Politik...

Idag bekänner många färg, de politiska diskussionerna går heta i många sammanhang. Samtal som präglas av frågor, frustration...vi inser att vi tycker olika, oj röstade du så!? Men framför allt alla bekänner färg...blå, röd, grön...men ingen, INGEN bekänner brun...trots det, nästan 13% vilka är de? Statistiskt sett fler än två av mina arbetskamrater, fler än fyra av föräldrarna på jobbet, minst en av mina närmsta vänner...statistisk alltså. För ingen jag pratat med säger att jo jag röstade på SD för jag gillar deras plitik...inte en enda. 

Det kan hända att jag omger mig med kloka fina människor (självklar är det så) vilket innebär att just mitt facebookflöde svämmar över av ilska och oförståelse...och så pratar vi med varandra, försöker övertala varandra om vilket parti som man borde röstat på och kommer med argument...Tänk om vi tagit det samtalet innan valet? Med den som stod och vägde mellan brunt och regnbågsfärgat. Kan vi inte lova varandra att vi gör det om fyra år? Istället för efter?  

Nej det var inte roligt att vakna imorse. Jag brukar säga om mig själv att jag är politiskt totalt ointresserad och en vilde som röstar både höger, vänster och i mittcirkeln som det behagar och passar  men när jag vaknade idag förstod jag att det inte är sant. Det där med ointresset i varjefall. Jag BRYR MIG...ska aldrig säga annat. 

För övrig i dag då? Finns inte så mycket faktiskt. Inget annat värt att tänka på. Kanske imorgon, kanske jag hämtat mig. Inte ofta jag längtat till USAś politik med endast två att välja mellan, men det är ju onekligen lite mindre kris än minoritets regeringar och rasistiska vågmästare...

Imorgon ska jag krama en rasist (om jag hittar en) för jag tror att kärlek är starkare än hat...så vet du med dig att just du behöver en kram för att komma på bättre tankar till nästa val så är det bara att ta tag i mig, jag har kramar som räcker till alla (även för dem som behöver en tröstkram för att ni är lika ledsna som jag över SD frammarsch)