Provridning

Idag har det varit en lång dag. Både rolig och orolig på samma gång. Vi åkte tidigt hemifrån, stannade i Falköping och åt på McDonalds. Vi hade en tanke att köpa ost där men hittade inte ostaffären. Dessutom tog resan dit längre än jag räknat med. 

Vi bor på ett vandrarhem som heter haushornsborga precis vid hornborgarsjön. En trana ska visst ha landat men det är inte mycket att titta på. Dessutom är det ju häst vi tittar på och inte fågel...

Vi kastade in väskorna och åkte till Uddetorps Naturbruksgymnasium för att titta på Bella igen. Den här gången var hon tyvärr lite spänd. Redan när vi skulle göra i ordning i spolspiltan var hon orolig. Nåt där inne skrämde henne så hon nästan vibrerade under huden. Stackars liten. Det blev bättre när vi ställde upp i stallgången utanför. Ridningen började riktigt bra men hon busade lite efter ett hinder och senare brallade hon rejält så Nattis ramlade tyvärr av. Ingen större fara men lite ont i nacken och rumpan blev det.  Erika red en stund så hon varvade ner och Nattis avslutade och då gick hon jättebra. Så nu är vi lite kluvna. Ena sidan säger nej inget spänt sto som bockar. Andra sidan säger jaaa hon är underbar. 

Så imorgon är det upp till bevis. Hoppas hoppas hon visar sin rätta sida då. 

Efter ridningen fick vi en rundvisning på skolan. Vi hälsade på kor och får och tittade på skolhästarna. Vi såg även skolan och internatet och allt verkade vara väldigt trevligt. 

Nu ska vi sova och hoppas på en skön natts sömn. 

Man blinkar

Jag är lite rädd för att det är så det är. Man blinkar och plötsligt har livet passerat. Det går så fort att veckorna rusar förbi och man undrar ibland om man verkligen gjort något alls? Idag stannade jag upp en stund när jag landat hemma efter en sån där helt underbar dag som man har nån gång ibland. Solen stack fram och det finns ett löfte av vår även om det snabbt kan omvandlas till vinter igen. Mitten av februari bara...i en halvtimme strosade jag runt och försökte samla upp alla tankar som surrar i huvudet samtidigt. Fick sällskap av två favoriter i trädgården. Lancelot som alltid måste kolla vad man gör där ute och håller sig nära och cassie som fullständigt inte vet var hon ska ta vägen nu när hon äntligen börjat upptäcka utevärlden. Hon spatserade med svansen i vädret rakt ut på dammens vattenspegel i tron att det var fast mark även där. Ibland måste man få skratt högt även om man är helt ensam och det gjorde jag när hon lyckats doppa hela framdelen i dammen och vände på en femöring innan hon snabbt som attan försvann in igen... Ja så är det att vara på okänd mark men man lär sig.

Idag gjorde jag något jag tänkt länge på med mycket kluvna känslor. Jag gav en tia till en tiggare i parkeringshuset vid Allum. Mycket mycket svår fråga som jag diskuterat med mig själv i år utan att lyckas få ett svar som är tillfredsställande. Ska man ge eller inte? Många gånger börjar jag redan innan jag går till affären och tänka på hur jag ska göra. Tänk om tiggaren sitter där idag. Ska jag titta på hen?  Om man hälsar men inte ger vad ger det för signaler. Om jag inte ger vad gör det mig till för människa? Och om jag ger vad har jag för bakomliggande motiv! vill jag bara känna mig god eller bryr jag mig?  Jag är väldigt väldigt konfliktfylld i frågan som märks...så idag gjorde jag det!!! Bara sådär, råkade få ögonkontakt med en ung man när jag gick in och råkade ha en tia i fickan...så på till baka vägen, vips bara!  Och tänk det hände inget farligt alls. Möjligen att jag faktiskt kände ett sting av skam. Intressant...

Dagen ägnades annars på uppdragsdag för alp där vi fick våra grupper och vårt uppdrag. Det ska bli otroligt spännande. På ett fritidshem den här gången med och en otroligt kompetent grupp med stor kompetensspridning och ålders/erfarenhetsspridning som bara kan bli fantastiskt utvecklande och givande för alla inblandade. Om en vecka kliver vi in i alp bubblan och lever i läroplaner och lärande samtal i två fulla veckor. Det pirrar i hela kroppen av förväntan.

Och ikväll blir det ost och vin och imorgon skara för provridning och beslut om drömponnyn Bella. Det ska bli en otroligt skön helg det känner jag redan nu.

