Kaos

Jo trots att vi i vanliga fall bor i vad som välvilligt skulle kunna beskrivas som "hemtrevligt" och att hela familjen lärt sig leva med ett visst mått oordning är det nu officiellt kaos i huset! I går bilades golvet upp av en arbetare som muttrade något om att "det nog inte fanns något som var rätt på det här huset" vad svarar man på det? Människorna som bor här är ganska bra...? Nåväl källaren luktar illa rören som ska bytas är antingen söndersmulade eller alternativ två, har aldrig funnits! Det förklarar en del. Jaja nu är de på plats och förhoppningsvis blir det ett bra resultat i slutändan. Kanske till och med ett slut på kaoset? Ha!

Förövrigt ser huset it som så: vardagsrummet är en stor walk-in  closset, hallen ja? Sovrumm, entré altan... Nej det är obeskrivligt. Dessutom måste man hoppa på tå när man ska på toa, efter att man trängt dig igenom en plastvägg.

Nu vill jag inte tänka mer på det. Istället vill jag tänka på att Mannes sena var betydligt bättre idag! Biolight igen på benet men idag en extra liten behandling på kotranden och utefter ryggraden för att öka kroppens eget energiföråd och läkförmåga... Efter att ha sett mannes reaktion när hon drog den efter ryggen är jag nu helt övertygad om att den gör NÅGOT. Hela hästen nästan vibrerade av obehag eller vad det nu var. På senan visar han inget obehag utan tvärt om njutning. Mitt hopp börjar tändas lite...

Jag måste få berätta om en av de fantastiska människorna i min familj. Jag vet inte om man kan bli så mycket bättre som människa? Sonen berättar plötsligt att han nästan började gråta på spårvagnen hem. Han satt där försig själv när en man som stod upp plötsligt började gråta. Sonen frågade vad som hänt och varför han var ledsen. Den äldre mannen svarade att han fru precis gått bort och nu var han på väg till begravningsbyrån. Han var 94 år och de hade känt varandra sen de var 11 år eller något. Här ungefär i berättelsen börjar jag också nästan gråta. Dels för att det är sorgligt så klart. Men mest för att jag blir så stolt och varm i hjärtat. Min 19 åriga son plockar ut hörlurarna på en spårvagn för han ser en ledsen främling... Bara för att prata lite... Alltså finns det inte ett pris för medmänsklighet? Det vill jag nominera min fina son till!