Hemma igen.

Oj vad otroligt roligt vi har haft! Fyra dagars hästpyssel med underbara hästar och människor. Dottern och jag och fyra andra familjer som kände varandra i olika konstellationer med barn mellan 8 och 12 och hästar högt och lågt. Lägg där till god mat och massor av vin, skratt och galna aktiviteter.

Dottern fick en russ ponny som hette Pelle. Söt men busig. Nu är hon så himla duktig att hon red den precis som hon skulle vilket innebar en härlig lägervistelse för henne. Ponnyn är visst till salu så vi kunde köpa den för en spottstyver då hon verkligen var rätt ryttare...synd att vi inte har råd att hålla två hästar med stallplats och mat.

   

Jag fick först en häst som jag inte gillade alls, Nikita. Hon hade kort ponnysteg och sprang jätte fort hela tiden. Jag fick byta med an kompis som hade en för stor och tung häst istället. Vi var väldigt nöjda båda två med bytet. Ofelia är säkert 167 cm känslig och tung. svår riden om man verkligen vill rida men jättesnäll och långsam om man är nybörjare. Jag är inte nybörjare längre så jag fick slita! Det gick riktigt bra till slut. Fast man har ju inte riktigt tränat tillräckligt. Musklerna i magen och skuldrorna är ömma och även låren...

Ofelia är den snygga bruna förstås, och i bakgrunden syns min kompis och Nikita. Jag kommer ihåg nu varför jag aldrig brukar rida ston. De är verkligen så griniga att man undrar. Klart tur att man inte själv har PMS eller så när man rider...




Inte nog med att man skaffar sig träningsvärk i alla muskler. Man tror dessutom att man är 20 igen, eller kanske 8...Vi fick välja aktivitet en dag och jag valde
voltige.

Sysslade med det när jag var i 8 års åldern och hade glömt att jag vuxit sen dess...Nej jag kom inte upp på hästen själv och inte av heller. Det resulterade i ett stort svart blåmärke på ena bröstet (hade jag bröst? det hade jag glömt) och ett stort blått märke på rumpan (va! centrufugalkraft? vad är det?) Men efter det passet var jag nog lyckligast på jorden. Att det kan vara så roligt att leva! Och jag är mer än lovligt stolt över att jag både är smidig, modig och har bra balans.

Sen var det dags för den där lektionen jag alltid måste oroa mig för. Hoppning...Eftersom Ofelia var lite stor i galoppen valde jag att byta till Charmaine som vi haft voltigen på. Det var riktigt kul och jag hade glömt att det inte bara var livsfarligt att hoppa. Hästen var snäll och hoppade kanske med lite mycket tryck över de där små 60 cm hindren men jag satt kvar med endast lite nackspänningar som resultat. Summa sumarum har jag kanske lite för ont i kroppen för att det ska vara riktigt bra...men själen är ung och lycklig!

Äntligen!

Imorgon bär det av till årets ridläger. Naturligtvis nyser jag hela tiden och kollar väderleksrapporten. Tror jag utsätter mig för risker nu...Så Esberitoxen är packad tillsammans med massor av ombyten och varma sockar. Slösade bort mina pengar på en ridregnrock också, med matchande hatt. Det gäller att vara snygg när man är i stallet. Eller vad jag minns finns det inget stall dit vi ska, så det gäller att vara snygg när man står ute i ösregn och sadlar sin häst. Bilen är redan packad så det gäller att ingen stjäl den i natt. Det hade varit en obetalbar syn förstås när tjyvarna undersöker stöld godset...ehhh smytsiga ridstövlar?...

Jag har längtat jättemycket efter ridlägret. Man är ju inte så gammal i hjärtat att man slutat längta ihjäl sig efter lånade ponnys. Och rida i skogen och bada med hästar...i ösregn då. För att lätta upp stämningen har jag också packat en flaska vin. Kanske ska man ta med ett spel eller så?

Datorn lämnar jag hemma, och telefon har jag ju inte längre efter att nummer 3 blev kvarglömd på ett bord i regnet förra veckan. Den 20 kan jag beställa en ny och så tar det väl ett par dar. Nej det blev ingen Iphone. Men väl en stöt och fukttålig motorola. "Den passar bygg-gubbar och såna som dig" bra försäljare där...men ärlig i varje fall.

Så nu blir det tyst ett par dar, återkommer på torsdag med grym träningsvärk och ett soligt hjärta.

röjer!

Men hejsan vad det går. Jag har beställt 8 meter pilvindskydd som kommer nästa fredag. Där staketet ska stå var en mer eller mindre död syrenhäck. Om man tänker på det var den absolut mer död. Möjligen kan den beskrivas torra pinnar omgiven av kirskål och revsmörblommor. Faktiskt inte alls en oestetisk kombination i juni. nu är det då juli och pinnarna är borta och så även det gröna nertill. När man börjar röja med kantklippare och grensax blir det så rent...tomt kan man säga. Sen ser man vad som fanns bredvid. Troligen plommon...  Och döda träd som helt enkelt måste tas bort. Så nu gäller det att fjäska. Först med Maken...fast sen vill jag ju gärna ha en Make som är glad och smärtfri på semestern så nu har jag börjat snärja lite inne hos grannfrun för att se om hon möjligen kan tänka sig att låna ut sin. Jag tänkte i första hand på hennes motorsåg men om det skulle sitta fast en musklig man i andra änden på den gör det absolut ingenting.

När vi flyttade till huset hade vi en 5 meter hög syren häck som blommade i lila. Sen hände något, troligen en annan granne som tycker om raka kanter. Efter en lätt "klippning" dog den, en kvist i taget. Sorgligt. Nästan lika sorgligt är att vi inte fått gjort något åt eländet på 10 år...Men nu jäklar ska här klippas och röjas och fram ur plommon skogen (som för övrigt aldrig haft ett plommon i sig) kommer några levande syrener och solljus! Hej vad fint....fast sen såg jag äppleträdet. Häpp! Och jag som har höjd skräck...