Yeezzzus

Japp tisdag...man tror halva veckan har gått liksom och så inser man att den precis startat. Bortsett från ett ihållande regn och en lång arbetsdag hade jag en kul dag på jobbet med massor av skratt och spännande diskussioner. Vi pratar genus så klart som vanligt när det är riktigt kul och spännande.  Tänk att detta ämne aldrig sinar och fungerar som isbrytare såväl på fest som i arbetet. Undrar vad andra människor har för erfarenheter av detta. Vad går upp mot en flaska vin och ett samtal om fördelningen i styrelserum och könskvotering? Så länge vi inte pratar om vinkonsumtionen då...nej nej den skippar vi...

Jag skulle vilja prata om förväntningar. De vi har på oss själva och de vi har på livet. Nej det blir sällan som man tänkt det och det är väl vid 40 man upptäcker det och bestämmer sig för att styra rätt innan det är försent. Och så byter en del makar eller hus...hos oss lutar det ju åt hus då som ni förstått fast just i denna stund flinar vi lite åt varandra och funderar på hur mycket vi skulle kunna bygga ut för de pengar det skulle kosta att flytta. Fördelen skulle vara att jag inte behöver flytta min trädgård och på så sätt skulle spara min kropp från åtskilliga timmars grävande. Ja och som ni förstår skulle nacken må ganska bra av det. Fast sen tänker jag på det där med livsdrömmar och förväntningar på livet.

Jag har alltid sett mig själv kliva upp på morgonen ta på tofflorna och kliva ut på den inglasade verandan med en kopp kaffe i ena handen, för att se ut över utsikten av mina marker. Ibland har där gått får i mina dagdrömmar, ibland hästar eller hönor. Självklart finns både rosenträdgård och köksträdgård runt hörnet. Men alltid, alltid är utsikten så vacker. På vintern snöiga öppna landskap, på sommarn böljande fält. På hösten och tidig vår ser man trädens skulpturala trädkronorna som släpper igenom ljus och himmelens färg. Där ska man dricka kaffe året om...om njuta av att bara vara i sitt liv. Det räcker att starta dagen så i 20 minuter sen kommer allt vara fulländat. (I min fantasi ges inget utrymme för strålande nackar, halkiga landsvägar, storm eller en stressad vardag ) det är inte riktigt lika överväldigande att titta ut genom mitt nuvarande köksfönster. Buskarna är i och för sig fulla med småfåglar och köksträdgården vacker året om på sitt vis...men jag vet ju att E20 är bara 100 meter bort...

Och om vi bestämmer oss för att inte flytta utan bygga ut så är det inte bara att jag bor kvar i detta huset utan att jag aldrig kommer bo i det där andra jag drömt om. Det är inte ett hus mot ett annat. Det är vardag mot livsdröm...och man måste göra ett val.

Som barn var min högsta dröm att få en egen ponny. Jag kunde knappt prata när jag fick min första leksakshäst och mamma berättar att jag började tjata hål i öronen redan då för att få rida. Efter några år föll mina föräldrar för trycket och det blev några år på ridskola. Varje år stod väl ponny högst på önskelistan men det fanns inte de möjligheterna i livet då. Och i över 20 år var jag inte ens i närheten av att tänka häst men nu jäklar...efter mycket om och men har vi sparat ihop pengar till en egen ponny. (jag tror ju att man ska köpa sina saker kontant och inte låna...) vi har ju haft häst i flera år och den dyra delen är ju den dagliga kostnaden och den klarar vi ju av tack och lov utan alltför stora uppoffringar. 

Och så tänker jag på förväntningar och vad man önskar sig av livet. Och hur ÅPEN man är som inte bara är överväldigad över vilken tur man har som har råd att köpa en ponny tillslut. Och att man bor i ett hus med fantastisk trädgård (och där maken uppskattar läget) och att man har ett spännande utmanade utvecklande jobb och faktiskt gillar människorna man har runt sig varje dag. Och att familjen hållit i hop i över 20 år trots att det ibland har varit tungt med barnen. Och att jag blir glad över ATT sitta i soffan en tisdag kväll och se på tv med just den där mannen som sitter där...

Inte är man helt nöjd trots det. Vad är det för fel på oss människor. Va??!!!

92...

92 besökare på bloggen igår...det har aldrig hänt förut. Nästan 100 personer som läste mina tankar om vårt eventuella hästköp och andra vardagsbekymmer. Det känns lite läskigt, jag har ingen aning om vilka ni är som kikar in i mitt liv. Eller varför. Faktum är att det stadigt brukar vara sådär 10 läsare och jag har slutat tills på den där statistiken då det inte spelar så stor roll. Syrran läser och jag läser ju din blogg. (Förästen vad har du gjort i helgen? Har ju inte uppdaterat sen i torsdags...och Lovisa det var alltför länge sen du skrev med...inga nya bilder att lägga upp?)

