Dagen i-landsproblem...

Alltså man ska inte gnälla men fasen vad jobbigt det är att ha två hästar. Det är ju verkligen inte så att jag är otacksam, jo antagligen men ändå, det låter bättre att säga att man inte är det. Alltså även idag kändes stallet som en stor tung börda när jag slutade jobbet halv fem och då först funderade på att åka hem och byta till ridkläder men sen insåg att jag aldrig skulle komma i väg igen om jag åkte hem. Så jag åkte direkt, lätt hungrig och lagom trött efter workshop i kreativitet. Naturligtvis regnar det, hästarna är smutsiga och fortfarande i hagen och jag har INGEN LUST alls att rida! Idag heller, igår kändes det likadant. Jag borde ta i tu med den där dressyren men jag är helt omotiverad...istället sadlade vi för uteritt och gav oss iväg till klätterbacken. 

Först är jag lite småsur över vädret men ganska snart inser jag att det jag tänker på som regn faktiskt är mer som varm dagg mellan träden och ju längre vi rider desto mer börjar jag tänka på hur skönt vädret är när det regnar varmt vårregn stilla och fåglarna sjunger.  Fabian lufsar på upp och ner för backar, över stockar och stenar. Bakom mig kvittrar två tonårsflickor ikapp som jag inte behöver lyssna på, de är som en glad bakgrundsmusik. Helt stilla är det dessutom så när det gått nästan en timme tar vi en omväg hem för att kunna njute lite extra av skogens dofter. Jag ser en skogstjärna, liljekonvaljer, blåbärsris i blom, vitsippor och blommande hägg. Så långsamt skrittar vi genom skogen och njuter....jag gör i varje fall. Flickorna har fullt sjå att hålla tillbaka sina lite piggare ponnys men det struntar jag i...

Tillbaka i stallet förstår jag inte varför jag var så negativ innan. Det är ju otroligt härligt att rida och just nu får vi rida nästan varje dag och jättemycket tillsammans. Det är nog det bästa med att ha två hästar, att jag och Nattis kan rida samtidigt. Snart är den tiden över. Det är bara en månad kvar innan Fabian ska tillbaka till Ranchen. Mindre än en månad tills vi har Manolito på bete i Lerum. Vi kommer att minnas den här tiden med vemod och säga hur kul det var de där två och en halv månader vi hade varsin ponny...men just nu handlar det om att motivera sig själv till att lägga 20 timmar i veckan i stallet.

Man hinner inte så mycket annat tyvärr så om det finns nån kompis där ute som saknat mig (ytterst osannolikt, ni minns kanske inte ens vad jag heter) så återkommer jag till ett liv utanför stallmiljö och arbete nån gång i juli.