och igen och igen....

Komma igen alltså. Sammanbrottet över för tillfället och gränsen flyttad ett par centimeter framåt. Det är bara två hela dagar att jobba och en planeringsförmiddag i morgon. Sen startar jag med två dagars ridning på Kinnekulle med förhoppningsvis perfekt temperatur och sällskap. Om man inte kommer i balans av det finns det inget att göra åt saken... Det känns väldigt mycket som om årets semester är mer välbehövlig än någonsin.

Har jag föresten sagt att jag inte ska plugga på ett tag? Det känns just nu som om det var den meningslösaste  ansträngning jag gjort. Tror inte ens att det ger något utslag i lönekuvertet att man studerar vidare.

Men i Augusti kommer livet att fungera hjälpligt utan att jag behövde förlora några pengar på det. Schemat gick till slut i hop och jag kan rida måndag morgon och onsdag eftermiddag. Det är en god sak.

Idag körde jag direkt in till stan och åt middag med Mor, Cia, Brad och Kish på Thai moon vid haga kyrkan. Väldigt god rätt ( #20) och två öl innan jag körde hem Mor till Lerum. Jo det går att dricka öl och köra bil även om det känns väldigt märkligt. Men den alkoholfria ölen är faktiskt riktigt god;)

Det gäller att ta tillvara på det goda i livet...

bryt ihop och kom igen...

Nej det räcker inte med att rycka upp sig och se saker från den ljusa sidan. Ibland måste man bara bryta ihop riktigt ordentligt och bara gråta...Det nys schemat som min stackars kollega kämpat med att få ihop ser förjävligt ut för alla inblandade. Och med det i handen insåg jag att det inte kommer att gå. Möjligen rakt in i väggen, jag känner igen de symptomen...

Alltså med de nya tiderna blir livet som för alla andra heltidsarbetande som inte kan bestämma sina egna tider...jag är alltså väldigt bortskämd som vanligt. Men att gå från 60% i barngrupp och 25 som man styr över själv till att jobba 85% och bara ha en tidig dag i veckan och dessutom jobba 5 dagar i veckan för första gången på 10 år...

Nej det går inte ihop i mitt liv så hur jag än vänder och vrider på det hela måste något bort.
Häst eller Extra uppdraget med digital kompetens eller tid i barngrupp...eller Make som drar i värsta fall när Hustru inte kommer hem förrän efter åtta alla vardagar utom en...Hur jag än gör är det någon som blir besviken, mest jag själv förstås för jag vill inte behöva göra avkall på något jag gillar. Absolut inte HÄSTEN i varje fall för då skulle varken jag eller Dottern förlåta mig. Ja Maken vill jag ju för all del absolut ha kvar också, han ligger nog på första plats till och med om jag ska vara riktigt ärlig men det hotet känns inte direkt överhängande. Och kursen ligger väl till också...kvar är barngrupps tiden då...

Så där stod jag då efter alla omvälvande veckor som inte inneburit någon förändring alls i slutändan och gråter på kontoret där jag gömt mig. Underbara kollegor hittar naturligtvis mig och har inte vett att ignorera utan gör det oförlåtliga att fråga hur mår du?...det var den kranen det...Fast det är väldigt skönt att någon kramar om en ibland och säger att det är ok att vara mänsklig och känna trots att man heter Annkin.

Min underbara fantastiska man kommer hem och gör det där som alla kvinnor önskar att män ska göra...Han löser INTE problemet...bara lyssnar och låter mig ÄLTA medan vi grillar i solen och tar ett glas rödvin och sen sitter kvar ute tills det är dags för Make att gå in och dricka kaffe. Jag kan ju inte gå in förrän solen har gått ner så jag sitter kvar ute länge och lyssnar på fåglarna och går doftrundan. Den börjar vid Jersminen går via pionerna till De gammaldags rosorna och tillbaka igen. Då är det svårt att vara totalt olycklig.

En liten öppning hittar vi också när jag pratar och maken lyssnar. Om jag kan gå ner två timmar i tid på måndagar hinner jag till stallet på morgonen innan jag ska jobba. Det ger respit tills jag har fått ordning på mig själv i januari och behöver jobba heltid. ( herregud hur ska det gå?) Jag behöver inte göra någon besviken alls utöver att det blir lite mindre pengar att göra av med på hästtäcken och annat viktigt.

Jag skulle tro att det är 85% arbete, projektledarskap och 50% studier som tillslut tog ut sin rätt. Vilken tur att jag har tillgång till världens bästa gröna terapi och min egna privata samtalsterapeut...

nedräkning

Nu är semestern bara ett andetag bort! En vecka kvar att arbeta innan det är dags att sitta under tak och sura över regnet i en månad. Jag tror tyvärr att årets sommar redan passerat. Ni minns säkert den där veckan i maj? Japp det var det. Engagemanget är verkligen i botten just nu. Idag räckte det till två avsnitt av Hell on Wheels (grymt bra serie) och ett historiskt program om Jonsered. Snacka om att leva livet...

Nej man får rycka upp sig och vara glad över att man fick 15 högskole poäng till till sin merit lista. Inte för att det verkar vara så viktigt nu i efterhand men ändå, man vet aldrig när det kan behövas 217.5  hp eller hur? Jag har dessutom lyckats fylla i ansökan om lärarlegitimation till slut men den vet jag inte heller vad den ska vara bra till egentligen.

Till ljuspunkterna just nu hör att Lovisa snart kommer till sverige. Jag längtar så efter att få riktigt gotta in mig i djupa samtal på altanen över en flaska rödvin, helst två och verkligen njuta av detta. Jag borde dessutom se till att få bokat in nån form av ridning för det är verkligen inte bra för mig att inte ha något kul att se fram emot. Hur tänkte jag när jag snålade på läger pengarna egentligen?

Nattis är i Tranås med Åke och Agneta. Vi åt lite tai mat innan de for och nu ringde hon för att säga att hon nvar framme men verkligen inte han prata för hon tittade på Simpsons...alltså va? Lite kan man väl offra sig för sin mamma eller?

långsamt

Dagen har verkligen släpat sig fram. Jag tror det var regnet. Solen kikade fram lite när jag hämtade tidningen så jag han dofta lite på rosorna som börjat slå ut. Redan under frukosten kom första skyfallet. Vi beslöt att åka till Allum för att kika på reorna. Det gjorde föresten hela Partilles befolkning vilket fick mig att fundera på att antingen byta jobb långt bort eller flytta till annan ort. Inte för att folk är otrevliga, tvärt om. De flesta är så trevliga och vill stanna och prata en liten stund. Problemet är när man själv känner sig osocial, är osminkad för man inte bryr sig och egentligen går och funderar på om det är dags att skaffa en rejäl livskris så något drastiskt händer. Då växer det lite i magen vid sjätte stoppet... Inte vill jag köpa kläder heller. Så det måste vara något allvarligt fel. Kanske är det för att jag inte fått rida på ett par veckor?

Jag köpte ett hästmagasin och en trädgårdstidning på pressbyrån, sen åt vi lunch på Subway innan vi flydde fältet. Gissa om det var underbart att krypa ner under två gosefiltar på altanen och läsa? Regnet föll smått på taket,men inte tillräckligt hårt för att läcka in genom de små irriterande hålen som sitter precis över soffan. Helt enkelt en underbar eftermiddag och plötsligt kändes livskrisen avlägsen igen. Gick in och började göra en fotobok om Fabian med Nattis. Vi är helt överens om hur den ska se ut men inte lika överens om i vilken bokhylla den ska stå eller hur vida det ska vara bilder på MIG eller HENNE...Jag gör färdigt den när hon är i Tranås på semester nästa vecka. Mowahahaha...(det är jag som har pengarna ...)

Det blev lite bättre i slutet.

Efter en väldigt god stek med ugnsrostade färsk potatisar som var väldigt goda hamnade vi framför TVn. Jag som aldrig tittar på TV. Men vad ska man göra när regnet bara vräker ner och man inte har nån häst? Jag får akta mig för att surfa in på hästnet under sommaren för när vi tittade på bilderna från första tre månaderna då Fabian kom blir jag väldigt osäker på om han verkligen var så fin som jag minns...Jag väntar med iver på att komma förbi JUL bilderna...



Bara en hel vecka kvar att jobba sen blir det semester. Hoppas det blir lite ridning snart för annars blir jag nog deprimerad på riktigt!