Total kroppskollaps

Jag överdriver lite, det finns delar av mig som inte kollapsat ännu. Hjärtat till exempel...även om det igår kändes som om hjärtat brast lite grann. Jag viste att det skulle bli svårt att lämna Fabian efter dessa tre fantastiskt roliga år tillsammans, det är faktiskt svårt att själv förstå hur mycket man fäster sig och faktiskt älskar ett djur. Det är bara i hästvärlden man lämnar i från sig sin vän. Tänk om man gjorde samma sak med en hund eller katt? Det skulle inte hända, men en ponny eller häst byter man när man vuxit ut den antingen kroppsligt eller kunskapsmässigt. I vårt fall var det väl så att vi insåg att ingen av oss skulle utvecklas mer med Fabian, inte han heller liksom. Det är väldigt skönt att vi hittat en sån fin ersättare som vi faktiskt känner oss helt nöjda med även om det säkert dröjer ett tag till innan vi känner lika starkt för honom.

Utöver att vi lämnade Fabian igår var veckan tuff på många andra sätt. Vi hade avslutningsfest på jobbet för barnen och det blir då så uppenbart att jag ska sluta. Blir inte bättre av att vissa kollegor fick presenter men jag snopet stod bredvid och inte fick nån...ja ett missförstånd på nåt sätt förstås men vad osynlig och obetydelsefull det fick mig att känna mig. Och tack för det här året då liksom...nu fick jag ju visseligen fin present som alla andra också och många goa lycka till kramar men det kompenserade inte riktigt för den där känslan av att inte riktigt ens finnas till. 

Insåg också vid ett annat tillfälle att någon jag känner är riktigt sur på mig, vilket spädde på känslan av totalt misslyckande igår. 

Vi orkade bara tömma halva boxen igår så i morse fick jag åka upp tidigt till stallet och tömma resten. Det är många kilo packad torv som ska köras ut och sen sopas riktigt rent och fint. Idag kände jag mig starkare i kroppen så jag körde på rätt bra. På tre timmar hade jag tömt stallet och packat de sista sakerna. Lyckades på nåt vis baxa ner två hinderstöd och sockerbitar till stallet innan ryggen helt bröt ihop. Kvar ligger sex stycken bommar som jag lyckades övertala Mats om att bära för mig i morgon i utbyte mot några smarriga romdrinkar...

Så väl och lagom stressad slängde jag mig in i bilen för att åka och hjälpa min kära mamma med lite trädgårdspyssel och annat. Det visade sig att hon istället hjälpte mig komma i lite balans igen. Först bjöd hon på god lax till lunch innan vi åkte och stannade och köpte lite kläder och hon bara så där köpte en fin sommar kläning till mig för att muntra upp. Sen följde hon med som sällskap till Hööks där jag fick bytt min sadelvagn och köpt lite saker jag behövde, flughuva och svanskappa blev det. Lämnade tillbaka ett par skydd jag inte behövde och hade innestående rabatt så jag gick nästan lite plus på den affären. Jag hämtade upp Nattis på vägen och så bestämdes att vi skulle komma och äta middag efter att hon ridit så jag slapp stressa och köpa nån skräpmat vid åttasnåret. Vilken underbar dag det blev... Mest för att mamma verkligen kan få en att känna sig betydelsefull och viktig och älskad bara genom att hjälpa till med lite mat. 

Manolito gick riktigt bra för Nattis idag också så hon var nöjd med ridningen och han var så himla söt att vi nog faktiskt trots allt känner att vi gjort rätt val.

Jag har hunnit städa ut stallskåpet här hemma, sortera hästsakerna och lagt på olika ställen i ordning! Kroppen känns mörbultad och jag kommer ha sån träningsvärk i morgon. Men pepepr peppar, jag slutade bära just i rätt tid för nacken verkar ha hållit den här gången för första gången faktiskt. Tror jag är riktigt stark i kroppen just nu. Jag som bara vill vara lite ämlig och liten och slippa...men vafan...man får bita ihop och köra upp axlarna och tugga på...snart kanske livet vänder? Dessutom unnar jag mig en redig  Bowmore och kurar skymning med knotten i köksträdgården...