Otroligt hur mycket...

Skit man ska tåla! Den här dagen går inte till historien som den bästa det är ett som är säkert. Faktum är att det inte ens går att försöka beskriva den utan att antingen gråta eller skratta. Tyvärr har jag hunnit göra både ock  faktiskt. Det första av smärta och psykiskt sammanbrott, det andra antagligen mest på grund av kombinationen orudis och rödvin. 

Började ganska bra med att hämta upp den starka sonen och åka till stallet där,vi skottade ut transporten och sen försökte dra loss den. Det gick inget vidare men vi blev räddade utav stallkompisar som drog loss den med sin fyrhjulsdrivna (en så skulle man ha) sen konstaterade vi att det fanns luft nog att dra ner den till tappen med ensilaget på så vi packade typ hundra kilo (återstår att väga in Under veckan för att uppskatta mängden) och sen packa transporten full med alla hästens återstående saker. Tur att vi packat det mesta igår. Väl vid tappen var det total punka på däcket! Maken ringdes desperat in och kom och fixade det hela. Mor kom med köttbullemackor och eventuellt var det det som räddade dagen.

Vi kom fram till Gråbo, lastade ut allt utan större besvär, även om jag nu i efterhand inser att jag antagligen överansträngde mig redan där. Lite stressade över att det ska snöa i morgon ville vi flytta även hästen medan transporten ändå fungerade. Tillbaka i stallet slängde vi in det sista gjorde i ordning för att lasta... Jag skulle bara hälla ut det sista i hinken i avloppet. Inte tungt alls men pang.  Ryggskott!

Krasade till som äggskal mellan kotorna och så blev jag liggande på alla fyra i stallgången med en hästs bakben bara en halvmeter från näsan...får krypa undan till säkert område. Hästen bajsar också så där lagom förnedrande strax framför näsan på mig. Där tar det slut.  Nu orkar jag inte mer. Tårarna rinner och det krävs en vuxen man att baxa upp mig på en pall i väntan på att maken ska komma med orudis och liniment och broddskor. Tack och lov för goda vänner. Mats och Thea hjälper oss att lasta och Mats får köra vår bil med mig lite lagom lullig bredvid upp till Gråbo. Manne sköter sig som bästa ponnyn i världen och går både på och av transporten lugnt och stilla. Själv får jag assistans till toaletten och klarna inte ens av att gå utan stöd. 

Nåväl hästen är flyttad  jag har druckit ett par glas vin och toppar med lite mer orudis...bra att vara lite avslappnad tror jag. Imorgon kommer jag antingen inte ut sängen eller så är jag återställd. Känns inte så dock, bara att ligga är jobbig men vad ska man göra?

Semesterbesvikelse...

Naturligtvis kom årets snöfall i natt. Förstod nog redan när jag läste på Facebook om alla köer att detta inte skulle blir som jag planerat. Trots det åkte jag till stallet för att dra loss transporten och åka och laga däcket. Kanske det fallit mindre snö i Öjersjö? Ha!! Jag borde vetat bättre. Men det gör man aldrig eller hur? 

Kom till stallet och såg att det inte ens gick att köra upp för backen utan det blev till att köra förbi till nästa rondell och ringa återbud till däckfirman. Sen åkte jag hem och surade på soffan en kvart eller två innan jag istället för att fixa transport och ensilage tog i tu med att rensa halsdukslåda och damma i vardagsrummet. De ytor som inte är belamrade... Nattis fick inte mina meddelanden förän hon stod på busshållplatsen så istället för att åka till stallet åkte hon hem och hjälpte till att städa lite. Vi åt en omelett och sen kunde  Klara komma redan vid två för att ge biolight. 

Kanske kunde vi promenera Manne lite och mocka i hagen? Men vi fick nästan gräva fram hästen ur snön så nån promenad var det inte tal om. Däremot var senan ännu bättre idag så nu kan vi dra ut mellan behandlingarna lite mer.

När vi stod där i stallet och klagade lite kom vi på att vi kunde packa bilen med torv och annat smått och gott och börja flytta. Sagt och gjort. Efter behandlingen åkte vi upp till Sörgården och fixade i Mannes Box. Det känns verkligen så bra och hemtrevligt där också. Jag är väldigt väldigt glad över att vi kan flytta och att Maria erbjöd plats. Hoppas folk är trevliga i nya stallet också. Maria och hennes familj känns i varjefall klockrent trevliga så oavsett kommer set att bli bra.

När vi kom dit höll de på att iordningställa Mannes hage. Den är jättestor fast den bara är 8x8. Manne kommer att få det så bra och nattis tycker att stallet är jättemysigt och att det luktar stall på riktigt. Jag är benägen att hålla med. 

Så nu när klockan är stax efter sex och jag har druckit upp resterna av julglöggen (bara för att kunna släng ut flaskorna) och sitter med värmefilten runt mig känns livet ganska ok. Huvudet dunkar visseligen och den där dayquill som var så bra i morse har tydligen övergivit mig nu... Väntar på makens fantastika chilli och ett glas rött att toppa med och mår efter omständigheterna ganska bra.

Imorgon är planen att övertala sonen om att packa ensilage och bära tunga saker och helt enkelt hjälpa oss att flytta allt. Om vi slipper mer snö i helgen flyttar vi Manne på söndag istället så allt kanske löser sig trots att min semesterdag från början kändes som en besvikelse.

Riktad fokus...

Nu skulle jag vilja rikta fokus på något bra. Mitt jobb faktiskt. Idag var en sån där dag som bara var fantastisk. Inte för att den var så mycket annorlunda än de flesta dagar men jag kände mig riktigt nöjd när jag gick hem. Funderar lite på vad det är som gör att man lyckas bättre vissa dagar än andra eller varför man uppfattar vissa saker som man gör. Förutsättningarna var inte de bästa för jag vaknade och låg kvar och funderade på om det inte var den här dagen som skulle bli den första jag varit hemma sjuk på väldigt väldigt länge. Sen tänkte jag på kollegorna som skulle få jobba extra hårt om jag inte kom och så bestämde jag mig för att gå upp och äta frukost och ta en dayquill innan jag bestämde mig. Smart drag för efter 20 minuter mådde jag givetvis bättre.

Det som gjorde den här dagen så bra var relationerna. Och lyssnandet...barninflytande när det är så där bra att håren står lite på armarna. Vi delade upp barnen i grupper så skolbarnen skulle vara inne på förmiddagen. Där har de verkligen inflytande NOLL. Fast vissa saker i livet får man ju finna sig i...skolan börjar när den börjar liksom. Efter frukost satt några barn inne i ateljén och pratade. Sen kom de ut och sa att de ville ha grupper och att de kunde leda dem. Visst men planera först så kommer jag och hjälper er sa jag. 

Startar starboard. Kopplar i dator och så sitter alla nio barnen på golvet och lyssnar, inte på mig utan på sina kompisar. "Vi tänkte vi skulle spela det där matte spelet som vi gjorde på skolbarnsgruppen i tisdags först och sen ska vi dela upp oss i grupper och leka några lekar. Vi delar så att det blir lika många i varje och så får en fröken vara i varje grupp..." Sen styrde de lekarna så att alla fick göra varsin gång och diskuterade hur de skulle lösa när det blev ojämnt. Alla kompisar lyssnade och deltog och ställde upp på varandra. Jag har under mina 20 år som förskollärare inte sett ett sånt samarbete i en så stor grupp barn. Man vill stanna tiden lite och behålla dem i flera år till...men som sagt vissa saker styr man inte över.

Just att skapa självständiga individer som rättvist, demokratiskt och empatiskt vill delta i samhället i framtiden för att skapa en värld där alla har inflytande och är delaktiga, det är varför jag går till jobbet, varje dag. Det är detta jag brinner för och när jag lämnar dagen och barnen och går hem efter en dag som denna känner jag mig NÖJD. 

Imorgon är en ny dag, jag har semester, hosta och snörvlig snuva och ska slita ont blod i stallet hela dagen...men det ska jag inte tänka på idag för idag har jag sjukskrivit mig från stallet! Sussana tog hand om Manne och stalltjänsen är borthyrd. Det var den Bästa torsdagen  på många år.

Förkylt också!

Jåråså att man vaknade ju med halsont och frossa. Funderade väldigt länge på att ligga kvar i sängen men sen kom jag ihåg att jag för det första skulle sitta på kontoret och planera och att jag ligger så efter i det...flera workshops och en kurs som kommer snart i februari...och vad skulle jag nu... Så istället för att ta en Ipren och krypa i säng släpade jag mig till kontoret. Det är tur för alla inblandade att jag inte var i barngrupp utan satt ensam på en kontorsstol hela dagen. Nästan hela dagen för jag fick besök av en kvinna som bröt foten när hon skulle examinera sig på kursen i våras...nu var hon klar och kom för att visa sitt arbete och få sitt fina diplom. Det var för det andra...

Imorgon ska jag vara frisk igen och på fredag måste jag vara helt återställd då det är mycket att göra.

Trots Ipren och hostmedicin kan jag inte påstå att jag var helt överlycklig att åka till stallet idag igen. Men det måste göras. Vi skulle ju promenerat 20 minuter idag med men parkeringen var täckt av blankis och de hästar vi får låna att promenera med har inte broddar i skorna så vi vågade inte riskera det. Inte heller att promenera ensam med honom i mörkret och blåsten. Jag mockade ut hagen och kände lite på höbordet, det kanske går att få med sig om det inte fryser på innan fredag. Tar jag av överta delen rasar en del grus ner och sen är det bara att ta loss nedre delen och lyfta upp stöden. I teorin alltså... Återstår att se vad praktiken säger om det. Medan jag klurande i blåsten klicker tränade Nattis i stallgången. Target träningen går så bra. Fast vi använde min telefon som Target...nu kommer han gå runt och trycka mulen mot folks mobiltelefoner och tro att det är så man ska göra...kanske skulle lära honom svara med mulen? Det hade varit ett coolt trix. De gick sen fram och tillbaka i stallgången kanske tio minuter så lite träning blev det. Helt utan bus. Senan var dessutom så gott som osvullen idag! Helt kall och utan gallor. Man känner att det är något men det är så lite att jag skulle missa det om jag inte visste om det. Hoppas verkligen att det håller i sig. Ca tre veckor till vetrinärbesöket så vi håller tummarna att det läker på rätt sätt.

Imorgon är det torsdag och vi ska inte åka till stallet utan vila inför flytten i helgen. Ser verkligen fram emot att inte åka dit en dag, är så tacksam för hjälpen med pålle så vi kan ägna kvällen framför tvn och så att maken slipper laga mat en dag till! 

Nedräkning

Den bästa dagen är tisdag. Jag som brukade hata att öppna på jobbet. Nu njuter jag av att sätta på en fireplaceapp på vår starboard eller en akvariumapp med fiskar som simmar runt. Sen plockar jag i ordning och tar fram några böcker och annat material och sen sitter jag och väntar på att dagen ska börja. I morse med ett gosiga varmt barn på varje arm och pratade om clownfiskar och valhajar i våra saccosäckar. Nästan en timmes avslappnande start på dagen. Hela dagen var ganska trevlig fast det korvar ihop sig vissa stunder på dagen, måltider och annat...

Jag har dragit på mig en rejäl förkylning som jag hållt stången i en månad drygt med ingefärsvatten och espiritox. I morse hade jag en skata i halsen och nu tror jag minsann att jag har lite feber. Ett mysigt munsår har jag också (säkert herpes eller nåt) och en finne på ögonbrynet. Varför inte? 

Vi skulle haft utvecklingssamtal med Nattis lärare men hon ringde återbud nån timme innan. Det var ganska tur för då kunde jag tillslut hämta ut mitt nya visakort (hade jag haft pengar kunde jag ha handlat själv nu mamma!)  sen åkte jag hem för att ta en Ipren och sitta och hosta en halvtimme på soffan innan jag åkte till stallet.

