Sen hade vi en väldigt rolig avtackningskväll för vår kollega. Vi tog ett par öl på tullen innan vi spelade bowling och åt mat och drack mer öl. Vi körde också lite spännande tävlingar som bullriding och basket, inte jag...jag körde bara ett horserace som jag vann efter tufft motstånd. Inget emot vilket motstånd mina muskler känner idag. Jag ska inte bowla med nackskadan eller med min hand...men det gjorde jag ändå.
Idag skulle vi åka och titta på ett nytt stall men innan det skulle herr visp promeneras. Strålande sol, krispig luft, nysnö på marken. Ja förutsättningarna för en lugn promenad var ju inte så stora. För det mesta höll han sig i skinnet. Ett par små rufs, ett bett i mitt finger när han försökte bita tag i kedjan och sen ett par riktigt snygga caprioller, alltså hopp rakt upp i luften och sen ett kraftigt bakutspark. Som på spanska ridskolan fast med snö som sprutar. Sen ser han hur oskyldig ut som helst. Ett under att alla bilar är hela.
Det är som sagt inte hållbart att gå där längre så när stallet vi tittade på verkade trevligt och välskött beslöt vi ganska direkt att flytta. Det tar 20 minuter hemifrån så det är ok tycker jag. På pluskontot just nu är gårdsplanen som är stor nog att rida på och grusvägen direkt utanför som ger en 20 minuters skritt runda tur och retur. Inte så lång men fullt tillräcklig. Där finns en paddock också med hinder och fina hagar. Boxen är lite mindre än vi är van vid alltså en vanlig storthästbox och inte en fölbox som han har nu. Längre fram om Manne blir frisk finns möjlighet till galoppträning och sandtagsträning(inte troligt vi satsar på just nu) och inte jättelångt till gråbo ridklubb. Man kan rida dit på tio minuter, genom ett industri område och över en väg visserligen men hänger man på nån annan kanske det känns ok.
Mycket känns nu väldigt bra. Det är fortfarande mycket att göra och oroligt men jag har fattat beslut och det är alltid bättre än att fundera. Det som gör mig mest glad är faktiskt den otroliga godhet i människor som jag blivit mött av sista veckan. Jag brukar inte nämna namn i bloggen men Susanna, tack för att du hängde med idag och för att du erbjuder dig att hjälpa mig med Manne i veckan. Det känns kanske helt naturligt för dig att bara ställa upp så där och komma och promenera och mocka sjukhagen men tro mig det är inte helt vanligt med den osjälviskheten. Sen Maria som skickar Facebook meddelande och erbjuder stallplats sådär bara för att du läser hur jobbigt vi har det. Uppskattas stort och jag är så glad att få komma till ditt stall. Mamma som erbjuder sig att hjälpa till med det ekonomiska om det behövs...för att jag ska orka.
Nåväl det är några jobbiga veckor till framför oss. Punka på transporten, mat som ska köras från ett stall till ett annat, fixa nytt höbord, flytta saker, tömma gamla stallet, göra stallhelgen, åtaganden här och där, in och utsläpp, fodringar...en del kan jag kanske köpa loss annat kanske byta bort men det blir ivarje fall en hel del att göra, men nu känner jag mig inte längre hopplös och kraftlös. Och även om hästen är busig så är han världens sötaste! Nattis tog några fantastiskt fina bilder när han busat klart. Magen är lite rund och musklerna lite insjunkna efter två månaders stillastående...men visst är han vacker vår ponny....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar