Lång jäkla lördag...

Är väldigt trött efter den här dagen. Och väldigt glad samtidigt. Vi började med att åka tidigt upp och hämta transporten för att sen åka till Öjersjö. Vi hade helgen hos Britt och skulle hämta ensilage och torv. Mannes Box var inte riktigt klar men eftersom min rygg fortfarande inte håller för mer än väldigt långsamma rörelser utan vridmoment var det inte möjligt att fixa detta denna helgen heller. Fick i varje fall tvättat bort alla gamla loppfrön och annat äckel från väggen och halva boxväggarna. Får se när jag kan göra resten...men eftersom jag betalar fullt i två månader har jag kanske lite tid på mig att fixa allt? 

Susanna kom och hjälpte mig att lasta ombord ensilaget och två torvbalar så jag slipper hämta en nästa vecka ifall jag inte har bärhjälp och ifall ryggen fortfarande är kajko. Väldigt snällt att ställa upp och hjälpa till. Vi fick även med oss ett hinder hem och väl tillbaka på södergården bestämde Maria att köpa loss dem för ett paketpris till bådas glädje. Så nu har vi lite mer i pengapotten att kasta in på mer behandlingar för hästen.

Det är bra för nu syns att igångsättningen tar på senan. Den är ganska svullen efter tre riddagar på raken i 20 minuter på hårt underlag. Manne rör sig lugnt och fint. Igår var det kanske lite slängigt i skritten då han var väldigt pigg men idag skrittade han i fin form. Och känns som en stabil pålle på alla sätt. Dock insåg vi att maten var slut redan vid ett i nätet. Alltså måste vi åka och köpa ett nät till så vi kan ha ett morgonnät och ett eftermiddagsnät för att sprida ut maten lite mer. Det blir inte mer mat för lille pålle på ett tag för när vi ser honom utan täcke skämmas vi.

På Södergården fixade vi snabbt det som skulle fixas och sopade lite extra här och var. Sen blev det en skrittpromenad i vårsolen. För i dag var det verkligen vårstämning. Fåglar som kvittrar, takdropp och faktiskt lite värme i solen. Jag är väldigt glad att promenaderna fungerar men de är ju inte vansinnigt roligt att skritta fram och tillbaka 20 minuter. Fast Manne frustade riktigt ordentligt och tuggar på bettet som om det var dressyrspecial. 

Sen åkte vi hem och så var ju dagen slut. Laga lite mat,dricka lite vin, titta på lite film...vad gör man med livet liksom? Och imorgon är det samma fast annorlunda. Först till Södergården för förmiddagsridning.  Sen ska Nattis rida lektion för Amy på Bayley som hon ska låna i veckan för att få rida lite på riktigt.  Sen måste vi tillbaka till Gråbo för Mannes biolight behandling. Alltså ännu en dag fram och tillbaka med hästar som enda innehåll. Ja jag vet det är mitt intresse...fast inte det enda intresset kanske? Fast det får väl vara så här ett tag. Och när jag är i stallet är jag väldigt nöjd med livet.

Äntligen fredag!

Ja man har ju jobbat två dagar då så det var väl tur att helgen kom! Fantastisk dag på jobbet igen om man får säga...vi klistrade vita saker på svart papper... Det är sånt som gör livet värt att leva. 

Efter jobbet åkte jag upp och hämtade transporten för att fixa däcken. Just den rörelsen var inte helt trevlig  för ryggen annars var det mycket bättre idag än på hela veckan. Transportens ena däck, det jag viste tappade luft hade en förstörd ventil. Det som överraskade oss med punktering i lördags hade en stor ful spik i sig! Så det blev till att plocka av båda däcken och laga dem. Nu ska de dock hålla hela däckens livstid...hoppas det är riktigt länge. 500 spänn fattigare blev jag i vilket fall.

Efter att transporten lämnats i gråbo åkte jag hem, fixade en macka, hämtade en dotter och åkte tillbaka till gråbo...Wii. Tur då att man känner sig så glad när man kör in på gårdsplanen. Det är dock viktigt att bara tänka en dag i sänder, annars blir man tokig.

Nattis tog in Manne och fixade och under tiden han jag fixa båda näten, mocka inne och ute och fylla på med vatten. Sen promenerade vi tillsammans med Dansing, och hans mattar bort till vägen och tillbaka igen lite drygt 20 minuter. Senan är svullen igen efter motionen men jag antar att man får leva med det. För att senan inte ska läka och inte bli full med ärr och vara oelastisk måste den belastas under läkprocessen och jag antar att det är det som gör den svullen...bioligt kommer på söndag och då blir det bättre igen. Idag var Manne pigg och glad när vi gick. Nattis tyckte han var som vanligt och han höll sig i skinnet om man bortser från att han plötsligt bet mig i armen! Skitponny...fast jag tror det beror på att det stackar djuret står på svältdieten av 12 kg ensilage plus halm. Snart kommer revbenen sticka ut ögonen på oss tror Han. Försöker säga att han behöver slimma till sig innan vetrinären ska titta på honom så vi slipper då skäll pågrund av att han är övergödd! Stackaren

Jag är väldigt glad att han inte brallar runt i varje fall. Det känns som om det i varje fall går väldigt snabbt och lätt att fixa stallet nu och så länge vi är två istallet är det mest mysigt.

Hemma har vi slappat en stund med hamburgare och rödvin och" good morning vietnam" själv känner jag en ny sorts rördhet över alls dessa unga soldater som var i Jontes ålder när de skickades iväg till krig. Känner hur jag ser min son i alla unga soldater i filmer och hur jag blir lite tårögd när jag tänker på det. Och Robbin Williams självmord gör ju inte det hela en lättare film...

I helgen ska vi vara i stallet...surprise!!!

Snart ska jag vila igen...

Kanske kanske jag var lite väl optimistisk igår? Men idag har jag jobbat en full dag, men kanske inte till full kapacitet . Barnen och kollegorna var lika glada att se mig som jag var att se dem! Tänk att komma till jobbet och bli mottagen av människor som springer mot en med öppna armar och ropar ens namn...alltså det går inte att beskriva hur otroligt uppskattad man känner sig just då. Det är ju tur att man är uppskattad av någon...

Dagen blev faktiskt ganska lugn men redan vid tio började jag känna av ryggen. Inte så det gjorde akutont utan mer så där molande tröttont. Trots detta höll jag mig kvar hela dagen. 

Innan stallet fick jag sätta mig ner tio minuter och vila ryggen men sen var vi tvungna att åka. Idag kunde inte Maria följa med ut men vi fick låna deras söts lilla ponny att promenera med. Vi ville gärna komma ut innan det blev för mörkt så Nattis skyndade sig att ta in, jag började med näten och när hon vara klar gick vi och hämtade Dansing i hagen. Manne skötte sig jättefint. Idag fick hon rida själv för jag kunde omöjligt hålla två hästar. Vi är mest oroliga för att något ska hända och för att han ska springa hem och skada sig igen. Men faktum är att han verkar ha glömt bort sitt bushumör sen vi flyttade. Kanske är det så mycket nytt att tänka på eller så var det bara det där tråkiga promenera fram och tillbaka på parkeringsplatsen som fick honom att studsa runt som en bronco. Även om hon nu ridit lite mer verkar det som om senan fortsätter att var ganska fin. Efter gårdagens biolight hade svullnaden lagt sig igen. Nu är det bara tolv dagar kvar till återbesöket...spänningen är olidlig.

Det ska bli skönt att jobba tidigt imorgon. När vi var klara med allt i stallet var jag så trött i ryggen men idag kunde jag göra mycket mer än tidigare dagar! Är livrädd att förstöra något igen men samtidigt så nöjd med att det fungerar!

Vilat klart.

Hoppas jag i varje fall för i morgon tänker jag gå till jobbet. Det har varit alldeles fantastiskt vilsamt att tvingas sitta stilla i fyra dagar. Tråkigt men nyttigt. Jag känner fortfarande av ryggen men själva smärtan mellan diskarna är borta för tillfället. Istället är det musklerna runt bäckenet och biffarna som smärtar och är väldigt trötta. Jag tror dock inte att mer vila kommer göra det bättre utan lite lagom med motion. Och vad kan var bättre än att gå till jobbet då? Jag saknar faktiskt mina kollegor och barnen på jobbet gansk rejält.

Med det sagt måste jag också säga att det här ryggskottet kom som ett skott i pannan eller kanske som en skänk från ovan.  Jag är inte bra på att sitta stilla och bara vara men just det är nog vad jag behövde allra mest. Eller näst mest efter ett rejält sammanbrott. Efter att ha suttit och läst halva dagen, fixat klart mitt fotoalbum och sorterat in lite kläder i garderoben känns livet överkomligt igen. Det ljusnar i horisonten helt enkelt.

I stallet på kvällen kunde jag hjälpa till lite mer. Vågar inte bära något tungt men jag kunde mocka inne i boxen och fylla näten. Jag träffade ännu en stallkamrat idag som jag genast fattade tycke för. Hon har en superskön unghäst som står bredvid Manne. Riktigt skönt med två vuxna kvinnor att prata med i stallet. Manne skötte sig perfekt och har gjort ett gott intryck på alla i stallet som tycker att han är väluppfostrad, söt och trevlig att hantera. (Hoppas de aldrig behöver se bock och busponnyn) Nattis red med Amanda och en tjej som är medryttare på en häst där. Maria promenerade med som vanligt men behövde inte hålla hårt i honom alls. Idag gick han först också utan problem. Innan promenaden hade Klara gett biolight igen. Det var 11e behandlingen nu. Lite mer svullen idag med men troligen blir han det av att han faktiskt motioneras uppsuttet enligt planen nu och har fått betydligt mycket större hage att röra sig på. Så vi fortsätter med behandlingarna i varje fall fram tills veterinären sagt sitt om två veckor.

Nu har jag krupit in i värmefilten och ligger och myser lite. Livet känns gansk skönt tillslut igen. Hoppas verkligen det håller i sig ett tag för min själ behöver vila upp sig lika mycket som min rygg!

Tristess

Det här med att vara hemma när man inte kan göra något är faktiskt inget vidare...just nu sitter jag och funderar på om jag inte kan gå och jobba i morgon, om inte annat för att jag döööör av tristess här hemma. Idag sov jag till åtta då ryggen sa åt mig att det var dags att röra lite på sig...tyvärr hade jag lite ondare idag än i går vilken säkert har att göra med att jag var i stallet. Trots att jag faktiskt nästan inte gjorde något alls...

Dagen började mysigt med frukost, GP och orudis...levande ljus och brie med färska fikon...satt och njöt tills klockan var strax efter nio. Sen var jag alltså redo för dagen, vilket i mitt fall innebar att jag haltade in till bekväma fåtöljen och satte mig med en bok. Innan lunch börjar det krypa i kroppen av overksamhet. Herregud vad tråkigt det är att inte kunna göra något av intresse. Funderade på att ta fram datorn och jobba lite men sen kom jag på att man faktiskt får ett ganska saftigt avdrag på lönen när man är hemma och beslöt att inte göra det. Man jar ju inget liv alltså...

Sen kom jag på att jag tänkt göra en fotobok på mina bilder från Kinaresan för ett och ett halvt år sedan. Jag har ju inte haft tid med det för det är sällan jag är hemma flera timmar i sträck. Alltså sagt och gjort. Efter några timmar är jag väldigt nöjd med resultatet. Det blir massor av sidor om alla bra bilder ska vara med, och det ska de ju för annars är en fotobok ganska meningslös. Tyvärr blir den för dyr att skicka efter för tillfället men nu är den sparad. 700kr kan ju inte vara ett bra pris när man tänker efter?  Kanske ska gå tillbaka och sortera lite i bilderna...eller också spara lite pengar och unna sig.

Tillslut hade i varje fall dagen gått så det var dags att hämta Nattis på skolan och köra henne till stallet. Idag skulle Manne vila så det var bara mockning av sjukhage och Box, vattenpåfyllnad ute och inne, två fodernät, massage med arnika och medicin i krubban. Jag kunde mocka inne...sen orkade jag inte så mycket mer. Senan var kanske lite lite mer svullen men det är svårt att säga. Det var nog bra med en dag att vila och så kommer Klara med biolight i morgon. 

Nu är jag trött i ryggen igen fast jag inte gjort något på hela dagen. Imorgon måste jag köra till Nattis skola och gå på ett utvecklingssamtal klockan 8.20 därav att jag funderar på om jag inte lika gärna kan sitta på kontoret trots att det är jobbigt att sitta länge. Jag får väl se hur det känns i morgonbitti...

Jag tror det vänder nu...

Och med jag menar med allt. Det måste helt enkelt vara så att allt blir bättre och bättre nu för jag är säker på att botten var nådd när Cool bajsade framför näsan på mig där jag låg på alla fyra i lördags. Och idag har det varit ganska så bra faktiskt. Främst i psyket, hopp har infunnit sig.

Jag är sjukskriven för ryggen i varje fall halva veckan. Imorse vaknade jag och det kändes så himla mycket bättre redan. Jag kunde ta på mig byxorna själv och dessutom klarade jag av att kliva i och ur duschen och bara det var ju ett lyft för mig och mina närstående... Jag har fått gjort vissa små ärenden idag som jag var tvungen att göra. Först fick jag ringa och fråga om man kunde få hjälp att lyfta i foder i bilen om man kom och köpte. Det kunde man så nu ska prova ett örtfoder från pavo för feta hästar med risk för fång och kolik...inte för att Manne visat några tendenser men han är ju bra tjock. Dessutom håller det inte att fodra med äppelmos och vatten när det är många olika som ska fodra...det är nog bara Britt som nattar och skämmer bort på det viset. 

Nåväl det var väl det jag orkade innan jag fick hem och vila ryggen igen. Har suttit i bekväma fåtöljen  och läst det mesta av dagen men efter middagen var jag tvungen att köra Nattis till stallet. Hon fixade det mesta i stallet idag med men jag kunde hjälpa till med att fylla hönäten. Maria som äger stallet följde med Nattis och hennes dotter Amanda på en liten ridtur i kväll med och idag gick det ännu bättre och lugnare än i går. Hittills inga brall alls på nya stallet så vi smidet medan vi kan. Även senan ser bra ut efter två ridturer!  Jag stannade i fika rummet och vilade medan de promenerade men trots det var jag tvungen att lägga mig när jag kom hem. Är verkligen så trött i ryggen nu så ett par dagar till med vila krävs nog innan jag är återställd. Jag är så himla nöjd och glad över stallet hitills. Allt känns bara så hoppfullt och hemtrevligt och vansinnigt roligt! 

I morgon ska jag göra som katten och ligga still så mycket jag vill och orkar...

Blandad kompott

Den här helgen har ju verkligen varit berg och dalbana... Ryggen kunde ka varit värre. Inte mycket värre men efter att ha sovit gott hela natten kunde jag självmant ta mig ut sängen och långsamt ta mig ner för trappan. Jag går som en gammal gumma, påminner om min morfar lite i hur jag rör kroppen för att inne förvärra läget. Jag tror ju på rörelse under stillsamma former i alla lägen och har försökt hålla mig lagom rörlig. Jag kan stå ungefär tio minuter innan det börjar göra ont och sitta lika länge innan jag måste resa mig. Stegen är små tio centimeters steg och det är omöjligt att bära det allra minsta i händerna. Så till slut har jag insett mig besegrad och kommer vara hemma från jobbet några dagar för det går inte att ta hand om barn när man inte ens kan klä på sig sina byxor själv. Det inser till och med jag! 

På det positiva idag hör att jag kan köra bil! Otroligt men sant... När jag väl blivit inbaxad  på sätet sitter jag perfekt i den ställningen och jag kan både bromsa och gasa utan att det gör ont. Funderar på om man får köra bil med orudis i kroppen men det är ingen triangel på paketet så då borde det vara ok? Hur ska de se det förresten?

Nattis ska passa sin kompis ponny på sportlovet så vi skulle dit idag för att provrida.  Istället för att visa allt fick de göra iordning ponnyn och jag körde dit så hon kunde gå direkt in och rida. Det gick bra och hon var väldigt glad och nöjd efter. Ponnyn såg hyfsat tillfreds ut efter en stund så nu ser hon fram emot att få rida varje dag en vecka. Har också bokat ett par dressyrlektioner för Amy så det blir ett roligt skollov. 

Efter att ha stått där i en halvtimme orkade jag inte mer utan fick sätta mig i bilen. På vägen hem fick Karl komma ut med mackor för jag vill verkligen inte gå i och ur bilen mer än nödvändigt om jag inte måste. Jag satt kvar och väntade och sen åkte vi till Sörgården för att se hur Manne hade det på nya stallet.

När vi kom dit stod han och hans nya kompis på varsin sida staketet och kliade varandra i nacken... De delade broderligt på Mannes ensilage och såg mycket tillfreds ut. När han fick syn på oss kom han direkt fram till oss och smågnäggade. Han hade saknat oss det märktes och han tittade oroligt efter Nattis hela tiden, det märks vem som är matte där!  Så fort hon var där var han lugn och fin...

Stallet känns rent fräsch och trivsamt. Kände direkt när vi åkte in på uppfarten att vi var på väg "hem" mycket tillfredställande känsla...sorgen över att ha tvingats byta stall tidigare än vi egentligen ville kanske kan bytas till glädje för det nya. Allt känns i varje fall väldigt väldigt bra på nya stallet.

Ännu bättre blev det när Maria kunde ta Manne i grimskaftet och Nattis kunde sitta upp på sin ponny för första gången på två månader. De skrittade iväg 20 minuter ut på grusvägen och allt gick städat till även om han var väldigt pigg. Det var en lättad och lycklig matte och ponnyn verkade väldigt glad att komma ut lite. Själv fick jag nervöst vänta på gårdsplan för jag kan inte ens gå 100 meter utan att sitta ner emellan.

Skönt att dottern klarar det mesta i stallet för den här veckan kan jag bara köra och vänta på henne. Kanske är det meningen att jag ska vila upp mig nu på riktigt? Kroppen verkar tycka det är läge att sitta i läsfotöljen (ända bekväma sittställningen utöver Volvon) så imorgon ska jag läsa den där boken som heter fördelarna med ett sammanbrott och ta den som ett sedelärande exempel.

Dottern är lycklig och det gör mig lycklig med eller utan ryggsmärtor! Och åter igen slås jag över hur otroligt omtänksamma och fina mina medmänniskor är. Idag städade mina gamla stallkompisar ut Mannes gamla Box så jag slipper tänka på det...hur snällt som helst. KÄRLEK till världen just nu!