Äntligen fredag!

Ja man har ju jobbat två dagar då så det var väl tur att helgen kom! Fantastisk dag på jobbet igen om man får säga...vi klistrade vita saker på svart papper... Det är sånt som gör livet värt att leva. 

Efter jobbet åkte jag upp och hämtade transporten för att fixa däcken. Just den rörelsen var inte helt trevlig  för ryggen annars var det mycket bättre idag än på hela veckan. Transportens ena däck, det jag viste tappade luft hade en förstörd ventil. Det som överraskade oss med punktering i lördags hade en stor ful spik i sig! Så det blev till att plocka av båda däcken och laga dem. Nu ska de dock hålla hela däckens livstid...hoppas det är riktigt länge. 500 spänn fattigare blev jag i vilket fall.

Efter att transporten lämnats i gråbo åkte jag hem, fixade en macka, hämtade en dotter och åkte tillbaka till gråbo...Wii. Tur då att man känner sig så glad när man kör in på gårdsplanen. Det är dock viktigt att bara tänka en dag i sänder, annars blir man tokig.

Nattis tog in Manne och fixade och under tiden han jag fixa båda näten, mocka inne och ute och fylla på med vatten. Sen promenerade vi tillsammans med Dansing, och hans mattar bort till vägen och tillbaka igen lite drygt 20 minuter. Senan är svullen igen efter motionen men jag antar att man får leva med det. För att senan inte ska läka och inte bli full med ärr och vara oelastisk måste den belastas under läkprocessen och jag antar att det är det som gör den svullen...bioligt kommer på söndag och då blir det bättre igen. Idag var Manne pigg och glad när vi gick. Nattis tyckte han var som vanligt och han höll sig i skinnet om man bortser från att han plötsligt bet mig i armen! Skitponny...fast jag tror det beror på att det stackar djuret står på svältdieten av 12 kg ensilage plus halm. Snart kommer revbenen sticka ut ögonen på oss tror Han. Försöker säga att han behöver slimma till sig innan vetrinären ska titta på honom så vi slipper då skäll pågrund av att han är övergödd! Stackaren

Jag är väldigt glad att han inte brallar runt i varje fall. Det känns som om det i varje fall går väldigt snabbt och lätt att fixa stallet nu och så länge vi är två istallet är det mest mysigt.

Hemma har vi slappat en stund med hamburgare och rödvin och" good morning vietnam" själv känner jag en ny sorts rördhet över alls dessa unga soldater som var i Jontes ålder när de skickades iväg till krig. Känner hur jag ser min son i alla unga soldater i filmer och hur jag blir lite tårögd när jag tänker på det. Och Robbin Williams självmord gör ju inte det hela en lättare film...

I helgen ska vi vara i stallet...surprise!!!