Långt uppehåll

Av olika anledningar har jag inte haft nån lust alls att skriva här. Jag gick på semester och valde att stänga av allt utom att ladda batterierna offline som man säger. Förra året var ett spännande utmanande år med många känslor och jag har verkligen behövt sommaren för att landa i mig själv igen. 

Och här står jag nu. Funderar mycket på vad som gör mig till mig... 

Ett tag tänkte jag att det inte alls var någon ide att skriva av sig, jag vet att det inte är så många som läser. Men efter lite reflektion inser jag att jag ändå mest skriver för mig. Jag gillar att berätta! Sagor för barnen, galna små historier och bara vardags betraktelser för mig själv. Faktiskt brukar jag läsa mina egna inlägg, titta på bilder och komma ihåg... Sen önskar jag att jag hade mod att skriva precis det som händer i livet men det är jag lite för privat för fortfarande. Kanske när jag fyller 60, eller 85! Då ingen längre bryr sig, kan bli sårad eller tycka att det är pinsamt.

Semestern är gammalt vatten under bron! Den var fantastisk, jag gjorde ingenting... Bara att solen lyste hela våren och sommaren gjorde mig lycklig. Träffade också mina vänner som betyder så mycket och vara med familjen. Mest tid ägnades i stallet med Manolito. Vi har verkligen haft bästa sommaren genom tiderna! Massor av ridning för en ny fantastisk instruktör som jag redan saknar och framför allt alla mysiga vänner i betesstallet. 

Sen började jag ju jobba igen. På mitt nygamla jobb som jag saknar så mycket.  Känner ofta en överväldigande känsla av tacksamhet. Över de små sakerna på jobbet, som en kopp kaffe serverat av en ny kollega dom är världens bästa rekrytering tror jag! 

Idag fick jag lära mig lite om diabetes på sjukhuset. Och lite om mig själv...tex att jag utan problem kan sticka mig i fingret men är jättenervös över resultatet...och jag har inte diabetes mamma! 4.9 efter frukost😄 det senaste året har jag läst mig en hel del om mig  själv faktiskt.  En spännande resa.

Det var även spännande att åka hem från jobbet idag. Jag körde på en cyklist. Det var också en lärdom...se Sig för innan man kör ut i rondellen, mer än en gång...gärna år höger också...På Cykelvägen kommer ibland tvåhjulingar och kör ut. Som tur gick det bra med den unga tjejen. Jag var tillräckligt cool för att hoppa ut bilen och kolla skador, byta nummer och tvinga stackaren att länna ifrån dig sitt trots att hon hävdade att allt var bra och ville cykla ifrån. Det var jag glad för för då kunde jag ringa och prata lite med henne på kvällen och kolla att allt var bra. Det var det, till och ned cykeln var hel. Bara bilens lack som blev lite skrapat och mitt själv förtroende bakom ratten! Nåväl det var ganska stort, näst intill hybris, så det gjorde nog inget.

I morgon ska dottern göra tävlingsdebut på vår fina ponny, jag hoppas han hoppar åtminstone i ena klassen för ibland får han liksom för sig att han inte kan. Och ibland flyger han över 110 hinder med luft emellan. Hoppas der är en sån dag. Faktum är att jag verkligen vill skriva ett trevligt tävlingsreferat i morgon kväll med fina bilder på de finast jag vet.