Vilka är det som kommer? Är de trevliga? Snälla? Kommer de gilla kursen, eller mig? Och har jag kommit ihåg allt som ska förberedas? Ja i morse kändes det som det brukar inför kursstart...undrar om alla kursledare drabbas av den tanken och känslan?
Och när dagen gått kan man väl bara konstatera att det fick bra, alla var trevliga, intresserade och glada. Många verkade dessutom tycka om innehållet...tänk om de också är bästa gruppen?! Hur många bästa grupper kan man ha funderar jag då...
Barngruppen jag jobbar i är ju också den bästa, såklart...det brukar de vara. Inte i juni när de hälsar på...men i september är de de sötaste, finaste ungar jag träffat. Varje september... Det kanske är något fel med mig jag vet inte men jag fäster mig så vid folk hela tiden. Det är tur man har ett stort hjärta för jag har tänkt jobba i varje fall 20 år till i förskolan så det lär passera några barn till i livet. Inte så många ändå när jag tänker efter...det blir ju bara några nya varje år så kanske 100-200 barn till.
Det får mig att tänka på en sak som hände idag. Jag tror inte personen i fråga tar det minsta illa upp att jag berättar det för er. Jag blev stoppad i en korridor i ett hus i närheten. En "gammal" pappa berättar att han tänkt på mig dagen innan då hans dotter hållt ett tal i skolan som var så bra. Det handlade om feminism berättade han och att de hemma tänkt att det var så bra på förskolan då dottern gick hos oss, för vi jobbade så mycket med genus och att vi nog sått ett frö till dotterns ställningstagande som ung feminist. De var väldigt glada för det (tack och lov).
Min första reflektion var hur viktigt vårt uppdrag är och hur mycket vi ändå kan påverka. Inte för att vi kan ta på oss hela äran, men kanske att ett frö, som han sa, planterats. Vad viktigt det är att vi utnyttjar den möjligheten, att plantera goda fröer i barnen som kan växa och bli till olika demokratiska och öppna ställningstaganden hos barnen när de blir äldre. Den andra reflektionen var att flickan gick i åttan...hur kan det vara? Jag är ju inte en dag äldre!!!
Fast det är jag nog när jag tänker och känner efter. Jag åkte till stallet för att rida efter jobbet och träna på tvåpunktssits igen. Hästen är så snäll. Galopperar så långsamt han kan för att hålla balansen med klumpen på ryggen. Men skam den som ger sig. Imorgon ska dottern få hålla oss i longerlina så jag kan koncentrera mig på att balansera. När man ska lära sig något nytt gäller det att repetera och repetera flera tusen gånger innan det funkar har jag hört.
Jag är väldigt nöjd med vad vi lär Manolito i hanteringen från marken. Jag vill tex att han ska gå in genom grinden och fram och förbi för att sedan vända sig mot mig...det har tagit tålmodigt visande av vägen sen vi fick honom. Vi gjorde så både man Tabasco och sen Fabian. Det är en liten säkerhets sak för oss. Hästen brallar inte iväg när man släpper utan får en liten godis som tack. Jag har verkligen undrat varför inte Manolito fattat vad jag vill men envetet fortsatt att ta av grimman, öppna grinden och visa med handen. Döm om min förvåning när han idag gjorde precis som han skulle! Gick förbi och vände och väntade på godis. Ett halvår...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar