Blandad kompott

Den här helgen har ju verkligen varit berg och dalbana... Ryggen kunde ka varit värre. Inte mycket värre men efter att ha sovit gott hela natten kunde jag självmant ta mig ut sängen och långsamt ta mig ner för trappan. Jag går som en gammal gumma, påminner om min morfar lite i hur jag rör kroppen för att inne förvärra läget. Jag tror ju på rörelse under stillsamma former i alla lägen och har försökt hålla mig lagom rörlig. Jag kan stå ungefär tio minuter innan det börjar göra ont och sitta lika länge innan jag måste resa mig. Stegen är små tio centimeters steg och det är omöjligt att bära det allra minsta i händerna. Så till slut har jag insett mig besegrad och kommer vara hemma från jobbet några dagar för det går inte att ta hand om barn när man inte ens kan klä på sig sina byxor själv. Det inser till och med jag! 

På det positiva idag hör att jag kan köra bil! Otroligt men sant... När jag väl blivit inbaxad  på sätet sitter jag perfekt i den ställningen och jag kan både bromsa och gasa utan att det gör ont. Funderar på om man får köra bil med orudis i kroppen men det är ingen triangel på paketet så då borde det vara ok? Hur ska de se det förresten?

Nattis ska passa sin kompis ponny på sportlovet så vi skulle dit idag för att provrida.  Istället för att visa allt fick de göra iordning ponnyn och jag körde dit så hon kunde gå direkt in och rida. Det gick bra och hon var väldigt glad och nöjd efter. Ponnyn såg hyfsat tillfreds ut efter en stund så nu ser hon fram emot att få rida varje dag en vecka. Har också bokat ett par dressyrlektioner för Amy så det blir ett roligt skollov. 

Efter att ha stått där i en halvtimme orkade jag inte mer utan fick sätta mig i bilen. På vägen hem fick Karl komma ut med mackor för jag vill verkligen inte gå i och ur bilen mer än nödvändigt om jag inte måste. Jag satt kvar och väntade och sen åkte vi till Sörgården för att se hur Manne hade det på nya stallet.

När vi kom dit stod han och hans nya kompis på varsin sida staketet och kliade varandra i nacken... De delade broderligt på Mannes ensilage och såg mycket tillfreds ut. När han fick syn på oss kom han direkt fram till oss och smågnäggade. Han hade saknat oss det märktes och han tittade oroligt efter Nattis hela tiden, det märks vem som är matte där!  Så fort hon var där var han lugn och fin...

Stallet känns rent fräsch och trivsamt. Kände direkt när vi åkte in på uppfarten att vi var på väg "hem" mycket tillfredställande känsla...sorgen över att ha tvingats byta stall tidigare än vi egentligen ville kanske kan bytas till glädje för det nya. Allt känns i varje fall väldigt väldigt bra på nya stallet.

Ännu bättre blev det när Maria kunde ta Manne i grimskaftet och Nattis kunde sitta upp på sin ponny för första gången på två månader. De skrittade iväg 20 minuter ut på grusvägen och allt gick städat till även om han var väldigt pigg. Det var en lättad och lycklig matte och ponnyn verkade väldigt glad att komma ut lite. Själv fick jag nervöst vänta på gårdsplan för jag kan inte ens gå 100 meter utan att sitta ner emellan.

Skönt att dottern klarar det mesta i stallet för den här veckan kan jag bara köra och vänta på henne. Kanske är det meningen att jag ska vila upp mig nu på riktigt? Kroppen verkar tycka det är läge att sitta i läsfotöljen (ända bekväma sittställningen utöver Volvon) så imorgon ska jag läsa den där boken som heter fördelarna med ett sammanbrott och ta den som ett sedelärande exempel.

Dottern är lycklig och det gör mig lycklig med eller utan ryggsmärtor! Och åter igen slås jag över hur otroligt omtänksamma och fina mina medmänniskor är. Idag städade mina gamla stallkompisar ut Mannes gamla Box så jag slipper tänka på det...hur snällt som helst. KÄRLEK till världen just nu!