Afterwork med Cikt-gänget på Harrys var så trevligt. Jag blev så sugen på att spara ihop lite pengar och åka till London tillsammans igen. Det är tråkigt att vi inte fått möjlighet att åka de senaste åren. Men ett par glas vin och trevligt sällskap var lite kompensation i varje fall. Jag kom hem tidigt och somnade innan tolv så när jag vakande innan klockan i morse var jag utvilad och taggad för utflykt.
Trots att det är svårt att göra saker med tre fingrar ihop tejpade tänkte jag att en ridtur i skogen borde gå vägen. Jag fick hjälp med att sätta fast transporten och blev lovad all hjälp med sadling. Sen när jag borstade av Manne såg jag att han var jättesvullen på höger framsena! Den var också varm och hade lite puls och han reagerade med att dra upp benet när jag kände på honom. Inte bra alls. Gick upp och kollade i paddocken men han är inte direkt halt, knäade till lite men mer var det inte. Mats sprang med honom och då körde han ett litet bocksprång och ville galoppera så väldigt ont har han inte. Jag ville i varje fall inte ta med honom ut på långpromenad i delsjöområdet så han fick stå inne i boxen med lite mat medan alla andra åkte iväg. Jag hängde och promenerade en kort sväng men skorna jag hade var inte bekväma att gå i så jag lockade med mig en stallmamma till Bertilssons stuga för att fika när de andra motionerade.
Så när allt kommer omkring var det inte helt dumt. Min hand fick vila som den skulle, Mannes ben blir säkert snabbt bra och vi hade väldigt trevligt. Första riktigt kalla dagen för året med första frosten. 21 november...fantastiskt! Och rent krasst, vi har haft Manne i snart 8 månader utan minsta problem så en svullen sena som dessutom kom plötsligt och alltså inte är förslitnings skada är väl mer än man kunde hoppas på.... Och ska nu hästen skadas är det inte fel att det sammanfaller med att man själv inte får rida. Och klubben vi tränar på har fått kvarka så den är i karantän några veckor, träningar inställda på obestämd tid och för övrigt verkar det var många karantäner som hinder oss från att åka. Så åter igen, ska hästen skadas och vila är det inte fel att det händer när man ändå inte kan åka och träna...
Sen har vi nog världens mest underbara gäng i stallet. Dessa fantastiska mammor och pappor och ponnyungar...alla får vara sig själva, det finns nästan ingen prestige i vårt stall. Stora, små, nybörjare och erfarna umgås och delar erfarenheter på ett sätt som jag tror är unikt i stallvärlden. Det finns ingen som lämnas utanför, inget skitsnack ingen snobbism...ibland saknar jag ridhus och klubbtillhörigheten som kändes när vi stod tex PRK och när jag red på Råda. Jag saknar att rida tillsammans och få lite återkoppling, att känna att man utvecklas för man pratar med de andra om hur det gick, att få höra "vad bra det gick idag, vad duktiga ni har blivit, vad ni utvecklas,..." Det som man delade efter ridlektionerna. Som privatryttare gäller det bara att överleva de där kallblåsiga passen ensam i skumtimmen. Men dagar som idag med stallgänget väger upp saknaden av detta med råge, och lite till...
Nu har jag kommit hem duschat och handen gör skitont igen, tur jag inte red! Jag lagade lammetrecote med vitlökssmör, rostade rödbetor och jordärdskockor och ris. Till detta ett fantastiskt gott 150 kronors vin, man lever ju bara en gång så varför inte? Karl har ett gäng högljudda LP fantaster och några fanatiker som spelar nåt rockmusik spel i vardagsrummet. Du har väldigt trevligt. Jag ska sätta mig och göra ett fotoalbum från Kina resan, "atlast"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar