Tävlingsdags...

Tävlingsreferatet uteblir...istället ska jag skriva hur uruselt jag kände mig på tävlingsplatsen. Det första som händer en tävlingsdag är att man måste gå upp på morgonen. 5:30 ringer klockan. Ponny ryktas och pussas. Dotter klär sig snyggt och prydligt. Inte i den där blingiga tävlingskavajen för 1200 kr vi såg och inte köpte igår. Tack och lov! Fördelen med dagen var absolut att världens snällaste ponny går på transporten alla gånger utan att blinka. Dessutom står han snällt och sover när kompisen ska hoppa.

Så nu har vi tyvärr kommit till slutet av det som går att lyfta på pluskontot. Nej förresten funktionärerna och parkeringsvakterna var så trevliga på gråbo ridklubb. Och det fanns en och annan trevlig ponny mamma också. Mest var det dock vatten. Regn, regn, kallt och obehagligt. Hästen plaskvåt och ville bara gå på sidan. Dottern våt rakt igenom kläderna innan framhoppningen började. Och ja framhoppningen var nog det värsta jag varit med om. Visst hade jag hört rykten om att man måste ha lite armbågar men missat att de bör vara rakbladsvassa! Inför första klassen kom Manolioto över ett eller två hopp. Mest pågrund av att det alltid var någon idiot som stannade mitt framför eller bakom hindret eller plötsligt var tvungen att svänga...och nej det blev inte bättre på banan heller. Stora hinder, osäker dotter och en ponny som inte hoppar utan att ryttaren gör rätt. Han är inte så där snäll som Fabian var. Han hoppade alltid vare sig han kom rätt eller fel eller trodde på sig själv. De kom över tre hinder innan de blev uteslutna.

Andra klassen var dömd att misslyckas. Då fick hon på sig sporrar och red bestämt men slutade rida flera meter innan varje hinder. Framridnignen var väl sådär lagom trevlig den med... Och ja det blev ju naturligtvis uteslutning redan efter första hindret. Så besviken dotter och jag tror även Manolito kände sig lite besviken om nu hästar har den förmågan. Han stod och hängde med huvudet och snuffsade tills vi lastade och han sov i transporten...

Mitt i allt detta eländiga regn stod jag och pratade med en annan mamma som eventuellt är intresserad av min westernsadel. Dessutom var hon trevlig och uppmuntrande. Vi såg väldigt många fin hästar men väldigt många unga ryttare med skarpa spön och sporrar och bett som såg ut som tortyrredskap. Ponnys som piskas när de stannar... Nej Nattis var verkligen inte den enda som blev utesluten idag! Dock tar hon det som en riktigt horsemanshipmaster. Skyller inte på hästen utan på sin egen ridning, eller brist på den och sina nerver. Det ligger lite i det, hästen har ju inte bett om att bli utsläpad på tävling. Men samtidigt är det ju onekligen lättare med en häst som är sjyst och hoppar. 

Det som var roligast med dagen var att vår stallkompis Thea och Cool gjorde jättebra ifrån sig med två fina rundor. Ingen placering dock då en femteplats inte räckte. Tråkigt med de var verkligen duktiga som höll ordning på nerver och annat! Det var inte dumt att åka därifrån och komma hem heller.

Nej om jag aldrig behöver komma till en tävligsplats igen gråter jag inte. Dottern har dock redan kollar upp när nästa tävling kommer. En i oktober först så då har hon lite tid att träna. Tänk att kunna vara vid så gott mod?

Själv fick jag en härligt promenad med en god vän till jonsereds trädgårdar och myste lite på fiket. Nu sitter jag och väntar framför brasan med en whisky och väntar på att maken ska komma hem med sonen. Fem och en halv vecka i USA och jag längtar verkligen efter honom...

Lite bilder från idag, tyvärr inte de där fina hoppbilderna jag önskat men ändå på de finaste jag vet. 

 

Långt uppehåll

Av olika anledningar har jag inte haft nån lust alls att skriva här. Jag gick på semester och valde att stänga av allt utom att ladda batterierna offline som man säger. Förra året var ett spännande utmanande år med många känslor och jag har verkligen behövt sommaren för att landa i mig själv igen. 

Och här står jag nu. Funderar mycket på vad som gör mig till mig... 

Ett tag tänkte jag att det inte alls var någon ide att skriva av sig, jag vet att det inte är så många som läser. Men efter lite reflektion inser jag att jag ändå mest skriver för mig. Jag gillar att berätta! Sagor för barnen, galna små historier och bara vardags betraktelser för mig själv. Faktiskt brukar jag läsa mina egna inlägg, titta på bilder och komma ihåg... Sen önskar jag att jag hade mod att skriva precis det som händer i livet men det är jag lite för privat för fortfarande. Kanske när jag fyller 60, eller 85! Då ingen längre bryr sig, kan bli sårad eller tycka att det är pinsamt.

Semestern är gammalt vatten under bron! Den var fantastisk, jag gjorde ingenting... Bara att solen lyste hela våren och sommaren gjorde mig lycklig. Träffade också mina vänner som betyder så mycket och vara med familjen. Mest tid ägnades i stallet med Manolito. Vi har verkligen haft bästa sommaren genom tiderna! Massor av ridning för en ny fantastisk instruktör som jag redan saknar och framför allt alla mysiga vänner i betesstallet. 

Sen började jag ju jobba igen. På mitt nygamla jobb som jag saknar så mycket.  Känner ofta en överväldigande känsla av tacksamhet. Över de små sakerna på jobbet, som en kopp kaffe serverat av en ny kollega dom är världens bästa rekrytering tror jag! 

Idag fick jag lära mig lite om diabetes på sjukhuset. Och lite om mig själv...tex att jag utan problem kan sticka mig i fingret men är jättenervös över resultatet...och jag har inte diabetes mamma! 4.9 efter frukost😄 det senaste året har jag läst mig en hel del om mig  själv faktiskt.  En spännande resa.

Det var även spännande att åka hem från jobbet idag. Jag körde på en cyklist. Det var också en lärdom...se Sig för innan man kör ut i rondellen, mer än en gång...gärna år höger också...På Cykelvägen kommer ibland tvåhjulingar och kör ut. Som tur gick det bra med den unga tjejen. Jag var tillräckligt cool för att hoppa ut bilen och kolla skador, byta nummer och tvinga stackaren att länna ifrån dig sitt trots att hon hävdade att allt var bra och ville cykla ifrån. Det var jag glad för för då kunde jag ringa och prata lite med henne på kvällen och kolla att allt var bra. Det var det, till och ned cykeln var hel. Bara bilens lack som blev lite skrapat och mitt själv förtroende bakom ratten! Nåväl det var ganska stort, näst intill hybris, så det gjorde nog inget.

I morgon ska dottern göra tävlingsdebut på vår fina ponny, jag hoppas han hoppar åtminstone i ena klassen för ibland får han liksom för sig att han inte kan. Och ibland flyger han över 110 hinder med luft emellan. Hoppas der är en sån dag. Faktum är att jag verkligen vill skriva ett trevligt tävlingsreferat i morgon kväll med fina bilder på de finast jag vet.