Årets fest,

För alla oss häst fantaster är det ju Gothenburg Horse show som är årets festhögtid nummer ett... Bi laddar redan innan jul när vi köper årets biljetter. Dyrt är det och eftersom det är mässa till brukar det bli dyrare. I år tror jag dock att vi slagit rekord i minst spenderade pengar. 400 kr för ett par sporrar och sport remmar. Väldigt snygga och en rund fin liten nybörjar trissa. De flesta westernsporrar ser ut som tortyr redskap, men de här var snälla... Det var allt vi köpte. Inga kläder, ingen ny hjälm som var meningen att vi skulle köpa då den andra gick sönder i provridningen förra helgen. Inga chaps (hittade ett par fina för bara 3400kr) 

Det blev inte ens ett nytt täcke, vilket vi borde köpt men eftersom vi ska lämna tillbaka Fabian snart och inte vet vilket täckesstorlek nästa häst är så kändes det onödigt. Fabian behöver ju inte hålla sig varm i varje fall, möjligen torr... 

Man ser massor av känt folk på mässan och det är trevligt att byta lite nyheter. Tävlingarna var ok men i år tyckte jag att det var lägre klass än förra året. Då var det ju världskupp i både hoppning och dressyr. Bäst var GP ponnyn. Två ryttare som tappade tränset när de föll av roar ja alltid även O. Det är lite synd om dem närde. Tagit sig så långt som till final. Annars var dressyren riktigt trist och hoppningen riktigt spännande. Roligast var nog att titta på western clinics i paddocken.  

Det är inte  direkt fattigt folk som sysslar med hästar. Skönt att inte dottern är prylgalen, inte en ska ville hon ha.

Man kämpar på

Letan efter den perfekta hästen gick vidare igår. Vi provred en söt och mycket trevlig valack på sju år. Han verkade snäll och stabil. Fantastisk galopp men när jag satt mer i traven fick jag ganska omgående ont i nacken. Natta red den bra men det märktes att den var lite yngre. Inte för att det syntes men jag kände det. Natta var förtjust men ridmässigt synkade de inte 100 % det gjorde den däremot i söthet och charm. 

Igår jobbade jag hemifrån till största delen. Jag kompade också ut lite av mina överskotts timmar så jag han rida Fabian innan provridningen. Det var ett riktigt härligt pass i en sladdad paddock, vindstilla och med en disig vårsol som lovade värme inom snar framtid. Jag plockade av mig ytterjackan och red i fleece. Förövrigt jobbade jag  på en Keynotepresentation om apputveckling. Förra terminen samarbetar jag och barnen med två tjejer från Chalmers mastersutbildning kring apputveckling och interativ design. Fint ord va? Undrar hur det stavas egentligen. I varje fall var det ett spännande projekt som har mynnat ut i en app som kommer säljas på AppStore i mars. Dessutom fick den andra pris i en tävling! Man blir lite glad då faktiskt. Och det behövs ibland...

The second prize for DEVICE Design Award 2014 - Student Category go to ”CamQuest: Design and Evaluation of a Tablet Application for Educational Use in Preschools " by Jennie Berggren & Catherine Hedler.  The motivation is as follows: “The design presents a good pedagogical application for children, based on an interesting concept of learning about geometry. The method is clearly described with a high degree of participation of children in the iterative design process. In this way the project contributes to development of apps that are specifically tailored to fit into a preschool context.”

 

Gott jobbat tjejer! 

Det känns

🐪Idag känns det. En vecka innan horseshow och vår förhoppning var att vi skulle roa oss med att köpa saker till vår nya häst. Och eftersom vi inte har bestämt oss får vi väl köpa saker som skulle kunna funka på en liten nätt ponny eller en som är lite rundare. Alltså Fabian. Eller också är det så att vi bara ska koncentrera oss på att köpa prylar till oss själva, eller kanske spara pengarna så vi kan köpa en ponny?  Och njuta av tävlingarna. Nåväl vi har alltså fortfarande inte hunnit bestämma oss för hur vi ska göra med Bella. Vi har inte heller hunnit prata eftersom jag varit istallet hela eftermiddagen och Nattis hos en kompis så det får väl bli ett ordentligt samtal till kvällsthet. Så vi kan ringa och säga hur vi vill göra. 

Jag red i varje fall Fabian för första gången på två veckor. Nacken var fortfarande inte helt återställd det märkte jag men det blev ett bra pass på 45 minuter i stormen. Första gången på länge i jeans och boots istället för långkalsingar och fleeceöverbyxor och vinterstövlar. Det hade till och med torkat upp lite i hagen och paddocken var alldeles nysladdad och fin. Lite kallt när det blåser så pålle måste gömma huvudet mellan frambenen när man går...Det kändes i musklerna att det var ett tag sedan jag red ett helt pass så imorgon blir det träningsvärk. Fabian skötte sig fint även om han blir lite på tårna han med när det blåser och träden knakar i skogen bredvid. Han gillar heller inte när det blåser i de vita linorna runt paddocken så man får hålla honom sysselsatt. Idag jobbade vi med övergångar och sidepass. Ryggningarna funkade perfekt och även några riktigt fina rollbacks. Formen var riktigt fin i högervarvet men i vänster var det svårare. Det märks om man inte jobbat honom ordentligt på några dagar. Böjning och slutor, böjning och slutor. 

Det blev hamburgare till middag och de två första avsnitten av falling Skies andra Säsongen. Skönt att bara sitta i soffan och mysa med maken. Den här veckan blir en ganska lugn vecka. Jag ska göra ett förbesök på skolan vi har vårt alp uppdrag på. Borde hinna åka och hälsa på min lilla mamma på onsdag. Vi blev erbjudna att komma och provrida en valack i Lerum som också ser trevligt ut på onsdag.( Kanske kan sätta lite perspektiv på vår känslor. Sist vi provred på hopplektionen var det ju bara en känsla av "aldrig i livet" att den där ponnyn  slår vår Bella! Men det är ju bra att rida många hästar.)  Den här är inte alls lika vacker och nätt. Alldeles för ung och säkert inte hälften så utbildad. Hoppas det stormar riktigt på onsdag!!! eller att den är underbar och snäll och helt trygg och billig. Och efter så kan vi hinna hem till mamma efter och dricka kaffe. 

Hemma igen

Nu är vi hemma igen från helgens hästutflykt. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss och hoppats. När vi åkte var vi helt säkra på att vi skulle komma hem som hästägare. Istället kom vi hem mer kluvna känslor och väldigt fundersamma. Eftersom vi fullständigt förälskat oss i Bella kan vi inte riktigt släppa henne ännu. Vi behöver fundera och kanske rida henne igen. Men som Nattis sa behöver hon vara så lugn att inte ens ett lejon kan överraska henne då för att bevisa sig själv. Det här är överlägset den bästa häst/ponny någon av oss suttit på. Och Nattis matchade henne riktigt riktigt bra. Som mamma blir man stolt över att se sitt barn rida så bra som hon red Bella. Och det är som sagt inte alla som det funkar med. 

Trots det är det både lite besvikelse och samtidigt en lättnad att vi fick se den sidan redan på provridningen för nu vet vi. Igår blev som sagt Nattis avkastad. Det gick ganska bra med hon har ont i nacken idag. När vi ätit frukost på vandrarhemmet som förövrigt var billigt med bekväma sängar och jättetrevliga människor som förestod det var det dags för ridning igen. Bella var mycket lugnare och samma trevliga ponny vi provade i Alingsås förra helgen när vi gjorde i ordning. Just då tänkte jag att det nog blir köp av ändå. Men när vi red ut blev hon jättestressad av att passera ridskolehästarna och när vi mötte några hästar på motsatt väg mot stallet blev hon både hoppig och svår. Nattis satt av och vi promenerade med henne en bit. Hon både tittade och skuttade till ett par gånger och hennes matte fick hålla henne. Ridningen i ridhuset gick lika bra som igår, bättre eftersom det var lite lugnare. Men hon gnäggade ängsligt och var lite spänd. Så det var ju till att säga att vi inte kunde slå till sådär bara. Vi har ju sett henne trevlig och vi har sett henne under stress. Och faktum är att vi inte skulle klara av den där,stressade lilla tjejen utan att riskera att bli rädda. Och vi måste ju rida utomhus i skog eller paddock de flesta dagarna både i storm snö och mörker...eventuellt kommer de att ta hem Bella till gården och är hon inte såld om två veckor kan vi åka dit och provrida igen. Kanske kunde vi få ta henne på prov om det känns bra då...

Jaja det återstår att se. Vi har ju gott om tid på oss att hitta en häst så känns det inte 100% köper vi inte! det är varken rätt mot hästen eller Nattis. Hon måste känna att hon kan lita på sin ponny och jag måste kunna lita på den både när hon rider och när jag själv rider. 

