Vissa dagar...

Vissa dagar lämnar en som överkörd av en asfaltsvält. Om det är för att man traskar till jobbet dag efter dag med luftvägskatarr och ligger och hostar hela natten och är allmänt småförkyld eller bara vädret är svårt att säga. Lika glad över hösten som jag var i helgen är jag ledsen över den idag. Full barngrupp och vikarier gör ju att man måste vara extra alert hela dagen med. Nu gjorde vi många roliga bra saker och de flesta var nog nöjda och glada men min stresstålighet blir mindre när man börjar komma ner på rött. 

Funderade då allvarligt på att skita i att rida. Men eftersom man tar sitt ansvar även där åkte jag upp till stallet. Jag kunde lika gärna låtit bli. För det första var vädret så jäkla tråkigt och blåsigt och småkallt. Sen var jag  inte på humör alls. Manolito var ganska gullig och när jag borstat klart bestämde jag att jan skulle få en go nack massage. Med lite linnement. Först spjärnade han emot rejält i musklerna. Jag tar inte i så mycket, som på en människa ungefär. Försiktigt i nackbasen mot huvudet och lite mer stretch mot bogarna. Han njöt verkligen och stod och smackade med läpparna. När jag var klar hade jag fått sällskap i stallet och vi gick till paddocken för att rida i blåsten. Jag provade hackamoret och först verkade det som om han var nöjd med det, ingen tunga utanför eller nåt. Inga hoppasan heller utan ganka lugnt och fint, tills han började kasta med ena frambenet och med huvudet på ett mycket märkligt sätt. Eftersom jag red på hacket vågade jag inte gå på utan vi kikade lite i skritt och trav och han visade att han var väldigt irriterad på något. Tänkte att det nog var tränset eller att det kröp något på honom, en älgfluga eller nåt. För han stampade verkligen löjligt med frambenet. Provade att tränsa om och när jag skulle gå och hämta tränset på bänken passade han på att smita från mig! Igen...den här gången bockade han iväg och jag sjasade runt honom en stund innan jag lät honom komma till mig igen...det får bli lite NH-träning tror jag för det känns det som han testar lite gränser. Det vanliga tredelade bettet var ännu värre och ju mer jag jobbade desto sämre blev det. Så jag satt av och sket i det hele. Pålle fick lite gott att äta och ut i hagen igen istället. Vi får se vad som händer...

När jag så kom hem var humöret ännu sämre. (Inget kan sänka en så som en taskig riddag) en varm dusch senare och god middag känns det fortfarande tungt. Vi har sett ett avsnitt walking dead och legat på soffan en stund. Det hjälper för själen. Jag kollade lite på min mail och ser att jag har så mycket att göra imorgon och på måndag ska jag hjälpa till på ett annat områdes apt. Jag har inte börjat förbereda det än. När ska man hinna leva?

Hur gör alla andra som jobbar heltid? Just nu ser mitt veckoschema ut så här.

Måndag 8-19 ( köra med sonen på parkeringsplats sova)

Tisdag 6.30-14 (rida komma hem 17:30 äta se på tv sova)

Onsdag 7.30-16 ( rida, hem 19 alt köra dottern till Alingsås hemma 22)

Torsdag 8-16 ( göra stallet hemma 19:30)

Fredag ( rullande schema DRICKA rödvin)

Lördag (rida alt köra till träning)

Söndag (rida alt hinna allt jag inte hinner under veckan)

Sen vill sonen att vi ska gå handledarkurs så vi kan köra på trafikerade vägar. Han är riktig talangfull så det är roligt att köra med honom...men när jag ser schemat inser jag att det får bli stående tisdagar istället för tv och på helger.  

När mitt humör är bra undrar jag istället hur andra fyller sin tid när de inte har så trevlig livsstil som jag. Tänk vad det kan kännas olika..