Trots allt så gör det naturligtvis det, åtminstone för oss som har häcken full...I går jobbade jag och jobbade och sen var det planering så jag var inte hemma mer en en timme innan det var dags att sova. Och idag fick jag jobba extra en timme. På sätt och vis är de väl alldeles utmärkt att fylla på framför allt när det känns lite sorgligt i livet.
Jag åkte till stallet idag och myste med Tabasco. Han ska försöka komma igång lite nu efter jullov och hovproblem. Det är inte så lätt för padocken går inte att gå i alls och skogen var full av blank is och farliga hålor, där vågar jag inte ens leda honom...Återstår Karis lycka, en stor betesäng som naturligtvis är snöklädd men trots det är bästa stället att rida på. vi har efter en veckas kamp lyckats trampa upp ett fyrkantsspår som håller för både skritt och trav men innanför är snön 30 cm och har hård skare på...Där vill hästen inte gå...faktiskt vill inte hästen gå alls eller för mycket! Inget mellanting liksom. Och ensam är han bra ynklig och det blir ju inte bättre av att det blåser lite. Så jag tänker att jag har bra tillfälle att träna att rida ute på en spänd häst just nu och efter en halvtimme har jag hållt Tabasco sysselsatt i bra form men mina magmuskler säger stopp! Det är trist att inte kunna träna men idag insåg jag att det finns en mening med allt! Det är ju inte så att jag har störst behov av att mala runt på volten...jag behöver ju träna att inte bli spänd när hästen blir rädd! Så det är ju perfekt egentligen. Tänk att jag faktiskt sitter upp vid stalldörren, rider förbi kossorna, under träden, genom stenmuren ut på ett jätte fält där jag vet att han brallar rätt som det är, rider en halvtimme och sen tillbaka hela vägen till stallet utan att bli nervös! Det hade inte hänt innan sommaren!
Jag sjunger gärna när jag rider. Om det är folktomt och mitt på dan när alla jobbar. Tabasco gillar det, han skrittar i takt...Jag klämde i med ett par gamla favoriter och inser plötsligt att jag sjunger för mormor, den visa som vi skojat så mycket om när vi gått i trädgården tillsammans. Det kändes riktigt fint in i hjärtat...Älskade mormor, vad du är saknad....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar