På gränsen...

Ibland får man balansera där på gränsen till ett sammanbrott. Just nu håller jag näsan precis ovanför ytan. Ledsenheten ligger där och väntar på att få bryta ut men inte riktigt ännu. Då är det skönt att ha en mamma som undrar om man inte ska gå och äta räkmacka och köpa en ny plånbok.

Och ridaällskapet blev tyvärr sjukt så vi hade ingen möjlighet att gå ut idag. Istället lånade vi en snäll isis och promenerade på gårdsplanen. Vi sket i plegasilen idag, det hade ju ändå inte nån vidare god effekt faktiskt så den spar vi och ger högsta dos av när det blir nödvändigt. Han skötte sig väl hyfsat trots allt. Första fem minuter ledde Nattis men sen började han busa så då bytte vi ponny. Han stod på bakbenen och ruskade på huvudet men så mycket mer blev det inte. Jobbade lite med yttertygeln och håll honom uppmärksam istället för att bråka med honom. Vet inte hur man skulle sätta 425 kilo på plats när man inte han jobba dem och inte vill riskera senan mer? Jaja det gick ju efter omständigheterna bra men Nattis såg väldigt nerstämd ut efter... Tror hon också känner den där uppgivna känslan av misslyckande som kommer när man inte klarar allt. Vi har i varje fall bestämt efter samråd med både Jill och Amy att inte sitta upp den här veckan utan promenera på stallplanen och när det fungerar problemfritt börja rida. Ut i trafiken går vi inte förän han coolat ner sig lite...jag är så rädd för att tappa honom och att han skulle springa hem ute på bilvägen! Förhoppningsvis är det bara i början han beter sig...

Nu orkar jag inte mer idag trots att klockan bara är tre. Dricker te och slappar på soffan i väntan på bättre känslor. Jag glädjer mig stilla åt att jag hittade den förbenade korthållaren. Inkilad i ett hönät långt in i stallskåpet. Hur den nu hamnat där? Och önskar jag hade lite bättre tålamod när jag letar för nu måste jag vänta tills slutet av veckan innan mina nya kort kommer. Undrar hur mycket det kommer att kosta?  Tur i oturen att jag inte anmälde körkortet igår...