jomen kanske...

Jag vet inte om det är hösten eller att man snart varit 40 i ett helt år.( observera inte snart 41). Eller kanske alla söta hönor igår. Eller om det är jobbet...Något är det som får mig att ifrågasätta varför...Varför går man liksom upp ur sängen varje morgon och går till jobbet eller vilken dag det nu är...same same same...och så regnar det dessutom. Ja inte så att jag på något sätt är missnöjd med livet eller egentligen känner mig deppig heller...jag bara funderar på varför i största allmänhet.

I morse till exempel. Då ringde klockan och det var gryning utanför fönstret. Om ett par veckor är det svarta natten när man går upp. Då funderade jag på varför...vad gör man det här för egentligen? Pinar på i hjulet och sen dör man liksom? Efter att man blivit gammal och skruttig...man borde ju inte tänka och om man nu ändå envisas med att tänka så borde man tänka soliga glada tankar hela tiden.

Soliga tankar tänkte jag när vi åt middag igår. Den var betydligt bättre än lördagens totalkatastrof. Ett säkert kort, lövbiff med persilja. Maken gillade inte persilja vill jag minnas men i år odlade jag så mycket att han helt enkelt har vant sig tror jag (eller så lagar jag den så bra...)och så kokade jag hela småmorötter och bönor och broccoli från landet   och Dottern gjorde äppelpaj till efterrätt. Då är det inte svårt att tänka soliga tankar. (det var dessutom 19 grader varmt, vindstilla och höststämning) Varför kan man inte vara så positiv kl 6 på morgonen?

Och så åkte jag till det gamla vanliga jobbet och så hade vi arbetsplats träff mad gamla vanliga kollegorna...varför igen liksom vad ska det ge? Sen blev det så bra och ungarna är så goa så man vill bara sitta där och prata med dem och kvällsmötet blev så där otroligt inspirerande att man glömde bort att man inte ville vara där...

Nu ska jag sova och fundera vidare...eller kanske bara inte tänka så förbannat mycket...man börjar ju närma sig 41....