Oj så länge sen sist...

Ja det har inte kännts alls viktigt de sista dagarna att skriva något. Inget förändras ju egentligen...visst händer det lite då och då... Typ en fest eller två och massor av jobb. Trädgården ligger liksom och väntar på att få börja växa till sig men det behövs värme! Fy vilken kall regnig vår det har varit. 

Kristihimmelfärdsdan var första riktigt sköna soliga dagen. Jag jobbade i trädgården i linne och brände axlarna, ett säkert vårtecken. Mina gurkplantor dog knall fall härom natten, troligen av köldchock. Bönorna växer i varje fall och jag börjar skymta lite potatisblast i planteringslådorna. 

Jag är antingen på jobbet, i trädgården eller i stallet. Om två veckor hoppas vi att Manne får komma på bete i stenkullen. Inte långt från där vi står nu. Där vi stod förra året och där kommer flera av våra vänner stå och rida hela sommaren så det kommer bli kanon roligt. Vi har verkligen trivts hos Maria men det är inte så många att rida ut tillsammans med där tyvärr och jag börjar tröttna på att vara promenadsällskap varje dag.  Men han börjar få tillbaka sin kropp och i huvudet är han sig själv sen han fick börja äta lite gräs igen...hoppas bara han inte blir alltför fet i sommarhagen.

Manne har ju skött sig absolut lysande de sista veckorna så igår var Karl med och Nattis red i paddocken och förra lördagen red hon alldeles själv. Hon har fått börja galoppera lite och i tisdags red hon lektion för Amy. Hoppas på en lektion för Lisa på onsdag också tror jag...jag har ju varit lite skeptisk till att rida vår stållehäst men idag satt jag  upp för andra återfallet sen han blev skadad. Det kändes riktigt bra och jag tycker han gick riktigt trevligt till och från. Jag hade tänkt rida en halvtimme och sen låta Nattis ta över och köra galoppen men det kändes så bra att jag vågade mig på en galoppfattning. Jag har ju sett henne galoppera två gånger förut och han var snäll så varför inte? Han var jätte snäll idag med så jag kände mig väldigt nöjd när jag satt av. Kommer ha träningsvärk som satan i morgon. Hade inte Nattis filmat hade det känts bättre för den där filmen avslöjar verkligen hur fort man glömmer. Jag är ju heller inte van att rida i den sadeln men eftersom dressyrsadeln inte passar honom längre är det den enda vi har. Och fy för satan vad illa det ser ut! Men just nu är jag glad bara att jag vågar rida igen för det är verkligen väldigt roligt. Jag borde dock boka in en lektion och göra det lite mer regelbundet.

Imorgon ska det bli lite uteritt och sen på kvällen ska vi äta middag hon mamma. Cia är hemma på besök så vi ska verkligen passa på och umgås lite grann.