Växthuset som gud glömde

Eller uppföljaren till handen som vaggar gungstolen...Det är bara att välja. Tanten som bor i huset borde sitta i en gungstol med sin lilla katt. Inte klättra på stegar och plocka ner mordvapen från växthus tak...handen som gungar gungstolen behöver bara gunga lite för hårt så är lidandet slut... Efter två snövintrar är det dags  att renovera. Kanalplast är inköpt till taket och beslut om att flytta ner de hela rutorna till sidorna och ha hela taket i plast är taget...Solsken beställdes och Syster upphämtades vid spårvagn. sen var det bara att sätta i gång. Det var trotts allt vi som satte upp huset för några år sedan. Hur det nu gick till, det förstår vi inte idag...Glas är jätte läskigt. Trasigt glas ännu läskigare. Och läskigast av allt är att vingla på en stege med huvudet utstickande genom fönstret och ena handen frenetiskt karvande i springor för att lossa silikon lim...

Vad man kan konstatera är att vi gjorde ett mycket bra jobb när vi satte fast fönster rutorna. Fy! Och nånstans där börjar Systern påminna om filmer med blodig utgång (handen som gungar vaggan...minns ni? Det riggade växthuset? Blodet? Döden?...)

Vi var ganska konstruktiva. Till en början. Sen tog jag fram stora stålspaden och slog sönder rutorna! Det kittlade i magen...

Efter ett par timmars ihärdigt kämpande med risk för blodvite började både ryggen och nacken att göra riktigt satans ont igen. Och vet ni, Den här gången gjorde jag det alla drömmer om...Jag bad en man om hjälp...

Och medan Maken faktiskt hittade ett bättre verktyg i huset och plockade ner två hela rutor grillade jag ett kalkonbröst, några majskolvar och dukade fram i trädgården. Tyvärr fick vi avstå vinet till eftersom Syster behövde en skjuts tillbaka till sitt vackra hem. Jag hade förtjänat det vinet. Om jag druckit det, kanske inte behövt det efter helgens påskfirande men onekligen förtjänat det.

Om någon behöver komma över försvarsvapen mot något skräckfilms inspirerat monster finns det i stora mängder. Här...

Själv är jag mycket tacksam för Systers insats (och lite glad att faktiskt maken hade lite problem också...det är sååå förnedrande när jag sliter och så fixar han på en halv minut...han låter gärna en veta också hur lätt det var...länge efter! Om någon undrar varför jag helst gör själv alltså...)

Lite små kinkiga blev vi men snar tar vi nya tag... Syster och jag!