Nåväl jag bör väl tänka på vad jag skriver i fortsättningen. Det fick jag ju en påminnelse om sist jag skrev något lite utmanande här. 

Idag är det i varje fall måndag och jag har haft en riktigt härlig dag på jobbet. Slutade tidigt och, hör och häpna, åkte hem och åt middag och la mig på soffan och förberedde mig inför kvällens apt. Kändes lyxigt att inte åka till stallet de där två timmarna som då brukar vara extremt stressade då jag ofta brukar vara tre timmar i stallet när jag rider. Ida red Fabian idag för mig. Hon kanske ska vara medryttare på honom när vi fått köpt en ny ponny så vi hinner rida den ordentligt. Det skulle vara skönt för Fabian gillar Ida och jag gillar Ida och Ida gillar Fabian=alla glada. Tur hade hon me vädret också och timade in veckans solsken.

Min nacke är jätteglad och tacksam att slippa pressa sig och det känns mycket mycket bättre i kväll än det gjort tidigare dagar. Kanske att helgen kan innebära lite ridning trots allt. Jag har bokat in ett vandrarhem mellan lördag och söndag  några mil från skara. Just den helgen var nästan allt fullbokat men tillslut hittade jag ett enkelt billigt boende. Vi kunde ju ha tagit in på stadshotellet men det skulle ha knaprat upp för mycket av hästbudgeten;) Tänker att vi åker förbi Falköping och handlar lite goda ostar på vägen. Kanske vi kan se en trana eller så för den där sjön där de dansar ligger ju i närheten. Om jag nu på något sätt skulle kunna övertala dottern om att titta på tranor när vi ska titta på drömponnyn?  I vilket fall ser jag fram emot en liten mor/dotter utflykt till skaraslätten.

Förövrigt tittade jag på trädgården idag och såg endast pyttepyttesmå snödroppsknoppar och en stackars julrosknopp...mormors vackraste...varför vill de inte riktigt ta sig där de står? Förra året kom de upp fint innan de frös sönder. Året innan blommade de fantastiskt genom snön. Det börjar klia i trädgårdsfingrarna. 

Fick ett första värderings förslag på huset idag. Kanske 1.950 m som acceptpriser. Vi hade ju hoppats på mer men visste nog att det skulle varit ett mirakel med tanke på läget. Nu ska vi prata med banken och sen fundera på om det är värt ansträngningen att flytta eller om bara ska lägga ner och bo kvar. Men som en klok kvinna jag känner sa, en sak i sänder, fixa med ponny först för nu har du ju stallplats och allt...

Söndagspromenaden

Redan söndag?  Jag har ju inte hunnit något på hela helgen! mer än att sitta på Facebook och bläddra bland bilder på den fina ponnyn vi tittade på igår. Var det igår? Det känns som om det var flera veckor sedan...jag har hunnit så mycket sen dess. Tex ordnat så att vi har en stallplats från 1/4 om allt går igenom så kommer vår nya fina ponny hit då. Jag hoppas verkligen att. Natta och Bella klaffar i skogen med. Hon fick så fina lovord från referensen jag ringde idag så jag tror varje fall att hon kommer passa mig utmärkt. Vi åker och tittar på henne på lördag igen och stannar på vandrarhem eller hotell över natten för att få träffa henne i flera sammanhang. Känns pirrigt och upprymt som dagen innan julafton. Hur ska vi kunna hålla oss en hel vecka? 

Fast det är kanske lite tur för min nacke behöver ridvila. Idag åkte jag till stallet och släpade upp mig och min stackars ponny till paddocken bara för att skritta aocxh trava runt 25 minuter i full storm. Sen gav jag upp och gick tillbaka till stallet och gosade. Det tyckte vi båda mycket bättre om. I morgon lånar jag ut honom till Ida som red när vi var i USA. Hon blir glad Fabian får röra sig och nacken får vila. Det är trots allt bättre idag, jag kan vrida huvudet även om det fortfarande för ont i musklerna. Jag kommer kunna jobba i varje fall det är jag ganska säker på...

Träffade Josefin på stan idag och vi satt och pratade i fyra timmar utan uppehåll! Med bara vatten i glasen...men med god mat på tallriken. Det var regnigt och blåsigt och så gott som folktomt på stan. Jag börjar känna mig som om jag hänger på stan på helgerna nuför tiden, det var andra gången jag varit ute och ätit i år!  Citygirl liksom...