På gränsen...

Ibland får man balansera där på gränsen till ett sammanbrott. Just nu håller jag näsan precis ovanför ytan. Ledsenheten ligger där och väntar på att få bryta ut men inte riktigt ännu. Då är det skönt att ha en mamma som undrar om man inte ska gå och äta räkmacka och köpa en ny plånbok.

Och ridaällskapet blev tyvärr sjukt så vi hade ingen möjlighet att gå ut idag. Istället lånade vi en snäll isis och promenerade på gårdsplanen. Vi sket i plegasilen idag, det hade ju ändå inte nån vidare god effekt faktiskt så den spar vi och ger högsta dos av när det blir nödvändigt. Han skötte sig väl hyfsat trots allt. Första fem minuter ledde Nattis men sen började han busa så då bytte vi ponny. Han stod på bakbenen och ruskade på huvudet men så mycket mer blev det inte. Jobbade lite med yttertygeln och håll honom uppmärksam istället för att bråka med honom. Vet inte hur man skulle sätta 425 kilo på plats när man inte han jobba dem och inte vill riskera senan mer? Jaja det gick ju efter omständigheterna bra men Nattis såg väldigt nerstämd ut efter... Tror hon också känner den där uppgivna känslan av misslyckande som kommer när man inte klarar allt. Vi har i varje fall bestämt efter samråd med både Jill och Amy att inte sitta upp den här veckan utan promenera på stallplanen och när det fungerar problemfritt börja rida. Ut i trafiken går vi inte förän han coolat ner sig lite...jag är så rädd för att tappa honom och att han skulle springa hem ute på bilvägen! Förhoppningsvis är det bara i början han beter sig...

Nu orkar jag inte mer idag trots att klockan bara är tre. Dricker te och slappar på soffan i väntan på bättre känslor. Jag glädjer mig stilla åt att jag hittade den förbenade korthållaren. Inkilad i ett hönät långt in i stallskåpet. Hur den nu hamnat där? Och önskar jag hade lite bättre tålamod när jag letar för nu måste jag vänta tills slutet av veckan innan mina nya kort kommer. Undrar hur mycket det kommer att kosta?  Tur i oturen att jag inte anmälde körkortet igår...

Skallebank.

Ibland får jag ont i huvudet, kanske ett par gånger om året. Jag tycker inte om det. Fast när man hör hur andra stackare går runt med huvudvärk var och varannan dag skäms jag över att säga att det gör ont. Ja jag är förkyld ibland också och sjuk. Men det händer så sällan att jag glömmer av hur det är mellan gångerna. Jag är inte sjuk nu alltså om vi pratar rent fysiskt. 

Mentalt är en helt annan grej. Utöver allt som händer runt om kring har jag återigen tappat min korthållare som ligger i min telefon/plånbok. Och den är trasig sen i sommras nån gång. Jag kommer tyvärr inte ihåg var jag köpte den. Men en likadan ska jag köpa har jag tänkt. Maken mumlar nåt om, varför använder du den om den är trasig? Och du har ju sedan tappat korthållaren en gång och fick panik, vad lärde du dig på det? INGENTING vill jag svara på det!  Jag lär inte av mina misstag om det går bra...det är först när allt går åt helvete jag fattar hur jag borde ha gjort, köpt en ny när den gick sönder i dragkedjan första gången, typ.

Men istället har jag nu spärrat mina kontokort. Sitter och funderar på om jag ska förlustanmäla körkortet också, men om den ligger i stallet under ensilaget blir det så dyrt...jag ska leta en gång till i stallet först. Undrar om man ska släpa med sig passet så man kan identifiera sig om man åker fast och om man i såfall slipper böter?

Om man var klok skulle man ha fattat andra beslut i livet än de man gjort. Och då kanske man hade varit en olycklig skit som hade tråkigt hela dagarna? Imorse började jag tidigt och satte på en kopp kaffe direkt. Sen hittade jag en avslappningsapp med brasor, akvarium och annat som jag startade dagen framför med de få barn som började tidigt. Vi var ganska nöjda allihop framför brasan.

Jag var lite orolig när jag åkte till stallet idag. Vi skulle prova plegasil på Manne och efter att ha läst alla risker på bipacksedeln kännde jag mig så där sugen på att åka... Manne var inte alls så där urrig som i går utan vi började med att ha en mysig stund i stallgången. Sen fick han medicinen i lite äppelmos och så stod han en timme i mörkret och alldeles lugnt. Tyvärr verkade inte plegasilen överhuvudtaget men han var hyfsat lugn ändå. Lite på tårna och tittade stort men han verkade väldigt nöjd med att få röra lite på sig. Vi fick med oss en hästkompis som stod och väntade sen gick vi runt på gårdsplanen i en kvart. Det var lite spänt men inte ohanterbart. Skulle inte vilja gå på vägen med honom bara i det humöret. Ett litet skutt av rädsla blev det när vi var på väg tillbaka till  stallet då han bara inte kunde hålla sig i skinnet. Hoppas verkligen inte han skadade sig! Det skulle vara så tråkigt om han drog upp skadan igen. Imorgon ska vi ge lite större dos. Men nu vet vi att han tål det och att det faktiskt gick bra att promenera på stallplanen. Skulle det vara för farligt i humöret kan vi gå en kvart där utan att det blir för tråkigt och då får vi låna en trygg kompis att ta med! Senan var mindre svullen idag igen så det där att den blev svullen efter igår är nog något som hör till. Och det var ingen förändring efteråt.

Ofta känner jag mig ganska misslyckad när jag håller på med hästarna och de blir så där urriga. Jag får liksom för mig att ingen som håller på med hästar ska bli rädd. Oavsett om de står på bakbenen när man hämtar dem, blir man rädd passar man inte i hästvärlden , den är förunnat dem som aldrig känner något alls efter som alla känslor smittar av sig. Så om hästen blir rädd är det säkert för att människan är en feg stackare som borde stanna hemma och knyppla. Jag blir inte jätteofta rädd faktiskt men när 400 kilo rusar rund med kraft i hovarna reagerar jag med både hjärtklappning och ryter tillbaka. Ibland tänker jag att jag är den enda hästägaren som känner mig stressad av en bångstyrig häst. Så är det givetvis inte och det var himla skönt att prata med Jill igår som sa att det är ganska så sunt att bli rädd för en häst som bockar runt när man leder den! Hon som har hundra års erfarenhet och hanterar konvalescenser blir också rädd! Sjyst att dela med sig av den erfarenheten, de flesta hästmänniskor jag har haft kontakt med skulle aldrig erkänna sig rädda men har däremot väldigt lätt att dela med sig av hur de själva skulle gjort. (Stående på betryggande avstånd) Och så känner man sig lite misslyckad... Jag var jätteorolig innan jag skulle gå ut och men väl bredvid försvinner det och så bara gör man vad man ska. 

Manne visade också hur han gör för att äta upp sitt godis... Om han nån gång försöker låtsas som om han inte kan böja sig i sidorna i framtiden ska jag visa honom det här kortet.

 

Så himla trött...

Det är så långa dagar ibland när man först jobbar ett mellanpass på på jobbet och sen åker direkt till stallet. Just nu är det inte så himla roligt att hålla på med hästar. Det är lite så man nästan funderar på att lägga ner det helt och hållet och börja samla frimärken. Dagen på jobbet var väl i och för sig ganska rolig. Igår var jag på starboard kurs och lärde mig massor av nya funktioner som vi lekte med idag. Barnen tykte det var roligt och då känns det givande. Sen har jag tyvärr inte varit på det mest uppsluppna humöret trots det utan kännts mig lite nedstämd. Det är helt enkelt mycket ibland.

Så åker man i väg till stallet bara för att mötas av en vild ponny och ett jäkla oväder...naturligtvis var ensilaget slut så utöver att fylla påsar och bära in till näten skulle det göras i kraftig blåst och snöslask. Som trängde rakt igenom overallen och lämnade våta fläckar i nacke, rygg och rumpa. Och i boxen stod hästen och bockade friskt och alldeles för ivrigt. Kastade in lite mat åt honom till en början och sen la jag ner den nya örtmedecinen i lite äppelmos. Vet inte om det var det som hjälpte men efter 20 minuter gick han att hantera hjälpligt så nattis kunde borsta och mysa medan jag gjorde i ordning boxen han just stökat ner. Han var helt enkelt mycket mycket piggare och även mindre svullen. Sen kom Klara och gav biolight efter att vi tagit in alla hästarna och efter var svullnaden större...ska bli spännande att se hur det ser ut i morgon. Nu dröjer det tre dagar till nästa behandling och i morgon ska vi promenera lite med honom på gårdsplanen. Ska ge lite plegasid som är ett lugnande innan. Jill tyckte det var bäst att inte rida första dagen man provar ge det efter som en del hästar blir vilda istället för lugna av det... Och aggressiva! Så nu är jag nervös för det också!  Ibland skulle jag bara vilja spola fram tiden lite, har ingen egentlig lust till den här närmsta månaden. Känner mig lite förtvivlad över hur krångligt saker är ibland. Men det vR lite roligt för Jill kom till stallet för att kolla in behandlingen och prova på sig själv. Det var väldigt mysigt att träffas igen, det var i oktober vi såg sist. Hon lovade att jag inte ska sluts rida efter sommaren. Undrar hur  hon tänkt hålla det löftet?

Lite trött

Snart har man ju jobbat en hel vecka efter jul och man är redan lite trött. Kanske det beror på att jag har svårt att komma i säng på kvällarna, hjärnan tror fortfarande att det är lov. Det kan också vara så att vi har lite andra stallrutiner nu när Manne står. Istället för att skynda till stallet efter jobbet åker vi upp på kvällen efter maten. Det är ganska mysig och funkar ju jättebra om man slipper vara ute i mörkret och rida. Idag fick han sin fjärde behandling och senan är så mycket bättre att man knappt tror det är sant! Idag var benet helt svalt och vi kunde känna formen alla tre senor. En liten svullnad kvarstår bara mitt på benet. Det är ju givetvis omöjligt att säga hur senan ser ut på insidan men det är bara en dryg månad kvar till  veterinärbesök.

Källaren verkar bli färdig fortare än beräknat. Eller vad jag beräknat... Idag var golvet slätt och fint och flytapacklat när jag kom hem. Vi har lite funderingar på hur vi ska nu utnyttja ytorna där nere så vi får så mycket plats som möjligt och så att det ser lite snyggt och ordningsamt ut. Kanske jag till och med kan börja använda några av sakerna som ligger där nere i det allmänna kaoset? 

Nu ska jag vara noga med att sortera och hålla ordning...i varje fall bland hästsakerna. Jag hoppas på att få sålt massor av saker på second sadle där jag lämnade in två hela påsar med ridkläder. Jag ska lämna in min westernsadel på en annan begagnad shop på söndag och tar med mina täcken och schabrak och annat som jag vill bli av med. Jag har en som är intresserad av sadeln som bor på vägen ner. Har jag riktig tur, vilket jag faktiskt förtjänar just nu och det är dags för universum att presentera nästa goda tillfällighet, så passar sadeln hennes häst så jag får sålt den utan att behöva betala kommission. 

Idag fick jag lite tråkiga besked om ett av mina roliga uppdrag på jobbet. Mitt IT-jobb ska gå i vila nästa läsår på okänd tid. Kanske vill de använda mig igen i framtiden det beror på hur utvecklingen ser ut och vad de behöver satsa på. Jag är givetvis lite besviken, men är i varje fall glad att jag då får ägna all min tid på det som faktiskt är det jag tycker är det allra roligaste och viktigaste, barngruppsarbetet. Dessutom är det väl så att när ett fönster stängs så öppnas en dörr...det är bara att vänta på vad livet vill erbjuda för ny utmaning. Jag sitter lugnt i båten och väntar på att sparvarna ska komma flygande in i min öppna mun, de gör alltid det bara man har lite tålamod.

Ta tex Mannes senskada. Precis dagen innan vetrinärbesöket sålde jag transporten som stått osåld sen augusti. Hade jag sålt den innan vi köpte den nya så hade vi inte haft 10000 att lägga på Mannes behandlingar och mediciner. En god tillfällighet bara så där när den behövs som mest. Och om inte Manne skadats hade vi inte fått möjlighet att lära känna biolight och lärt så mycket om detta.

Så allt sker alltid av en anledning, det är bara det att man kanske inte vet vad det är eller anledningen kanske inte ens finns ännu men den kommer... Man behöver bara lita på att universum levererar.

Kaos

Jo trots att vi i vanliga fall bor i vad som välvilligt skulle kunna beskrivas som "hemtrevligt" och att hela familjen lärt sig leva med ett visst mått oordning är det nu officiellt kaos i huset! I går bilades golvet upp av en arbetare som muttrade något om att "det nog inte fanns något som var rätt på det här huset" vad svarar man på det? Människorna som bor här är ganska bra...? Nåväl källaren luktar illa rören som ska bytas är antingen söndersmulade eller alternativ två, har aldrig funnits! Det förklarar en del. Jaja nu är de på plats och förhoppningsvis blir det ett bra resultat i slutändan. Kanske till och med ett slut på kaoset? Ha!

Förövrigt ser huset it som så: vardagsrummet är en stor walk-in  closset, hallen ja? Sovrumm, entré altan... Nej det är obeskrivligt. Dessutom måste man hoppa på tå när man ska på toa, efter att man trängt dig igenom en plastvägg.

Nu vill jag inte tänka mer på det. Istället vill jag tänka på att Mannes sena var betydligt bättre idag! Biolight igen på benet men idag en extra liten behandling på kotranden och utefter ryggraden för att öka kroppens eget energiföråd och läkförmåga... Efter att ha sett mannes reaktion när hon drog den efter ryggen är jag nu helt övertygad om att den gör NÅGOT. Hela hästen nästan vibrerade av obehag eller vad det nu var. På senan visar han inget obehag utan tvärt om njutning. Mitt hopp börjar tändas lite...

Jag måste få berätta om en av de fantastiska människorna i min familj. Jag vet inte om man kan bli så mycket bättre som människa? Sonen berättar plötsligt att han nästan började gråta på spårvagnen hem. Han satt där försig själv när en man som stod upp plötsligt började gråta. Sonen frågade vad som hänt och varför han var ledsen. Den äldre mannen svarade att han fru precis gått bort och nu var han på väg till begravningsbyrån. Han var 94 år och de hade känt varandra sen de var 11 år eller något. Här ungefär i berättelsen börjar jag också nästan gråta. Dels för att det är sorgligt så klart. Men mest för att jag blir så stolt och varm i hjärtat. Min 19 åriga son plockar ut hörlurarna på en spårvagn för han ser en ledsen främling... Bara för att prata lite... Alltså finns det inte ett pris för medmänsklighet? Det vill jag nominera min fina son till! 

Drar in på karusellen

Det måste jag göra nu när jag förlorar på slänggungan eller bergodalbanan. Jag har lagt upp varenda liten pinal vi inte behöver på hästnet och en begagnad sida på Facebook. Idag skickade jag en sadelgjord och har slagit in en rumvärmare i väntan på pengar... Några sadelväskor hittar nytt hem hos en bekant från betet och några förfrågningar på lite schabrak har kommit. Det är småpengar så klart men några hundringar här och där kan ge fler behandlingar till Manne om det behövs efter de första tio gångerna. Jag har packat en påse med de finaste ridkläderna som vi inte längre använder och ska försöka sälja dem på second sadle i Göteborg så på tisdag efter jobbet ska jag snurra runt i centrum...man borde kanske gå och fika eller nåt när man ändå är på stan? Fast parkeringen är så förbenat dyrt. 

Nattis tjänade sig några hundringar till ridlektioner genom att städa bort julen hos mamma. Hon ska få låna en ponny på sportlovet och då få möjlighet att rida en lektion, det ser hon fram emot fast hon är helt säker på att hon inte kommer komma ihåg hur man gör när man rider. Jag och mamma satt mest och  pratade och så åt vi Lunch.  

Efter maten var vi i stallet för behandling två. Nattis pussar och borstar och jag mockade sjukhagen och krattade. Idag var det massor av kvar i nätet så han är inte så hungrig längre. Det är ganska bra träningspass att fixa hagen. Inte som att rida såklart men jag känner det i gäddhänget och i ryggen. Manne verkar njuta väldigt av behandlingen. Han står nästan still hela tiden utan när något stör. Han smackar med läpparna  och slickar sig om munnen, gäspar lite och står sen och hänger i grimman och halvsover. Det känns riktigt bra att lägga pengarna då och så hoppas vi att det dessutom gör nytta. Senan känns lite bättre, fortfarande svullen men man börjar märks en förbättring... Eller så spelar hoppet mig ett spratt.