Det var inte bra. Men fördelen var att jag snabbt fick i ordning hästen och kunde rida i uppehåll och vindstilla. Och hade dessutom sällskap! Första gången på mycket mycket länge jag hade roligt när jag red! Det blir så mycket småbråk när vi måste bråka om de där löven... Idag nöjde han sig med att sparka lite bakut i galoppen:) Sen när jag promenerade av honom efter gick han och snuffsade med mulen och var så söt så...
Alltså han vi äta ihop innan maken gick. I förbifarten sa han, titta på den där filmen du spelat in som inte jag vill se...
I
Eller hur? Hur många pinaler kan det behövas i ett hem?! Vilken gick till vilken apparat? Man är ju digitalt kompetent så då vet man att man kan trycka på alla knappar eller fråga en kompis på sociala nätverket...(jag lyckades faktiskt gissa rätt på andra försöket men det där surround systemet vet jag inte hur man sätter på till tv 'n)
Och den där filmen då? Som maken inte vill se och som spelades in för längesen för den vill man ju se, fast sen vet jag att den kommer beröra.... Och varför med. Cornelis. Ja vad kan man säga? Nu har jag sett den. Jag kom kanske fem minuter in innan det började värka... Och i slutet rinner tårarna. Och varje liten Ballard som spelas väcker känslostormar som är svåra att förstå. Eller inte, beroende på. Och 70-talet känns både sunkigt och precis hemma på samma gång, visorna fina och svarta och även med en extra liten solkig kant. Jo visst visste jag att den skulle beröra på riktigt. Nu orkar jag nog inte göra nåt mer i kväll, kanske ska man rota fram en cd med greatest hits? Fast vilken av de där mackapärerna går nu till cd spelaren? Hallå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar