Om mig

Mitt foto
Sweden
Tänk om man kunde göra allt det man ville? Tänk om det fanns tid? Livet mitt i livet kan ibland trava på så man glömmer att det är just detta ögonblick som är livet...Jag vill försöka fånga drömmarna i livet och hålla dem levande, om inte annat bara för idag...

onsdag 24 september 2014

Första kursen!

Nu går jag in på femte eller om det till och med är sjätte omgången av digital kompetens i förskolan. Innan varje start är jag så nervös! Inte för att jag är oförberedd eller osäker på vad jag ska prata om eller hur. Det är bara det där med gruppen...kommer de vara lika trevliga och fantastiska som föregående? Det är alltid lika osannolikt för varje maj när alla examinerar sig inser jag att det nog är den bästa gruppen jag haft. 

Vilka är det som kommer? Är de trevliga? Snälla? Kommer de gilla kursen, eller mig? Och har jag kommit ihåg allt som ska förberedas?  Ja i morse kändes det som det brukar inför kursstart...undrar om alla kursledare drabbas av den tanken och känslan? 

Och när dagen gått kan man väl bara konstatera att det fick bra, alla var trevliga, intresserade och glada. Många verkade dessutom tycka om innehållet...tänk om de också är bästa gruppen?! Hur många bästa grupper kan man ha funderar jag då...

Barngruppen jag jobbar i är ju också den bästa, såklart...det brukar de vara. Inte i juni när de hälsar på...men i september är de de sötaste, finaste ungar jag träffat. Varje september... Det kanske är något fel med mig jag vet inte men jag fäster mig så vid folk hela tiden. Det är tur man har ett stort hjärta för jag har tänkt jobba i varje fall 20 år till i förskolan så det lär passera några barn till i livet. Inte så många ändå när jag tänker efter...det blir ju bara några nya varje år så kanske 100-200 barn till. 

Det får mig att tänka på en sak som hände idag. Jag tror inte personen i fråga tar det minsta illa upp att jag berättar det för er. Jag blev stoppad i en korridor i ett hus i närheten. En "gammal" pappa berättar att han tänkt på mig dagen innan då hans dotter hållt ett tal i skolan som var så bra. Det handlade om feminism berättade han och att de hemma tänkt att det var så bra på förskolan då dottern gick hos oss, för vi jobbade så mycket med genus och att vi nog sått ett frö till dotterns ställningstagande som ung feminist. De var väldigt glada för det (tack och lov). 

Min första reflektion var hur viktigt vårt uppdrag är och hur mycket vi ändå kan påverka. Inte för att vi kan ta på oss hela äran, men kanske att ett frö, som han sa, planterats. Vad viktigt det är att vi utnyttjar den möjligheten, att plantera goda fröer i barnen som kan växa och bli till olika demokratiska och öppna ställningstaganden hos barnen när de blir äldre. Den andra reflektionen var att flickan gick i åttan...hur kan det vara? Jag är ju inte en dag äldre!!!

Fast det är jag nog när jag tänker och känner efter. Jag åkte till stallet för att rida efter jobbet och träna på tvåpunktssits igen. Hästen är så snäll. Galopperar så långsamt han kan för att hålla balansen med klumpen på ryggen. Men skam den som ger sig. Imorgon ska dottern få hålla oss i longerlina så jag kan koncentrera mig på att balansera. När man ska lära sig något nytt gäller det att repetera och repetera flera tusen gånger innan det funkar har jag hört.

Jag är väldigt nöjd med vad vi lär Manolito i hanteringen från marken. Jag vill tex att han ska gå in genom grinden och fram och förbi för att sedan vända sig mot mig...det har tagit tålmodigt visande av vägen sen vi fick honom. Vi gjorde så både man Tabasco och sen Fabian. Det är en liten säkerhets sak för oss. Hästen brallar inte iväg när man släpper utan får en liten godis som tack. Jag har verkligen undrat varför inte Manolito fattat vad jag vill men envetet fortsatt att ta av grimman, öppna grinden och visa med handen. Döm om min förvåning när han idag gjorde precis som han skulle! Gick förbi och vände och väntade på godis. Ett halvår...


söndag 21 september 2014

Riktigt nöjd med dagen.

Den började visserligen med att jag vaknade halv nio av huvudvärk...om man åtminstone haft lite roligt för att förtjäna den. Men mej man var i säng i god tid och nykter...låg dock kvar och myste en stund innan vi gick upp och gjorde frukost. Jag skyndade mig i väg till stallet för att ta en kort ridtur. Trode jag skulle vara ensam i paddocken men idag var det fullt drag redan vid elva! Och de andra ryttaren är tonåringar...vart är världen påväg? Manolito fick ett skavsår förra helgen, vi trodde var Nattis sporrar men när jag sadlade dagen efter såg jag att det var dressyrsadelgjorden! Skit...så nu är det till att rida i hoppsadel, barbacka eller tömköra. 

Idag blev det hoppsadel. Jag vill bara säga att den är, om möjligt, ännu mindre än dressyrsadeln! Som en liten stjärtlapp bara. Jag vill ha rejäl pulka eller helst en spark...(westernsadel) utöver att man sitter ovanpå hästen och balanserar ska man visst korta upp stiglädrena så man har knäna under hakan. Det gör jag inte frivilligt utan rider här....

Manolito jobbade på bra och hade nästan vispgrädde runt munnen. Man säger att hästen skummar om den är lösgjord och trivs med ridningen...jag vet inte men han kändes jättefin. Han går ju i lite kort, hög form och trippar på men det blir bättre och bättre! Och galoppen var faktiskt riktigt trevlig idag med. Fast sen när jag frågade tonåringarna om sitsen är ok i hoppsadeln mobbas dom lite och säger att man ska korta upp minst två hål. Då gör man det för man Vill ju vara duktig liksom...

Fördelen är att man roar sina medmänniskor. Nackdelen är att jag efter att ha försökt träna på tvåpunkt sits i 20 minuter har träningsvärk "from Hell" i vaderna nu...och att jag är utskrattad för all framtid. Fick låna en ponnymamma (tack annki) som ledde Manne medan jag försökte hitta balansen. Hehe... Men skam den som ger sig...jag kunde galoppera flera varv utan att sitta tungt på gumpen i slutet. Ska träna mer på det här jag lovar för nån hoppning är det inte tal om förän man kan galoppera rakt fram utan att tappat balansen.

Efter stallet träffade jag Anitha min pappas andra fru och "plastmamma". Det var bara några månader sen sist men då insåg jag hur mycket jag tycker om den här underbara kvinnan och att jag verkligen vill ha henne som en aktiv relation i mitt liv. Jag har ju alltid gillat Anita men vissa relationer finns där i bakgrunden, förgivettagna och bara är. Man ses nån gång om året så där....men nu ska jag se till att det blir andra bullar på den fronten. Viktiga människor ska man vara rädd om! Så idag gick vi till botaniska och fikade innan vi tittade på svamputställning och dalior. Köpte mig också en fantastiskt themugg (nej den behövde jag inte heller men den var orange och hade en trollslända på....) plötsligt var klockan hur mycket som helst och jag fick skynda hem till middagen som min stackars make fick göra igen. Idag baconlindad lax med nån sås och pasta. Alltså han borde bli kock istället för Volvoarbetare.