En dag hemma,

Helt klart en underskattad aktivitet. Att var hemma i sitt hus. Själv. Maken jobbade extra idag igen, dottern hade sovit över i stallet efter att ha busat godis till häst med stalltjejerna och sonen låg som vanligt och sov. Jag var alltså så gott som ensam i huset, om man inte räknar katter som stjäl frukostmat, marsvin som piper när man skär gurkan och ovanstående snarkande tonåring. Jag gillar att äta frukost ensam. Det är mysigt med långfrukost tillsammans också men de där sköna mornarna med kaffe och gott bröd, ett levande ljus och dagens tidning....

Jag somnade nog runt halv tio i går kväll och vaknade strax innan tio i morse. Det är inte normalt att sova tolv timmar ens när man ägnar nätterna åt att hosta och springa och kissa. Nåt är lite vajsing i kroppen tror jag. Sen drog jag ringfingret ur led igår när jag försökte öppna en dörr och det värker fortfarande. Hela vägen till armbågen...och det går inte att knyta handen helt. Förhoppningsvis är det bara svullet på insidan och inget skadat. Det gjorde ont hela natten också (precis som den där gamla slagdängan som inkluderade ett mikrofonstativ) 

Vi skulle fira sonens nittonårsdag på kvällen och allt jag egentligen behövde göra var att laga middag till kvällen för endast en gäst. Vi har köpt en slowcooker som jag premiäranvände. I med brynt kött grönsaker vin och buljong....ut med fantastisk BOEUF BOURGUIGNON! Ja den var väl i varje fall hyfsad. Och fördelen var att jag kunde vara ute i trädgården hela dagen. Grävde upp det sista i trädgårdslandet, några stackars rödbetor kom upp och ska bli nåt gott i veckan. Det finns en hel del kvar att göra men bara att gå runt i lugn och ro en lördag i vindstilla med sol...och ljumma vindar i november! Satt en del och njöt också ska jag erkänna.

Firandet gick lugnt till men redan vid nio började jag längta efter  att krypa i sängs igen. Imorgon är en aktivare dag med stall, ridning paddockkrattning och städning av gemensamma utrymmen. Det är bara att ladda om batterierna och försöka njuta lite...