Vårkänslan kom tillbaka

Även om det säkert är kortvarigt var det riktigt ud erbar vår idag igen. Redan när jag kom till jobbet imorse tänkte jag på hur ljust det var ute. Då brukar ett vara dags att ställa om klockan för veckan efter jag reflekterat över ljuset brukar det vara mörkt igen. Och fågelsång på morgonen och alldeles stilla. Jo man tackar. 

Vi var i slöjden med våra blivande skolbarn idag och gjorde ljusstakar. Det var så himla uppskattat och efter var alla nöjda. Vi fick en härlig promenad fram och tillbaka, lekte på skolgården och åt lyxmat i bamba. De barn som har förmånen att få äta i den matsalen varje dag skattar sig lyckliga. Jämför med vad dottern serveras och undrar över det där med likvärdig skola?  Samma kommun totalt olika kvalitet på maten. Tur dottern slutar grundskolan om några månader så man slipper irritera sig på sånt.

Redan vid lunchtid inser jag att det kan bli en sån där bra dag som man behöver för att ge hopp. Och i stallet idag var livet mycket lättare. Manne var lugn och mysig, stalljobbet gick lätt att göra promenaden var trevlig och 50 minuter lång utan minsta lilla missöde. Älskar den lilla ponnyn Dansing vi får låna. Han är som en liten underbar hund som går och luktar på min hand hela tiden. Det blev ytterst lite trav i paddocken idag. Inte för att det inta var lugnt, hästarna i hagen hängde vid staketet och snackade i godan to...utan för att Manne snubblade väldigt i underlaget. Det var lite ojämnt och mjukt idag så,kanske var det det? 

Innan ridningen var det ganska rejält svullet i benet. Jag hittade ett litet sår på benet som var orsaken till den svullnaden tror jag. Lite sårspray och en ren linda idag och efter var svullnaden nästan helt borta. Alltså skritt på hårt underlag gör det inte svullet, tvärt om...endast när vi lämnade paddocken gjorde Manne bus men det styrde Nattis upp jättebra även om hon tycker det är otäckt för att hon inte kan lite på hur lite eller stort det blir. Svårt att inte kunna stötta bättre. Jag förstår ju rädsla då jag själv varit jätterädd i perioder och slutat rida därför. Och kommit tillbaka till det igen efter 20 år och blivit skrämd men inte slutat... Man får jobba med sig själv och våga vara lite rädd ibland tror jag....men hur förmedlar man det till den som sitter på? 

Nu har jag tyvärr världens huvudvärk och hoppas att det är ett utslag av spänningar i ryggen och nacken. Det går lite sjukdom på jobbet men det fungerar ju inte så bra i livet för mig...Så bäst att sovs gott nu och låta skönhetssömnen göra underverk.