Total kroppskollaps

Jag överdriver lite, det finns delar av mig som inte kollapsat ännu. Hjärtat till exempel...även om det igår kändes som om hjärtat brast lite grann. Jag viste att det skulle bli svårt att lämna Fabian efter dessa tre fantastiskt roliga år tillsammans, det är faktiskt svårt att själv förstå hur mycket man fäster sig och faktiskt älskar ett djur. Det är bara i hästvärlden man lämnar i från sig sin vän. Tänk om man gjorde samma sak med en hund eller katt? Det skulle inte hända, men en ponny eller häst byter man när man vuxit ut den antingen kroppsligt eller kunskapsmässigt. I vårt fall var det väl så att vi insåg att ingen av oss skulle utvecklas mer med Fabian, inte han heller liksom. Det är väldigt skönt att vi hittat en sån fin ersättare som vi faktiskt känner oss helt nöjda med även om det säkert dröjer ett tag till innan vi känner lika starkt för honom.

Utöver att vi lämnade Fabian igår var veckan tuff på många andra sätt. Vi hade avslutningsfest på jobbet för barnen och det blir då så uppenbart att jag ska sluta. Blir inte bättre av att vissa kollegor fick presenter men jag snopet stod bredvid och inte fick nån...ja ett missförstånd på nåt sätt förstås men vad osynlig och obetydelsefull det fick mig att känna mig. Och tack för det här året då liksom...nu fick jag ju visseligen fin present som alla andra också och många goa lycka till kramar men det kompenserade inte riktigt för den där känslan av att inte riktigt ens finnas till. 

Insåg också vid ett annat tillfälle att någon jag känner är riktigt sur på mig, vilket spädde på känslan av totalt misslyckande igår. 

Vi orkade bara tömma halva boxen igår så i morse fick jag åka upp tidigt till stallet och tömma resten. Det är många kilo packad torv som ska köras ut och sen sopas riktigt rent och fint. Idag kände jag mig starkare i kroppen så jag körde på rätt bra. På tre timmar hade jag tömt stallet och packat de sista sakerna. Lyckades på nåt vis baxa ner två hinderstöd och sockerbitar till stallet innan ryggen helt bröt ihop. Kvar ligger sex stycken bommar som jag lyckades övertala Mats om att bära för mig i morgon i utbyte mot några smarriga romdrinkar...

Så väl och lagom stressad slängde jag mig in i bilen för att åka och hjälpa min kära mamma med lite trädgårdspyssel och annat. Det visade sig att hon istället hjälpte mig komma i lite balans igen. Först bjöd hon på god lax till lunch innan vi åkte och stannade och köpte lite kläder och hon bara så där köpte en fin sommar kläning till mig för att muntra upp. Sen följde hon med som sällskap till Hööks där jag fick bytt min sadelvagn och köpt lite saker jag behövde, flughuva och svanskappa blev det. Lämnade tillbaka ett par skydd jag inte behövde och hade innestående rabatt så jag gick nästan lite plus på den affären. Jag hämtade upp Nattis på vägen och så bestämdes att vi skulle komma och äta middag efter att hon ridit så jag slapp stressa och köpa nån skräpmat vid åttasnåret. Vilken underbar dag det blev... Mest för att mamma verkligen kan få en att känna sig betydelsefull och viktig och älskad bara genom att hjälpa till med lite mat. 

Manolito gick riktigt bra för Nattis idag också så hon var nöjd med ridningen och han var så himla söt att vi nog faktiskt trots allt känner att vi gjort rätt val.

Jag har hunnit städa ut stallskåpet här hemma, sortera hästsakerna och lagt på olika ställen i ordning! Kroppen känns mörbultad och jag kommer ha sån träningsvärk i morgon. Men pepepr peppar, jag slutade bära just i rätt tid för nacken verkar ha hållit den här gången för första gången faktiskt. Tror jag är riktigt stark i kroppen just nu. Jag som bara vill vara lite ämlig och liten och slippa...men vafan...man får bita ihop och köra upp axlarna och tugga på...snart kanske livet vänder? Dessutom unnar jag mig en redig  Bowmore och kurar skymning med knotten i köksträdgården...

Orkar faktiskt inte ens....

Prata om det. Idag känns allt bara tungt och ledsamt och tråkigt och jag känner mig mest som en misslyckad typ som inte lyckas särskilt vidare med något. Har mest jobbat på att hålla uppe ställningarna men nu börjar man montera ner... Behöver nog någon som bara håller om mig lite och inte ställer några krav. Bara få känna sig lite omtyckt, lite.

Och dessutom lämnade vi tillbaka Fabian efter tre fantastiska år tillsammans, bästa kompisen lekkamraten familjemedlemmen. Hur kan det vara meningen att man ska byta upp sig? Känns inte som ett uppbyte just nu. Inte nåt känns som ett uppbyte faktiskt. Nej idag orkar jag inte prata om det bara gråta en skvätt till och känna mig misslyckad...

Måndag, igen?

Jo helt sant och visst det är det, och snart är den över den med. Man skulle tro att helgen skulle kännas längre när man får en extra ledig dag. Det gör den inte, snarare känner man sig lite snuvad då det nästan var semester och så är det inte det. Vet ni vad jag menar? Det är tre veckor kvar att jobba för mig. Det känns skönt att gå på semester, lite bittert att det är sista veckorna på det här jobbet och samtidigt väldigt roligt att komma tillbaka till mitt gamla jobb igen. Det är mycket känslor helt klart för tillfället. Kommer sakna mina nya kollegor och barnen jag lärt känna här. Samtidigt så känns det som om jag saknat dem jag lämnade och det blir ett kärt återseende. Kluvet värre...

Kluvet är också att det är sista veckan med Fabian. Kanske var det sista gången jag red honom idag? Jag vet inte men Nattis vill rida  Fabbe på onsdag och torsdag har vi stallet så då kanske vi bara myser. Klart jag ska sitta på honom men nåt mer ridpass blir det nog inte. Idag red vi ut i skogen. Ida skulle rida Merlinda och jag frågade om hon ville vänta. Det ville hon och sen kom Thea också så vi blev tre. Tog en sväng genom området och hälsade på barnen på förskolan som ÄLSKAR Fabian. Vädret var fantastiskt och vi satt mest och småpratade om allt möjligt och njöt. Lite skillnad från gårdagens hoppas och skuttis tur.

Direkt efter Fabbeturen åkte jag till Lerum för att kolla till Manolito. Han kom småtravande i hagen och tiggde lite godis, det verkade som om han gärna hade följt med på en tur men det han jag inte med idag. En till två gånger i veckan ska han ju få lite vila också är det tänkt. Kollade alltså bara över så det inte fanns några sår och att skorna sitter där de ska. Det gjorde de. Merlinda släpptes sedan in till stona i Lerum och det hade gått jätte bra. Inget bråk alls bara springa lite, äta lite och hälsa lite. Kul att det blev fler man känner i stallet.

Hemma var maten inte färdig, en sån make man har som inte har maten klar! Typ varje dag, som han får sliter hemma just nu. Där av de kluvna känslorna för återlämnandet av Fabian. Om jag var ensamstående och så rik att jag inte viste vad jag skulle göra av mina pengar hade jag gärna haft två hästar, det är väldigt mysigt att vara tillsammans i stallet men Gud vad tid det tar!  Jag har inte en sekund över till något annat just nu. Fast i och med att maten inte var klar han jag ut och fixa klart i växthuset så nu kan bönorna klättra. Planterade även lite rosenbönor i växthuset och rensade lite ogräs innan jag åt middag. Så nu kan jag bara sitta och vänta på att skörda. Och rensa ogräs varje vecka förstås. Har dessutom tre rabatter som behöver grävas om i sommar. Alla perenner upp, ogräs bort, ny jord och kanter runt. Massa massa jobb helt enkelt. Tror jag ska ta en rabatt i sänder och se hur många jag hinner...man ska ju njuta av trädgården och livet liksom. 

Fotografering

Efter milt övertalande följde maken med till stallet i går för att fota Fabian och mig. Han har blivit intresserad av fotografering igen och behöver en fin modell att öva på och varför inte min ponny? Självklart ställer jag upp också. Det är ju sista veckan vi har Fabian och jag ville väldigt gärna dokumentera och föreviga vårt westernår tillsammans. Karl experimenterade friskt och vilt med inställningar och olika konstnärliga ingångar. Många bilder blev så otroligt fräcka även om de är otydliga eller vad man ska säga. I varje fall hade vi minst två timmar i stallet där vi klädde upp Fabian i finaste utrusningen och även mig. Bilderna gör mig så himla glad. Jag hade kunnat fylla en hel bok med dem tror jag.

Innan fotograferingen hade vi först varit i Lerum där Nattis hoppade lite grann i paddocken. Hon var ganska missnöjd för hon tyckte inte han gick fram ordentligt eller lydde henne. Själv tycker jag det ser skit fint ut när hon hoppar med ser vad hon menar med att han inte lyder skänkeln...Fick känna lite på det i dag själv men det återkommer jag till om en stund.

Vi skyndade oss därefter upp till stallet och badade Fabian. Mest för fotograferingen men förhoppningsvis håller han sig ren en vecka tills vi lämnar hem honom. Sen var det middag och så tillbaka till stallet. Vi var inte hemma fören efter halv tio men då hade vi hunnit förbi hemmakväll och hyrt en video.

Idag var det bara ett stall att hinna till, Manolitos. Jag ville gärna rida ut då han gått två dagar i paddock på raken och bete ska ju vara lite mysigt också? Vet inte hur mysigt han tyckte det var men jag överkom ännu en av mina små rädslor. Rida ut ensam är inte riktig min favorit och när jag gör det brukar jag plöja genom så svår terräng att hästen och jag har fullt upp med att se vart fötterna ska sättas ner. Men idag var det ingen som hade tid att följa med så jag sadlade och ledde honom hela vägen bort till Ryggebol. (Inget i världen kan få mig att rida på en bilväg där man får köra 50 kmh. Lite självbevarelsedrift har man väl, kanske i sällskap med andra? Men inte ensam...) Inte för att han var mindre tittig på småvägarna i området. Lite osäker blev han så fort jag satt upp och det var mycket tveksamt han gick fram. Vid flera tillfällen hoppade han till men inte så farligt bara så det skvätte i kroppen liksom. Och faktiskt blev jag inte rädd utan mest irriterad över att jag fick övertala honom att gå fram på vissa ställen. Turen tog en timme och det var först när jag plockade upp tygeln och började jobba honom i form som det gick framåt, Öppna och sluta och sicksack över grusvägen i skänkelvikning. Vips var vi tillbaka i stallet och jag kände mig väldigt nöjd med att inte ha suttit av, utöver vid bilvägen då men den räknas liksom inte...

Jag fick faktiskt gjort lite trädgårdsarbete också så nu är alla försådder i jorden, ogräset borta för en vecka eller två i köksträdgården och grusgången framför växthuset i ordning. När Fabian åkt hem ska jag ta stortaget med perennrabatterna. Karl har rivit hela sidan på altanen, den skulle ha målats i veckan men allt var genomruttet så det blir till att köra med öppen veranda ett tag. men vi ska väl ha sol hela sommaren så det är ingen fara.

Några bilder från i går. Vist är han fantastiskt fin?