Snart ska jag vila igen...

Kanske kanske jag var lite väl optimistisk igår? Men idag har jag jobbat en full dag, men kanske inte till full kapacitet . Barnen och kollegorna var lika glada att se mig som jag var att se dem! Tänk att komma till jobbet och bli mottagen av människor som springer mot en med öppna armar och ropar ens namn...alltså det går inte att beskriva hur otroligt uppskattad man känner sig just då. Det är ju tur att man är uppskattad av någon...

Dagen blev faktiskt ganska lugn men redan vid tio började jag känna av ryggen. Inte så det gjorde akutont utan mer så där molande tröttont. Trots detta höll jag mig kvar hela dagen. 

Innan stallet fick jag sätta mig ner tio minuter och vila ryggen men sen var vi tvungna att åka. Idag kunde inte Maria följa med ut men vi fick låna deras söts lilla ponny att promenera med. Vi ville gärna komma ut innan det blev för mörkt så Nattis skyndade sig att ta in, jag började med näten och när hon vara klar gick vi och hämtade Dansing i hagen. Manne skötte sig jättefint. Idag fick hon rida själv för jag kunde omöjligt hålla två hästar. Vi är mest oroliga för att något ska hända och för att han ska springa hem och skada sig igen. Men faktum är att han verkar ha glömt bort sitt bushumör sen vi flyttade. Kanske är det så mycket nytt att tänka på eller så var det bara det där tråkiga promenera fram och tillbaka på parkeringsplatsen som fick honom att studsa runt som en bronco. Även om hon nu ridit lite mer verkar det som om senan fortsätter att var ganska fin. Efter gårdagens biolight hade svullnaden lagt sig igen. Nu är det bara tolv dagar kvar till återbesöket...spänningen är olidlig.

Det ska bli skönt att jobba tidigt imorgon. När vi var klara med allt i stallet var jag så trött i ryggen men idag kunde jag göra mycket mer än tidigare dagar! Är livrädd att förstöra något igen men samtidigt så nöjd med att det fungerar!