bryt ihop och kom igen...

Nej det räcker inte med att rycka upp sig och se saker från den ljusa sidan. Ibland måste man bara bryta ihop riktigt ordentligt och bara gråta...Det nys schemat som min stackars kollega kämpat med att få ihop ser förjävligt ut för alla inblandade. Och med det i handen insåg jag att det inte kommer att gå. Möjligen rakt in i väggen, jag känner igen de symptomen...

Alltså med de nya tiderna blir livet som för alla andra heltidsarbetande som inte kan bestämma sina egna tider...jag är alltså väldigt bortskämd som vanligt. Men att gå från 60% i barngrupp och 25 som man styr över själv till att jobba 85% och bara ha en tidig dag i veckan och dessutom jobba 5 dagar i veckan för första gången på 10 år...

Nej det går inte ihop i mitt liv så hur jag än vänder och vrider på det hela måste något bort.
Häst eller Extra uppdraget med digital kompetens eller tid i barngrupp...eller Make som drar i värsta fall när Hustru inte kommer hem förrän efter åtta alla vardagar utom en...Hur jag än gör är det någon som blir besviken, mest jag själv förstås för jag vill inte behöva göra avkall på något jag gillar. Absolut inte HÄSTEN i varje fall för då skulle varken jag eller Dottern förlåta mig. Ja Maken vill jag ju för all del absolut ha kvar också, han ligger nog på första plats till och med om jag ska vara riktigt ärlig men det hotet känns inte direkt överhängande. Och kursen ligger väl till också...kvar är barngrupps tiden då...

Så där stod jag då efter alla omvälvande veckor som inte inneburit någon förändring alls i slutändan och gråter på kontoret där jag gömt mig. Underbara kollegor hittar naturligtvis mig och har inte vett att ignorera utan gör det oförlåtliga att fråga hur mår du?...det var den kranen det...Fast det är väldigt skönt att någon kramar om en ibland och säger att det är ok att vara mänsklig och känna trots att man heter Annkin.

Min underbara fantastiska man kommer hem och gör det där som alla kvinnor önskar att män ska göra...Han löser INTE problemet...bara lyssnar och låter mig ÄLTA medan vi grillar i solen och tar ett glas rödvin och sen sitter kvar ute tills det är dags för Make att gå in och dricka kaffe. Jag kan ju inte gå in förrän solen har gått ner så jag sitter kvar ute länge och lyssnar på fåglarna och går doftrundan. Den börjar vid Jersminen går via pionerna till De gammaldags rosorna och tillbaka igen. Då är det svårt att vara totalt olycklig.

En liten öppning hittar vi också när jag pratar och maken lyssnar. Om jag kan gå ner två timmar i tid på måndagar hinner jag till stallet på morgonen innan jag ska jobba. Det ger respit tills jag har fått ordning på mig själv i januari och behöver jobba heltid. ( herregud hur ska det gå?) Jag behöver inte göra någon besviken alls utöver att det blir lite mindre pengar att göra av med på hästtäcken och annat viktigt.

Jag skulle tro att det är 85% arbete, projektledarskap och 50% studier som tillslut tog ut sin rätt. Vilken tur att jag har tillgång till världens bästa gröna terapi och min egna privata samtalsterapeut...