Blä.

Nu har jag verkligen fastnat i deppträsket! Blä vad det är tråkigt. Min kollega undrade om jag tagit lyckopiller för jag såg så där härligt avslappnad och lycklig ut vid halv åtta på morgonen. Själv funderar jag på om jag råkat ta ett olyckopiller? Välj på det röda eller det blåa pillret...ehhh, grönt? 

För övrigt kan man väl inte klaga jätte mycket, man har ju inga svåra sjukdomar man vet om i varje fall. Vädret är vintrigt och i stallet låg snön puderlätt och vit. Mannes sena var lite lite bättre idag än i gårkväll så kanske har det med att göra om det blir för många dagar utan behandling? Han var lugn och fin och riktigt mysig men eftersom jag inte hade nån som kunde promenera med mig idag fick han vila. Istället borstade jag, gav örtmedecinen och satte på anrikaliniment. Skottade bort snö och bajs ur sjukhage och släppte ut killen igen. Imorgon behandling och förhoppningsvis  promenad.

Just nu känns det omöjligt att sätta igång honom på stallet vi står. Det är för lite hästar att få sällskap med och det är svårt att hitta någon som velat hänga med oss ut för skrittturer på vägen. Med all respekt, men för vår del innebär det att vi sitter fast på parkeringsplatsen så efter nästa vetrinär besök får vi se hur vi ska gå vidare. Får vi inte börja rida i paddocken då utan måste fortsätta på hårt underlag i området och dessutom ska kunna trava lite finns det inte möjlighet att sätta igång. Vi kan inte riskera att gå ut själv så länge han har överskotts energi och vi riskerar senans läkning. Kanske måste vi lämna bort honom ett tag? Får nog ta tag i och kolla upp vad det finns för möjligheter i Göteborgsområdet, kanske någon som mot billig penning tar emot konvalescenser? Eller tänk om man hade haft råd att hyra en ponny till att ha sällskap med? Tänk om vi haft Fabian? Då hade vi kunnat rida tillsammans utan problem...

Det tär...