Livets gång

Idag fick vi ta det svåra beslutet att hjälpa vår vän Merlin på traven in i nästa liv. Vi har pratat så mycket under åren om våra gamla katter. Merlin var nog ca 15 år. Han flyttade in hos oss när Nattis låg i magen för 14 år sedan och då var han fullvuxen men såg ung ut...sen dess har han stulit hjärtan till höger och vänster. Det finns inte en människa som kunnat motstå honom. Till och med folk som inte gillar katter har gjort ett undantag. Och vi förstår varför. En mer tillgiven och Kalén och otroligt snäll katt får man leta efter. Och han ÄLSKADE verkligen oss mänskor stora och små...

Vi har varit så otroligt oroliga för att vi ska göra misstaget att låta katterna leva för länge. Att vi inte ska se i tid om de är dåliga eller vara så egoistiska att vi behållit dem ändå. Så vi har tittat och klämt och diskuterat. Vår äldsta katt ligger just nu vid mina fötter och sover, han är över 17 år nu och verkar må alldeles otroligt bra. Förra sommaren var det honom vi klämde på...men Merlin fick gå till veterinären i somras med en förstoppning och då såg allt bra ut tyckte hon. Och eftersom han varit glad och uppåt och lekfull har vi inte misstänkt något. Förrän för ert par veckor sedan då han plötsligt började magra. Bi bytte till blötfoder och han var så matfrisk igen. Fast aotrosen verkade bli värre och han ville mest sova. Sen i går kväll verkar han ge upp. Jag tittade på honom och såg att något ändrats i ögonen, han var inte längre nöjd. Och när jag lyfte upp honom låg han still i famnen utan att försöka komma ner och så vägrade han äta. Jag tror att vi bara viste att nu var det dags.

Karl tog ledigt på morgonen och fick en tid redan klockan halv åtta. Vi hade väl ett litet hopp om att det bara skulle vara något övergående fast innerst inne visste vi båda att nu var det slut. Veterinären konstaterade att det var en väldig sjuk kisse och efter bara några sekunder sa hon att han hade en jätte tumör i magen och att det inte fanns något annat att göra än att låta honom somna. Så det fick han så klart. Han hade inte ont tror vi och var faktiskt glad och nöjd till sista dagen. Och nu vet jag. När tiden är inne då vet man, det finns ingen tvekan om man lyssnar på djuren så säger de till när det är dags. Väldigt mycket tårar har det varit i familjen idag men alla är ändå tacksamma över att vi fått ha honom så länge hos oss.

Jobbet var lite jobbigt idag för jag hade sovit dåligt och det var svårt att hålla tankarna borta. Direkt efter jobbet åkte jag upp till stallet eftersom Fabian får litet för mycket vila i veckan . Jag kördes förvirringen ifrån min telefon så egentligen borde jag inte ha ridit. Jag höll mig i paddocken och efter är jag tacksam för det passet . Dels var det skönt med en genomkörande och att tänka på annat. Dels var det det bästa passet sen tidig höst... Och jag har träningsvärk långtid i djupaste muskellagren...en häst och ett ridpass kan göra underverk!