Skallebank.

Ibland får jag ont i huvudet, kanske ett par gånger om året. Jag tycker inte om det. Fast när man hör hur andra stackare går runt med huvudvärk var och varannan dag skäms jag över att säga att det gör ont. Ja jag är förkyld ibland också och sjuk. Men det händer så sällan att jag glömmer av hur det är mellan gångerna. Jag är inte sjuk nu alltså om vi pratar rent fysiskt. 

Mentalt är en helt annan grej. Utöver allt som händer runt om kring har jag återigen tappat min korthållare som ligger i min telefon/plånbok. Och den är trasig sen i sommras nån gång. Jag kommer tyvärr inte ihåg var jag köpte den. Men en likadan ska jag köpa har jag tänkt. Maken mumlar nåt om, varför använder du den om den är trasig? Och du har ju sedan tappat korthållaren en gång och fick panik, vad lärde du dig på det? INGENTING vill jag svara på det!  Jag lär inte av mina misstag om det går bra...det är först när allt går åt helvete jag fattar hur jag borde ha gjort, köpt en ny när den gick sönder i dragkedjan första gången, typ.

Men istället har jag nu spärrat mina kontokort. Sitter och funderar på om jag ska förlustanmäla körkortet också, men om den ligger i stallet under ensilaget blir det så dyrt...jag ska leta en gång till i stallet först. Undrar om man ska släpa med sig passet så man kan identifiera sig om man åker fast och om man i såfall slipper böter?

Om man var klok skulle man ha fattat andra beslut i livet än de man gjort. Och då kanske man hade varit en olycklig skit som hade tråkigt hela dagarna? Imorse började jag tidigt och satte på en kopp kaffe direkt. Sen hittade jag en avslappningsapp med brasor, akvarium och annat som jag startade dagen framför med de få barn som började tidigt. Vi var ganska nöjda allihop framför brasan.

Jag var lite orolig när jag åkte till stallet idag. Vi skulle prova plegasil på Manne och efter att ha läst alla risker på bipacksedeln kännde jag mig så där sugen på att åka... Manne var inte alls så där urrig som i går utan vi började med att ha en mysig stund i stallgången. Sen fick han medicinen i lite äppelmos och så stod han en timme i mörkret och alldeles lugnt. Tyvärr verkade inte plegasilen överhuvudtaget men han var hyfsat lugn ändå. Lite på tårna och tittade stort men han verkade väldigt nöjd med att få röra lite på sig. Vi fick med oss en hästkompis som stod och väntade sen gick vi runt på gårdsplanen i en kvart. Det var lite spänt men inte ohanterbart. Skulle inte vilja gå på vägen med honom bara i det humöret. Ett litet skutt av rädsla blev det när vi var på väg tillbaka till  stallet då han bara inte kunde hålla sig i skinnet. Hoppas verkligen inte han skadade sig! Det skulle vara så tråkigt om han drog upp skadan igen. Imorgon ska vi ge lite större dos. Men nu vet vi att han tål det och att det faktiskt gick bra att promenera på stallplanen. Skulle det vara för farligt i humöret kan vi gå en kvart där utan att det blir för tråkigt och då får vi låna en trygg kompis att ta med! Senan var mindre svullen idag igen så det där att den blev svullen efter igår är nog något som hör till. Och det var ingen förändring efteråt.

Ofta känner jag mig ganska misslyckad när jag håller på med hästarna och de blir så där urriga. Jag får liksom för mig att ingen som håller på med hästar ska bli rädd. Oavsett om de står på bakbenen när man hämtar dem, blir man rädd passar man inte i hästvärlden , den är förunnat dem som aldrig känner något alls efter som alla känslor smittar av sig. Så om hästen blir rädd är det säkert för att människan är en feg stackare som borde stanna hemma och knyppla. Jag blir inte jätteofta rädd faktiskt men när 400 kilo rusar rund med kraft i hovarna reagerar jag med både hjärtklappning och ryter tillbaka. Ibland tänker jag att jag är den enda hästägaren som känner mig stressad av en bångstyrig häst. Så är det givetvis inte och det var himla skönt att prata med Jill igår som sa att det är ganska så sunt att bli rädd för en häst som bockar runt när man leder den! Hon som har hundra års erfarenhet och hanterar konvalescenser blir också rädd! Sjyst att dela med sig av den erfarenheten, de flesta hästmänniskor jag har haft kontakt med skulle aldrig erkänna sig rädda men har däremot väldigt lätt att dela med sig av hur de själva skulle gjort. (Stående på betryggande avstånd) Och så känner man sig lite misslyckad... Jag var jätteorolig innan jag skulle gå ut och men väl bredvid försvinner det och så bara gör man vad man ska. 

Manne visade också hur han gör för att äta upp sitt godis... Om han nån gång försöker låtsas som om han inte kan böja sig i sidorna i framtiden ska jag visa honom det här kortet.