det och blåsigt när jag tog in och ryktade. sen förväntade jag mig att sitta på helspänn då eftersom Tabasco är så fånig när han är ensam, framför allt på Karis lycka eller i skogen...Men just idag, som för att göra mig lite lite gladare bestämmer sig hästen för att kliva på utan att titta hela vägen bort till ängen och sen rider jag 40 minuter så gott det går på det upptrampade spåret. Utöver att Tabasco faktiskt arbetar villigt i form och lyssnar så är han helt stabil! Vi travar lite för att fira detta och han är så glad:) solen sticker plötsligt fram bakom björkarna och alla kristaller i träden runt ängen gnistrar så ögonen svider och Tabascos gula päls lyser som guld...Då klickar det till i hjärtat av lycka...ett litet uns....

Livet går vidare....

Trots allt så gör det naturligtvis det, åtminstone för oss som har häcken full...I går jobbade jag och jobbade och sen var det planering så jag var inte hemma mer en en timme innan det var dags att sova. Och idag fick jag jobba extra en timme. På sätt och vis är de väl alldeles utmärkt att fylla på framför allt när det känns lite sorgligt i livet.

Jag åkte till stallet idag och myste med Tabasco. Han ska försöka komma igång lite nu efter jullov och hovproblem. Det är inte så lätt för padocken går inte att gå i alls och skogen var full av blank is och farliga hålor, där vågar jag inte ens leda honom...Återstår Karis lycka, en stor betesäng som naturligtvis är snöklädd men trots det är bästa stället att rida på. vi har efter en veckas kamp lyckats trampa upp ett fyrkantsspår som håller för både skritt och trav men innanför är snön 30 cm och har hård skare på...Där vill hästen inte gå...faktiskt vill inte hästen gå alls eller för mycket! Inget mellanting liksom. Och ensam är han bra ynklig och det blir ju inte bättre av att det blåser lite. Så jag tänker att jag har bra tillfälle att träna att rida ute på en spänd häst just nu och efter en halvtimme har jag hållt Tabasco sysselsatt i bra form men mina magmuskler säger stopp! Det är trist att inte kunna träna men idag insåg jag att det finns en mening med allt! Det är ju inte så att jag har störst behov av att mala runt på volten...jag behöver ju träna att inte bli spänd när hästen blir rädd! Så det är ju perfekt egentligen. Tänk att jag faktiskt sitter upp vid stalldörren, rider förbi kossorna, under träden, genom stenmuren ut på ett jätte fält där jag vet att han brallar rätt som det är, rider en halvtimme och sen tillbaka hela vägen till stallet utan att bli nervös! Det hade inte hänt innan sommaren!

Jag sjunger gärna när jag rider. Om det är folktomt och mitt på dan när alla jobbar. Tabasco gillar det, han skrittar i takt...Jag klämde i med ett par gamla favoriter och inser plötsligt att jag sjunger för mormor, den visa som vi skojat så mycket om när vi gått i trädgården tillsammans. Det kändes riktigt fint in i hjärtat...Älskade mormor, vad du är saknad....

Väntat klart...

Älskade mormor somnade tillslut in stilla och i ro efter några dagars envis kamp mot naturens gång. Jag gråter en skvätt och glädjs över alla minnen som finns. Hon han fylla 95 år med barn,barnbar och barnbarnsbarn...inte illa...inte illa alls.

Spässlandarosen (fylld kanelros)

Och när våren kommer ska jag möta varje blomma som slår ut i trädgården och säga -hej lilla dillpion tänk att du växte hos mormors farmor en gång...hej lilla stjärnflocka (även om lilla är ganska skrattretande med tanke på hur stor den blivit mellan rosorna...) och hej lilla kanelros, tänk att ni växte i mormors bardomshem innan ni hamnade här. Och när Flamentanzrosorna blommar ska jag klippa en och sätta i vas och tänka på mormor och kanske ska jag plantera mormors favoritros elmshorn på en väl utvald plats i trädgården där jag ska sitta och snusa och minnas i väldoften...

Städar...väntar...

Söndag och man mår som man förtjänar som man brukar säga...Frågan är vad man gjort den här gången...Dotterns rum påminner om något från ett tvprogram jag såg en gång...detta trots städning regelbundet. Vi tar oss an uppgiften som arkeologer. Långsamt borstande gamla reliker...kanske finns det en skatt längs ner...Så mycket damm! så mycket brödsmulor och gamla leksaker som nte längre leks  med. Och egentligen var det garderoben jag trode vi skulle in i...Ja vi kommer väl dit, förhoppningsvis innan kvällen.

Vi firade min Morbror som fyllde 70 i veckan. Det var en trevlig kväll men med smolk i bägaren. Älskade mormor ligger och väntar på att få somna in och vi väntar med henne. Jag har inte förmått åka till henne på sjukhuset den här gången. Sist hon låg inne fans det ju stora tillfrisknings möjligheter men det var tungt nog...Tack och lov är familjen full av starka individer som klarar detta så mycket bättre...Det är inte lätt att vara glad just nu...