Hemma igen.

Oj vad otroligt roligt vi har haft! Fyra dagars hästpyssel med underbara hästar och människor. Dottern och jag och fyra andra familjer som kände varandra i olika konstellationer med barn mellan 8 och 12 och hästar högt och lågt. Lägg där till god mat och massor av vin, skratt och galna aktiviteter.

Dottern fick en russ ponny som hette Pelle. Söt men busig. Nu är hon så himla duktig att hon red den precis som hon skulle vilket innebar en härlig lägervistelse för henne. Ponnyn är visst till salu så vi kunde köpa den för en spottstyver då hon verkligen var rätt ryttare...synd att vi inte har råd att hålla två hästar med stallplats och mat.

   

Jag fick först en häst som jag inte gillade alls, Nikita. Hon hade kort ponnysteg och sprang jätte fort hela tiden. Jag fick byta med an kompis som hade en för stor och tung häst istället. Vi var väldigt nöjda båda två med bytet. Ofelia är säkert 167 cm känslig och tung. svår riden om man verkligen vill rida men jättesnäll och långsam om man är nybörjare. Jag är inte nybörjare längre så jag fick slita! Det gick riktigt bra till slut. Fast man har ju inte riktigt tränat tillräckligt. Musklerna i magen och skuldrorna är ömma och även låren...

Ofelia är den snygga bruna förstås, och i bakgrunden syns min kompis och Nikita. Jag kommer ihåg nu varför jag aldrig brukar rida ston. De är verkligen så griniga att man undrar. Klart tur att man inte själv har PMS eller så när man rider...




Inte nog med att man skaffar sig träningsvärk i alla muskler. Man tror dessutom att man är 20 igen, eller kanske 8...Vi fick välja aktivitet en dag och jag valde
voltige.

Sysslade med det när jag var i 8 års åldern och hade glömt att jag vuxit sen dess...Nej jag kom inte upp på hästen själv och inte av heller. Det resulterade i ett stort svart blåmärke på ena bröstet (hade jag bröst? det hade jag glömt) och ett stort blått märke på rumpan (va! centrufugalkraft? vad är det?) Men efter det passet var jag nog lyckligast på jorden. Att det kan vara så roligt att leva! Och jag är mer än lovligt stolt över att jag både är smidig, modig och har bra balans.

Sen var det dags för den där lektionen jag alltid måste oroa mig för. Hoppning...Eftersom Ofelia var lite stor i galoppen valde jag att byta till Charmaine som vi haft voltigen på. Det var riktigt kul och jag hade glömt att det inte bara var livsfarligt att hoppa. Hästen var snäll och hoppade kanske med lite mycket tryck över de där små 60 cm hindren men jag satt kvar med endast lite nackspänningar som resultat. Summa sumarum har jag kanske lite för ont i kroppen för att det ska vara riktigt bra...men själen är ung och lycklig!