Härlig dag trots allt...

Sköna sköna höst, eller vinter...planen idag var att trotsa smärtan i handen och rida ut med stallkompisarna. Nattis skulle  bio med en kamrat och Manne behöver absolut all motion han kan få. Så när jag vaknade i morse var jag jätteglad att svullnaden lagt sig ytterligare lite och att jag kunde motionera mina fingrar och mjuka upp dem lite utan jättesmärta. Det går fortfarande inte att sätta nån kraft i handen men jag kunde lyfta lillfingret några millimeter från bordet. 

Afterwork med Cikt-gänget på Harrys var så trevligt. Jag blev så sugen på att spara ihop lite pengar och åka till London tillsammans igen. Det är tråkigt att vi inte fått möjlighet att åka de senaste åren. Men ett par glas vin och trevligt sällskap var lite kompensation i varje fall. Jag kom hem tidigt och somnade innan tolv så när jag vakande innan klockan i morse var jag utvilad och taggad för utflykt. 

Trots att det är svårt att göra saker med tre fingrar ihop tejpade tänkte jag att en ridtur  i skogen borde gå vägen. Jag fick hjälp med att sätta fast transporten och blev lovad all hjälp med sadling. Sen när jag borstade av Manne såg jag att han var jättesvullen på höger framsena! Den var också varm och hade lite puls och han reagerade med att dra upp benet när jag kände på honom. Inte bra alls. Gick upp och kollade i paddocken men han är inte direkt halt, knäade till lite men mer var det inte. Mats sprang med honom och då körde han ett litet bocksprång och ville galoppera så väldigt ont har han inte. Jag ville i varje fall inte ta med honom ut på långpromenad i delsjöområdet så han fick stå inne i boxen med lite mat medan alla andra åkte iväg. Jag hängde  och promenerade en kort sväng men skorna jag hade var inte bekväma att gå i så jag lockade med mig en stallmamma till Bertilssons stuga för att fika när de andra motionerade. 

Så när allt kommer omkring  var det inte helt dumt. Min hand fick vila som den skulle, Mannes ben blir säkert snabbt bra och vi hade väldigt trevligt. Första riktigt kalla dagen för året med första frosten. 21 november...fantastiskt! Och rent krasst, vi har haft Manne i snart 8 månader utan minsta problem så en svullen sena som dessutom kom plötsligt och alltså inte är förslitnings skada är väl mer än man kunde hoppas på.... Och ska nu hästen skadas är det inte fel att det sammanfaller med att man själv inte får rida. Och klubben vi tränar  på har fått kvarka så den är i karantän några veckor, träningar inställda på obestämd tid och för övrigt verkar det var många karantäner som hinder oss från att åka. Så åter igen, ska hästen skadas och vila är det inte fel att det händer när man ändå inte kan åka och träna...

Sen har vi nog världens mest underbara gäng i stallet. Dessa fantastiska mammor och pappor och ponnyungar...alla får vara sig själva, det finns nästan ingen prestige i vårt stall. Stora, små, nybörjare och erfarna umgås och delar erfarenheter på ett sätt som jag tror är unikt i stallvärlden. Det finns ingen som lämnas utanför, inget skitsnack ingen snobbism...ibland saknar jag ridhus och klubbtillhörigheten som kändes när vi stod  tex PRK och när jag red på Råda. Jag saknar att rida tillsammans och få lite återkoppling, att känna att man utvecklas för man pratar med de andra om hur det gick, att få höra "vad bra det gick idag, vad duktiga ni har blivit, vad ni utvecklas,..." Det som man delade efter ridlektionerna. Som privatryttare gäller det bara att överleva de där kallblåsiga passen ensam i skumtimmen. Men dagar som idag med stallgänget väger upp saknaden av detta med råge, och lite till...

Nu har jag kommit hem duschat och handen gör skitont igen, tur jag inte red! Jag lagade lammetrecote med vitlökssmör, rostade rödbetor och jordärdskockor och ris. Till detta ett fantastiskt gott 150 kronors vin, man lever ju bara en gång så varför inte? Karl har ett gäng högljudda LP fantaster och några fanatiker som spelar nåt rockmusik spel i vardagsrummet. Du har väldigt trevligt. Jag ska sätta mig och göra ett fotoalbum från Kina resan, "atlast"

Oj vad det går!

Tiden framför allt, den springer iväg så jag blir lite nervös...snart är det jul med några dagar ledigt. Det blir nog inte alla dagar som blir lediga utan vi behöver komma in och arbeta lite i mellandagarna tyvärr. Men i år känner jag mig inte ens i närheten av hösttrött och nu är det redan 20 november! Är det nån gång man ska känna sig sliten och trött på jobbet är det nu. Men dagarna går och veckorna med. Och fortfarande är varje dag en god dag. Härligt. Självklart sliter vi också med regnkläder och förkylda barn och annat som hör förskolan till men det känns som om varje dag blir lite bättre än föregående och att vi helt enkelt har det så bra tillsammans att man får energi.

I dag har vi tillexempel varit i skogen för att filma maskar. Efter höstens succé med snigalfilmen ville ett par barn gärna forska lite om maskar. Och gör en egen kortfilm. Ja då gör vi det. Och på eftermiddagen var vi sugna på att prova nya saker i tekniklabbet så vi tog fram ljusbordet och provade att måla på det. Några barn provade ett vatten experiment med diskmedel. Vi satte dokumentkameran på så att alla som ville se kunder göra det. Så roligt att utforska och ändra i miljön efter barnes intressen. Här är några bilder som inte visar barnen men väl vad de gör...

 Handen har hållt samman hela dagen utan större svårigheter. Mina kollegor är så snälla att jag slipper vissa uppgifter som kan vara svåra med en hand eller helt enkelt lite ohygieniska. Jag kan ju tex inte få på en handske för att byta blöjor eller hjälpa på toaletten. Disken och påklädningen är svår också med kirurgtejp på tre fingrar. Jag gillar orudis idag. Det gör inte ont alls under nästan 10 timmar. Sen kryper det fram lite långsamt men då är det ju dags att ta nästa dos. Magen är ju inte riktigt lika nöjd. Trots magsårsmedicin som ska tas samtidigt. Just nu har jag tagit bort tejpen, det blir inte helt mysigt mellan fingrarna om man säger så, så jag tänkte att det skulle vara bra med lite handkräm. Det är ju ändå dags att sova nu. Satte mitt backontrack handledsskydd i stället. Det håller ihop hela handen och är ju dessutom utformat för att läka skador fortare. Det verkar sitta ok så jag ska försöka sova med det i stället för tejpen. 

Kör en härlig avslappnings app på den andra paddan som heter breeze. Och så har jag krupit mer under min värmefilt och myser. Ska börja läsa en ny bok tänkte jag, en som legat ett tag i hyllan och väntat på att jag ska orka. Onåd av J.M Coetzee. Köpte den i samband med Nobelpriset för många år sedan med har inte kommit mig för. Nu är det dags...

Piller e bra...

Och att inte vara i barngrupp idag var nog ganska bra också. Och eftersom jag klämde in ett litet föredrag igår efter jobbet och läkarbesöket men innan sjukhusbesöket hade jag sovmorgon. Det var fantastiskt skönt. En nackdel med att jobba heltid är att man måste börja tidigt alla dagar för att få ihop sina timmar. Jag hade visserligen ett möte så jag var på kontoret halv tio. Mötet var spännande och jag fick en inblick i ett system jag inte kunde något om sen tidigare. Sen gick dagen så fort och jag han inte riktigt med att göra allt jag borde ha gjort. Jag måste tex komma ihåg att bjuda in till ett möte och får inte glömma skicka det i morgon. Jag hatar att ha saker hängande över axeln för det går så mycket energi åt att komma ihåg vad man ska göra.

Handen är lite lagom löst hoptejpad. Det känns nästan inte alls i den att den skulle kunna vara skadad. Pillerna hjälper kanske till där också för nu på kvällen känns det genast lite mer än det gjorde mitt på dagen. Men jag är förvånad över hur bra det känns. Lite irriterande att inte kunna göra något med handen bara. Kan inte sätts nåt tryck alls mot den för då kommer smärtan direkt. Får be om hjälp med att skära maten och bära stolar och annat. Men svullnaden är nere på hälften efter bara fem små piller så de är nog mer potenta än man tror. Räknar med att kunna ta bort tejpen om några dagar och vara hyfsat återställd. 

Det jag oroar mig mest över är nog att inta få rida på ett tag. Jag har precis kommit på hur jag ska göra känns det som och är så sugen på en ny lektion! Men Lisbeth har lovat att hjälpa mig med sadeln på söndag så vi kan rida ut. Och på lördag vill nattis att vi ska skritta ut alla i stallet i Delsjön så får jag bara hjälp att lyfta bakluckan ska det nog ordna sig. Tänk om jag bara slutar rida så där nu? Och blir en ponnymamma på heltid? Nej fy så deprimerande...

Det är roligare att tänka på vilken rolig workshop jag hade idag. Många nya ansikten jag inte sett förut som dök upp. Så trots lite handstrul är jag jättenöjd med min dag.  

Satan i gatan...

Så får man säga om det vill sig illa. Jag vakande inte med utvilad hand utan tvärt om så var den jätte svullen och inte alls rörlig. Insåg väl då nånstans vid sextiden att jag kanske skulle ringa en doktor. Läkare är ju inte riktigt min grej för jag får ju alltid för mig att de ska amputera eller nåt liknade. Jag går ju heller inte till doktorn om det inte är nödvändigt. Och om jag går vill jag träffa Gunnar. Tyvärr svarade inte Gunnar i telefonen, hoppas inte han slutar vara läkare. Men han är ju säkert 80 år eller så och skulle ju på semester i Nepal och rida vildhästar sist jag såg honom vilket var 2011. Kanske han stannade kvar där? Jag fick i varje fall bita i äpplet och ringa en vårdcentral. De ringde tillbaka!  Bara det... Och sen hade jag turen att få en akut tid en kvart efter jag slutade arbeta och 45 minuter innan jag skulle hålla ett föredrag. Tant doktorn var snäll. Klappade fint på handen och undersökte. Det gjorde jätteont. Och så fick jag en remiss för att kolla om det var nåt brutet. 

Jag höll sen det där föredraget och så åkte jag till sjukhuset. Allt gick så smidigt. In och titta på tv en stund (vet nu vilka som var i final i mästerkocken) och sen röntga och så åka därifrån. Inget brutet. Tack och lov, hade inte velat köra vidare till Mölndal för gipsning. Jag vet inte vad som är fel med handen tyvärr. Doktorn trode kanske att jag skadat några ledband eller muskelfästet inne i handen när jag drog fingret ur led för några veckor sedan. Nu ska jag hålla fingrarna stilla ett par dagar eller veckor. Och äta  orudis, som jag hatar men som ska hjälpa mot den ganska kraftiga inflammationen och svullnaden i handen. Jaja...hon tejpade ihop fingrarna också och då kändes det mycket bättre genast.

På jobbet idag har jag mest gått runt och mesat. Det är inte möjligt att klä på små barn kläderna med en hand eller hjälpa till att skära maten. Men mycket annat fungerar bra så världens bästa kollegor har lovat att jag får komma och jobba och göra det jag kan göra och slippa det som inte funkar. Hoppas verkligen att det inte tar veckor som doktorn trodde utan dagar. Barnen på förskolan är världens finaste. När jag sa att jag skadat handen klippte de till och limmade ett handleds skydd till mig så det inte skulle göra så ont. Som ett gips liksom....

 Jag älskar mitt jobb och vill verkligen inte vare hemma en sekund mer än jag behöver!

Tyvärr får jag avstå ridningen ett litet tag. Det går inte att hålla tyglarna med en hand. Kanske jag kan rida ut i skogen med en kompis på söndagarna men inte träna. Tur att jag han med den där lektionen i söndags innan det krasade sönder i handen. Nattis fick göra stallet nästan själv idag. Jag kunde mocka lite grann sopa stallgången och hämta kraftburkar. Sen hade jag ont i ryggen, inte handen...så när tejpen sitter på fingrarna är det inte så smärtsamt men när jag tog av det för att duscha insåg jag att det nog fortfarande gjorde ont.

Jag är glad att vården visade sin bättre sina i varje fall, väldigt många trevliga människor som ställer upp och fixar, och snabbt gick det med. Tack för det doktorn.

Äntligen måndag!

Trots en härlig helg har jag längtat tillbaka till jobbet. En lagom provocerande inledning på inlägget så här i november när alla är mörkertrötta. Själv njuter jag av fördelarna med melatoninbrist och insomnia. Mörker gör mig inte alls trött faktiskt och även regniga, gråa, mörka, långa dagar fungerar utmärkt. Och när det är dags att sova, ett litet piller en halvtimme innan och så sover man sött. 

Eftersom man dessutom arbetar på ett jobb där daglig utevistelse erbjuds som friskvård och fritiden fylls av en livsstil som håller mig utomhus flera timmar extra får jag tillgång till det lilla ljus som finns. Bara en dryg månad kvar tills årets mörkaste dag. Även den lyses upp för mig då det är min födelsedag! Vilken tur man har i livet...

Idag jobbade vi vidare med rummet som ska vara nån sorts tekniklabb. Hämtade hem en grym app som jag blev tipsad om via den där föreläsningen och sen även direkt av föreläsaren självt som tog kontakt på FB. Gravetarium2. Barnen tar på appen och skapar en ljusshow på paddan. Kopplade upp den mor starboarden och plötsligt satt några barn i saccosäckarna och tittade på och några dansade till musiken i rummet...så himla coolt med interaktionen som uppstår mellan människa och maskin, rummet och individerna...när man sitter där och observerar får jag lite gåshud och känner mig stolt, nöjd och tacksam för att det ges utrymme för lite galna idéer i mitt arbetslag. Dessutom öppnar det upp för samspel över avdelningarna och mellan olika åldersgrupper. 

Det enda jag idag skulle vilja gnälla över lite är en skada i handen. För ett par veckor sedan skulle jag öppna en tung dörr med överfulla armar. Jag använde mitt ringfingret för att dra upp dörren och det sa PLOPP. Såna ljud är inte bra och det gjorde verkligen djuriskt ont. Tror kanske jag drog fingret ur led. Men det var en fredag så jag tänkte att en helgs vila skulle hjälpa. Det blev lite bättre och det har blivit lite bättre varje dag sen dess. Tills idag då jag kramade ur en disktrasa och skrek högt av smärta. Nu gör det så ont att jag inte kan hålla en penna, skära maten själv eller sätta på en kran. Kan inte heller flexa fingrarna bakåt. Funderar på om det kan ha blivit en stukning eller en spricka eller nåt? Gör det ont i morgon får jag kanske tillslut erkänna mig besegrad och ringa en läkare. Tänk om de vill gipsa fingrarna? Det GÅÅÅR inte bara. Hur ska jag kunna jobba då? Eller rida? Nu när det äntligen 

är roligt igen...tänk om det aldrig går över? Eller om det är nåt som måste opereras? Undrar om man har några fler åkommor man kan få hjälp med om man ändå är där? Hej doktorn, jag har typ brutit fingret här kan du röntga det och ta och kolla hostan samtidigt? 

Nej jag ska meditera lite till mysig musik i stället och fundera på vilka roliga utmaningar jag ska ta itu med imorgon.

Ridning igen!

Det blev rätt mycket ridning den här veckan för mig, mycket mer än jag tänkt mig. Det har varit riktigt roligt också och jag var så nöjd med uteritten igår. I morse fick vi kliva ur sängen jättetidigt. Redan klockan sju ringde klockan. Jag var seg som sirap och eftersom Nattis haft feber ett par dagar var det inte säkert att hon skulle kunna följa med på lektionen. Hon hade inte feber i går men sen visade det sig att hon nog tagit en Ipren innan hon tempade sig...i morse var hon nästan feberfri och bedyrade att hon mådde såååå bra så bra så...

Alltså åkte vi till stallet och gjorde i ordning Manne och sen drog vi till Alingsås. Ungefär halvvägs dit fick vi veta att det går nån feber på ridskolan där och Natta skulle ju låna en skolhäst. Vi ringde ridläraren som också tyckte det var dumt att blanda våra hästar med skolhästarna då. Istället skulle hon få rida ridläraren Karins egna häst som kallas Räkan. Väl där var det jätteroligt att få rida i ridhus! Väldigt stor skillnad på Mannes uppmärksamhet när han inte behövde kolla skogen hela tiden. Inte alls spänd utan bara väldigt go och arbetsvillig. Nattis kom in med Räkan och om man tänkte att det nog var en liten häst med tanke på namnet, ja då tänkte man fel. Över 170 cm stort maffigt halvblod. Det var Nattis som såg ut som en liten räka plötsligt. mycket motor hade den också det märkte jag när de blåste förbi oss en gång per varv så jag bara såg svansen fladdra förbi.

Jag tycker Nattis gjorde ett hästjobb på Räkan. Han var jättefin och jobbade på i en riktigt bra form. Det kan inte ha varit lätt. Själv var jag jättenöjd med min ridning och vissa stunder gick det riktigt bra. Jag gjorde ett riktigt fint galoppombyte i första försöket och ett till lite senare. Fast att gå från höger till vänster gick inte alls men det kanske var för att jag fegade ur? Hehe det blir lite stora rörelser när man byter alltså. För att vara Manne och jag tycker jag nog att det kändes som ett av de bättre passen, Kanske det i paddocken för Amy förra helgen var lite lite bättre? Fast det var också lite enklare övningar. Det jag var mest nöjd med idag var att han var jämn på bettet i slutet och att jag lyckades sitta bra för det mesta.

Annki filmade det hela så efter kunde jag ju se vissa förbättringsområden. Det känns som om jag rider bättre än jag gör. Det känns som om hästen jobbar med mer kraft än den gör och det känns som om vi verkligen är skitsnygga och snabba och flashiga...Men det är vi inte. Fortfarande trippar vi lite väl mycket när jag ska samla ihop oss. Och det går såååå långsamt. Men å andra sidan kom de bästa stunderna inte heller med på film för Annkin  filmade också på Nattis. Givetvis var vi sådär perfekta när kameran var riktad åt ett annat håll? Tyvärr blir ju kvaliteten på bilderna dålig inomhus och om man klipper från en film blir det jättesuddigt. Men här kommer i varje fall några bilder från idag innan jag ska gå ock koka lite torsk.