Verkligheten

Åh så fin den är, i verkligheten också den där verkligheten jag nästan glömt bort. Hade längtat så efter kollegor och barn och samtidigt varit så uppslukad av den parallella världen att jag nästan glömt bort. Han inte göra så väldigt mycket då min planering blev prestationsvärderings samtal med chefen och mina raster ägnades åt att fixa med presentationen. Skönt att vara tillbaka men det ska bli ännu skönare på onsdag kväll då vi fått gjort återkopplongsmötet. Jag blir alltid lite nervös faktiskt. 

Dock är jag nästan mer nervös över att barnet ska åka till stallet med sin far på onsdag. Och förhoppningsvis rida en sväng i paddocken för jag vågar inte skicka ut maken som Sällskap om något händer. Hans förskräckta svar när jag frågade om han kunde hämta dottern på skolan och åka till stallet var Men jag kan ju inte göra något om hästen busar! Men plocka upp dottern från marken det kan han om det skulle behövas. Men jag har kollat väderleksrapporten och det ska vara fint väder och inte så blåsigt några dagar. Håller tummarna för den här mamman håller på att knäcka sig själv.

Att jobba heltid och sen vara i stallet sju dagar, aldrig vara hemma före sju åtta på kvällarna och lägga hela helgen på hästjobb...hade han varit frisk hade han fått vila lite extra men nu ska han ju hållas strikt på minuten i träning och mamma måsta vara med för nån annan möjlighet finns inte. Jag vet att det bara är att bita ihop och göra det men det tär på krafter och familjelivet för övrigt. Men om jag kunde skulle jag sjukskriva mig från stallet och ta in en vikarie. Vikarierande stallmamma sökes. Även om vi är glada de dagar allt funkar är avgrundsdjupet aldrig långt borta. 

Mycket mysigare att vara på jobbet och göra kycklingar inför påsk och krama gullungar känna sig lite uppskattad och duktig.