Det är verkligen en trist avslutning på helgen. Men också måste bi säga att det varit en underbar helg på alla sätt. Familjen som äger Bella är så väldigt trevliga och vi hade jättetrevligt tillsammans. Tjejen visade skolan och alla djuren och visade även sin häst på ett mycket trevligt sätt. Det är skönt att träffa på riktigt bra hästfolk också för vi har ju ändå träffat en del andra...sen är det ju roligt att umgås med sin dotter, vi har sett massor av vackra platser utefter hornborgarsjön och haft kul tillsammans. Så oavsett bensinkostnaden och övernattningskostnaden för den här provridningen känns det som välinvesterade pengar. Vi har lagt oss lite till om att titta på häst och lärt känna oss själva och även en underbar liten hästtös. Sen får vi se vart vi hamnar, vi har som sagt inte riktigt släppt tanken på att hon skulle kunna vara vår drömponny trots allt...

Provridning

Idag har det varit en lång dag. Både rolig och orolig på samma gång. Vi åkte tidigt hemifrån, stannade i Falköping och åt på McDonalds. Vi hade en tanke att köpa ost där men hittade inte ostaffären. Dessutom tog resan dit längre än jag räknat med. 

Vi bor på ett vandrarhem som heter haushornsborga precis vid hornborgarsjön. En trana ska visst ha landat men det är inte mycket att titta på. Dessutom är det ju häst vi tittar på och inte fågel...

Vi kastade in väskorna och åkte till Uddetorps Naturbruksgymnasium för att titta på Bella igen. Den här gången var hon tyvärr lite spänd. Redan när vi skulle göra i ordning i spolspiltan var hon orolig. Nåt där inne skrämde henne så hon nästan vibrerade under huden. Stackars liten. Det blev bättre när vi ställde upp i stallgången utanför. Ridningen började riktigt bra men hon busade lite efter ett hinder och senare brallade hon rejält så Nattis ramlade tyvärr av. Ingen större fara men lite ont i nacken och rumpan blev det.  Erika red en stund så hon varvade ner och Nattis avslutade och då gick hon jättebra. Så nu är vi lite kluvna. Ena sidan säger nej inget spänt sto som bockar. Andra sidan säger jaaa hon är underbar. 

Så imorgon är det upp till bevis. Hoppas hoppas hon visar sin rätta sida då. 

Efter ridningen fick vi en rundvisning på skolan. Vi hälsade på kor och får och tittade på skolhästarna. Vi såg även skolan och internatet och allt verkade vara väldigt trevligt. 

Nu ska vi sova och hoppas på en skön natts sömn. 

Man blinkar

Jag är lite rädd för att det är så det är. Man blinkar och plötsligt har livet passerat. Det går så fort att veckorna rusar förbi och man undrar ibland om man verkligen gjort något alls? Idag stannade jag upp en stund när jag landat hemma efter en sån där helt underbar dag som man har nån gång ibland. Solen stack fram och det finns ett löfte av vår även om det snabbt kan omvandlas till vinter igen. Mitten av februari bara...i en halvtimme strosade jag runt och försökte samla upp alla tankar som surrar i huvudet samtidigt. Fick sällskap av två favoriter i trädgården. Lancelot som alltid måste kolla vad man gör där ute och håller sig nära och cassie som fullständigt inte vet var hon ska ta vägen nu när hon äntligen börjat upptäcka utevärlden. Hon spatserade med svansen i vädret rakt ut på dammens vattenspegel i tron att det var fast mark även där. Ibland måste man få skratt högt även om man är helt ensam och det gjorde jag när hon lyckats doppa hela framdelen i dammen och vände på en femöring innan hon snabbt som attan försvann in igen... Ja så är det att vara på okänd mark men man lär sig.

Idag gjorde jag något jag tänkt länge på med mycket kluvna känslor. Jag gav en tia till en tiggare i parkeringshuset vid Allum. Mycket mycket svår fråga som jag diskuterat med mig själv i år utan att lyckas få ett svar som är tillfredsställande. Ska man ge eller inte? Många gånger börjar jag redan innan jag går till affären och tänka på hur jag ska göra. Tänk om tiggaren sitter där idag. Ska jag titta på hen?  Om man hälsar men inte ger vad ger det för signaler. Om jag inte ger vad gör det mig till för människa? Och om jag ger vad har jag för bakomliggande motiv! vill jag bara känna mig god eller bryr jag mig?  Jag är väldigt väldigt konfliktfylld i frågan som märks...så idag gjorde jag det!!! Bara sådär, råkade få ögonkontakt med en ung man när jag gick in och råkade ha en tia i fickan...så på till baka vägen, vips bara!  Och tänk det hände inget farligt alls. Möjligen att jag faktiskt kände ett sting av skam. Intressant...

Dagen ägnades annars på uppdragsdag för alp där vi fick våra grupper och vårt uppdrag. Det ska bli otroligt spännande. På ett fritidshem den här gången med och en otroligt kompetent grupp med stor kompetensspridning och ålders/erfarenhetsspridning som bara kan bli fantastiskt utvecklande och givande för alla inblandade. Om en vecka kliver vi in i alp bubblan och lever i läroplaner och lärande samtal i två fulla veckor. Det pirrar i hela kroppen av förväntan.

Och ikväll blir det ost och vin och imorgon skara för provridning och beslut om drömponnyn Bella. Det ska bli en otroligt skön helg det känner jag redan nu.

Yeezzzus

Japp tisdag...man tror halva veckan har gått liksom och så inser man att den precis startat. Bortsett från ett ihållande regn och en lång arbetsdag hade jag en kul dag på jobbet med massor av skratt och spännande diskussioner. Vi pratar genus så klart som vanligt när det är riktigt kul och spännande.  Tänk att detta ämne aldrig sinar och fungerar som isbrytare såväl på fest som i arbetet. Undrar vad andra människor har för erfarenheter av detta. Vad går upp mot en flaska vin och ett samtal om fördelningen i styrelserum och könskvotering? Så länge vi inte pratar om vinkonsumtionen då...nej nej den skippar vi...

Jag skulle vilja prata om förväntningar. De vi har på oss själva och de vi har på livet. Nej det blir sällan som man tänkt det och det är väl vid 40 man upptäcker det och bestämmer sig för att styra rätt innan det är försent. Och så byter en del makar eller hus...hos oss lutar det ju åt hus då som ni förstått fast just i denna stund flinar vi lite åt varandra och funderar på hur mycket vi skulle kunna bygga ut för de pengar det skulle kosta att flytta. Fördelen skulle vara att jag inte behöver flytta min trädgård och på så sätt skulle spara min kropp från åtskilliga timmars grävande. Ja och som ni förstår skulle nacken må ganska bra av det. Fast sen tänker jag på det där med livsdrömmar och förväntningar på livet.

Jag har alltid sett mig själv kliva upp på morgonen ta på tofflorna och kliva ut på den inglasade verandan med en kopp kaffe i ena handen, för att se ut över utsikten av mina marker. Ibland har där gått får i mina dagdrömmar, ibland hästar eller hönor. Självklart finns både rosenträdgård och köksträdgård runt hörnet. Men alltid, alltid är utsikten så vacker. På vintern snöiga öppna landskap, på sommarn böljande fält. På hösten och tidig vår ser man trädens skulpturala trädkronorna som släpper igenom ljus och himmelens färg. Där ska man dricka kaffe året om...om njuta av att bara vara i sitt liv. Det räcker att starta dagen så i 20 minuter sen kommer allt vara fulländat. (I min fantasi ges inget utrymme för strålande nackar, halkiga landsvägar, storm eller en stressad vardag ) det är inte riktigt lika överväldigande att titta ut genom mitt nuvarande köksfönster. Buskarna är i och för sig fulla med småfåglar och köksträdgården vacker året om på sitt vis...men jag vet ju att E20 är bara 100 meter bort...

Och om vi bestämmer oss för att inte flytta utan bygga ut så är det inte bara att jag bor kvar i detta huset utan att jag aldrig kommer bo i det där andra jag drömt om. Det är inte ett hus mot ett annat. Det är vardag mot livsdröm...och man måste göra ett val.

Som barn var min högsta dröm att få en egen ponny. Jag kunde knappt prata när jag fick min första leksakshäst och mamma berättar att jag började tjata hål i öronen redan då för att få rida. Efter några år föll mina föräldrar för trycket och det blev några år på ridskola. Varje år stod väl ponny högst på önskelistan men det fanns inte de möjligheterna i livet då. Och i över 20 år var jag inte ens i närheten av att tänka häst men nu jäklar...efter mycket om och men har vi sparat ihop pengar till en egen ponny. (jag tror ju att man ska köpa sina saker kontant och inte låna...) vi har ju haft häst i flera år och den dyra delen är ju den dagliga kostnaden och den klarar vi ju av tack och lov utan alltför stora uppoffringar. 

Och så tänker jag på förväntningar och vad man önskar sig av livet. Och hur ÅPEN man är som inte bara är överväldigad över vilken tur man har som har råd att köpa en ponny tillslut. Och att man bor i ett hus med fantastisk trädgård (och där maken uppskattar läget) och att man har ett spännande utmanade utvecklande jobb och faktiskt gillar människorna man har runt sig varje dag. Och att familjen hållit i hop i över 20 år trots att det ibland har varit tungt med barnen. Och att jag blir glad över ATT sitta i soffan en tisdag kväll och se på tv med just den där mannen som sitter där...

Inte är man helt nöjd trots det. Vad är det för fel på oss människor. Va??!!!