Manne stod och väntade i hagen. När jag kom stod han och åt men medan jag bytte om väntade han otåligt vid grinden på att jag skulle komma ut till honom. Jag mockade ur rätt fort och eftersom det var en fryst slaskig hinna kunde jag inte kratta så det gick extra snabbt. Jag satte mig en stund på matbordet och då kom han och åt hö bredvid mig och buffar lite grann. Ljudet av en tuggande häst är nog lika avslappnande som en spinnande katt. Det var vindstilla utan nederbörd. Några plusgrader och disigt över skogen. Just då kändes livet ganska skönt. 

Min snälla kompis Susanna kom direkt efter jobbet och var promenadsällskap med islandshästen i stallet. Han är en perfekt första kompis, bryr sig inte om att Manne stressar på bakom. Idag var han jätte pigg men helt under kontroll! För första gången utan ett enda litet busstreck sen vi började leda igång honom. Vi gick dryga 20 minuter fram och tillbaka. Lite otålig blir han och nacken bär han vackert...man ser hur tjock han blivit när vi går utan täcke, valkar på magen och ve och fasa lite hård mankam så nu får vi vara försiktiga med maten. I nya stallet kanske vi kan ge något smakligt energifattigt foder inne? Ute bör han kanske få smaska i sig vad han vill så han inte blir bångstyrig? Fick tipset om att ha godis i fickan som man kan avleda med när han är på väg att explodera och det gjorde jag idag. Funkade kanonbra. 

Mumsande ponny

Spinnande katt...

Jag och Nattis har tagit lite ledigt på fredag och jag upptäckte till min glädje att jag hade 33 semesterdagar kvar. Trode  jag gjort slut på alla förra året och alla resor 2013.  Planen är att jag ska åka och laga mitt transportdäck som inte var helt när jag köpte den...(lite sur över den där handlaren faktiskt för jag tror fortfarande han lurade mig på vikten. )Nu måste jag be vetrinären väga hästen  för tänk om han väger mer än jag får lasta?  I varje fall fixa transporten och sen fylla ensilage för en vecka i påsar. 100 kg...varje helg i två månade. Fy, bara för att jag inte har råd att att låta bli det jag betalt för. Sen ska vi köra upp så mycket av sakerna vi kan på fredag eftermiddag. Vi kanske inte behöver ta med foderbordet men efter att ha suttit på det idag och filosoferat funderar jag på om vi inte ska försöka gräva ut gruset och ta med den ändå. 

Jag har nu druckit en sån där go alkaselstzer mot feber och halsont och mår plötsligt väldigt bra, bortsett från mungipan som känns som en finne. Visst var det lite mer information än du behövde?

Hemma i källaren satt det nya dörrar och golvet är klart. Och på uppfarten stod en ny vit lyxkärra. Och maken hade lagat mat och köpt semlor till efterrätt. Det är inte fel att leva trots allt.

Ny vecka

När helgerna är fullmatade kommer den nya veckan för fort... Jobbade en sån där lång dag, 8-19 idag så man är lite mör när man kommer hem.  

Idag hade Manne skött sig jättefint. Inte ett bocksprång över huvudtaget. Så skönt. Är lite orolig när Nattis är där utan mig nu... Inte för att hon inte klarar det lika bra som jag utan för att olycksrisken är så stor. Hon får inte gå med honom utan sällskap och det gör inte jag heller. Men som sagt idag var han snäll.

Klara kom för behandling idag igen och senan var fin. Det finns fortfarande en svullnad men det känns hoppfullt ändå. Klaras mamma var med och det är verkligen riktigt trevligt att hänga och prata allt från foder till hästtäcken med dem. Blir lite gladare efter ett biolight besök helt enkelt.

Avslutade kvällen med att planera inför hästflytten. Vi har bestämt att åka på lördag eftermiddag. På fredag har jag tagit semester och ska börja med att flytta 100 kilo ensilage. Det räcker ju inte ens en vecka! Sen flyttar vi inte allt direkt vi vet ju inte om vi ska stå i gråbo länge men eftersom vi sagt upp platsen är det två månaders uppsägning så vi har ju inte brottom att tömma allt heller. Vi får komma till ro lite först tror jag:) ivarjefall blev det ett långt samtal med Maria som har stallet och jag längtar tills att komma på plats där och få fokusera framåt. För Manne tror jag det blir perfekt bara vi får börja snart. Känner mig betydligt lättare i humöret nu än innan helgen, allt blir nog bra tillslut.

Nu vet jag...

Helgen har varit svår och samtidigt bra. Lördagen ägnade jag åt det "stora sammanbrottet" som var tvunget att komma efter att ha hållt ihop sig själv under ganska lång tid. De sista året har inneburit många upp och ner gångar på det känslomässiga planet och Mannes skada blir väl bara lite spiken i kistan. Så istället för att njuta av lördagens snöväder satt jag och grät i stallet. Och fick massor av fina kramar av mina stallkompisar och lite kaffe. 

Sen hade vi en väldigt rolig avtackningskväll för vår kollega. Vi tog ett par öl på tullen innan vi spelade bowling och åt mat och drack mer öl. Vi körde också lite spännande tävlingar som bullriding och basket, inte jag...jag körde bara ett horserace som jag vann efter tufft motstånd. Inget emot vilket motstånd mina muskler känner idag. Jag ska inte bowla med nackskadan eller med min hand...men det gjorde jag ändå.

Idag skulle vi åka och titta på ett nytt stall men innan det skulle herr visp promeneras. Strålande sol, krispig luft, nysnö på marken. Ja förutsättningarna för en lugn promenad var ju inte så stora. För det mesta höll han sig i skinnet. Ett par små rufs, ett bett i mitt finger när han försökte bita tag i kedjan och sen ett par riktigt snygga caprioller, alltså hopp rakt upp i luften och sen ett kraftigt bakutspark. Som på spanska ridskolan fast med snö som sprutar. Sen ser han hur oskyldig ut som helst. Ett under att alla bilar är hela. 

Det är som sagt inte hållbart att gå där längre så när stallet vi tittade på verkade trevligt och välskött beslöt vi ganska direkt att flytta. Det tar 20 minuter hemifrån så det är ok tycker jag. På pluskontot just nu är gårdsplanen som är stor nog att rida på och grusvägen direkt utanför som ger en 20 minuters skritt runda tur och retur. Inte så lång men fullt tillräcklig. Där finns en paddock också med hinder och fina hagar. Boxen är lite mindre än vi är van vid alltså en vanlig storthästbox och inte en fölbox som han har nu. Längre fram om Manne blir frisk finns möjlighet till galoppträning och sandtagsträning(inte troligt vi satsar på just nu) och inte jättelångt till gråbo ridklubb. Man kan rida dit på tio minuter, genom ett industri område och över en väg visserligen men hänger man på nån annan kanske det känns ok. 

Mycket känns nu väldigt bra. Det är fortfarande mycket att göra och oroligt men jag har fattat beslut och det är alltid bättre än att fundera. Det som gör mig mest glad är faktiskt den otroliga godhet i människor som jag blivit mött av sista veckan. Jag brukar inte nämna namn i bloggen men Susanna, tack för att du hängde med idag och för att du erbjuder dig att hjälpa mig med Manne i veckan. Det känns kanske helt naturligt för dig att bara ställa upp så där och komma och promenera och mocka sjukhagen men tro mig det är inte helt vanligt med den osjälviskheten. Sen Maria som skickar Facebook meddelande och erbjuder stallplats sådär bara för att du läser hur jobbigt vi har det. Uppskattas stort och jag är så glad att få komma till ditt stall. Mamma som erbjuder sig att hjälpa till med det ekonomiska om det behövs...för att jag ska orka. 

Nåväl det är några jobbiga veckor till framför oss. Punka på transporten, mat som ska köras från ett stall till ett annat, fixa nytt höbord, flytta saker, tömma gamla stallet, göra stallhelgen, åtaganden här och där, in och utsläpp, fodringar...en del kan jag kanske köpa loss annat kanske byta bort men det blir ivarje fall en hel del att göra, men nu känner jag mig inte längre hopplös och kraftlös. Och även om hästen är busig så är han världens sötaste! Nattis tog några fantastiskt fina bilder när han busat klart. Magen är lite rund och musklerna lite insjunkna efter två månaders stillastående...men visst är han vacker vår ponny....