En sån fredag,

En bra dag på jobbet idag där vi han ikapp saker som legat och tryckt på grund av tidsbrist och annat. Skönt...det är lätt att dra hem tankar på det man inte hunnit avsluta. Nu är den här veckan i varjefall avslutad. Studiebesöket på kungsbacka ridgymnasium väckte en hel del känslor faktiskt. Både tanken på att barnen blir stora och min betydelse för dem... Ja det är väl inget nytt under solen men man ska ju igenom det. 

Vi resonerade en del kring det här besöket och efter mitt inlägg fick jag ett Facebookmeddelande från en bekant som känner nån som har barn och häst på skolan. De hade samma upplevelse som jag. Inte helt ok hästhållning...visade meddelandet för dottern som också haft samma känsla trots att skolan lockar. Nu ligger hennes hopp till att någon annan av gymnasieskolorna med hästinriktning har bättre hästhållning och inte kostar för mycket. Jag känner hennes besvikelse nästan fysiskt i mig själv. Plötsligt verkar mina farhågor om att hon ska flytta pyttiga...jag vill ju verkligen att hon ska få gå en skola hon trivs på och följa sina drömmar...

Hoppträningen i onsdags gick som vanligt, ömsom vin ömsom vatten...när hon lämnar sadeln en tiondels sekund för tidigt tvärstannade ponnyskrället! Nu har hon beslutat att inte hoppa över 80 cm förän de är helt färdiga med den höjden, för sin och Mannes skull. När han hoppar är han en halvmeter över hindret. Jag har varit orolig att det finns nån fysisk anledning till stoppen, smärta eller stelhet...frågade tränaren men hon tror bara han antingen testar eller visar att han tröttnat på hoppning. Vem vet. Frågade om hon vill sälja och hitta en tävlingsponny istället men det var verkligen inte aktuellt för hon tycker dels att hon lär sig så mycket, dels att han är världens finaste. Fast idag hade hon fått sitta av under uteritten då han blivit väldigt tittig, rädd och även när hon ledde honom försökte han resa sig och dra hem...undrar verkligen vad det var? 

Jag tyckte att han var lite spänd i paddocken igår med. Men det kan ju eventuellt ha berott på att det var mörkt , regnade och stormade och att någon höll på i skogen med en ficklampa...jag skulle träna på fältsitsen under dotterns överseende. Min balans är så dålig så fort rompan inte är klistrad i sadeln. Jag stör honom och han blir stressad och springig. Nattis fick leda och jag balansera. Efter två minuter hade jag mjölksyra i vader och lår så jag tror helt enkelt att tant är totalt omusklad och att det är anledningen till att det inte går så bra. Nya tag imorgon.

I dag hade vi en spännande situation. Jag såg fram emot att laga helstekt kyckling, dricka vin och mysa i lugn och ro.  Kycklingen kom i grytan men när jag lagt grönkålen i en stekpanna med ytterst lite vatten för att mjuka den fastnade katten på en sån där flugtejp. (Vi har fortfarande periodvis massor av flugor, är övertygad om att det är en eller annan död mus som ställer till det ) katten rusar runt i huset och den slingrar sig verkligen runt hela henne och är omöjlig att få loss. Stackaren piper och jamar när jag drar loss den. Är den giftig eller inte? Vi vet inte så in  Med katten i badrummet och tvättar henne under protester! Herregud vad katter kan slingra sig!  Plötsligt tjuter marsvinen högt. Eller? Det är brandvarnaren!!! Och sen går även SOS larmet igång...maken springer och svarar i telefon, dottern släcker brinnande grönkål och jag står med ilsken katt i badkaret... 

Snacka om adrenalinkick! Gott med ett glas rödvin maten och en stilla fredagsfilm. Nu ska jag sova så jag orkar göra något i morgon, typ umgås med min lilla mor som kommit hem från USA och sen rida en sväng på busponnyn.

#Vårknäppakatt

Studiebesök

Det börjar närma sig gymnasieval för familjens minsting. Vad hände där? Spännande och roligt att hon faktiskt vill något speciellt med livet redan nu. Och logiskt stöttar jag hennes önskan helt ut. Känslomässigt inre alls. Men man får bita ihop om sina egna behov och stötta. Det har jag lärt av min mor.

Dottern har siktet inställt på hippologprogrammet i framtiden, kanske Strömsholm. Först tre år på ridgymnasium då och helst bo borta och ta med ponnyn. Säkert oerhört utvecklande och roligt... För henne!

Själv har jag redan börjat bäva lite. Vad ska jag göra när vi inte har stallet tillsammans? Vem ska jag umgås med när dottern flyttar hemifrån och skulle inte sonen varit först ut? 15 år är bra ungt tycker jag... Man trode ju man skulle ha sem för alltid. Kanske att man inte skulle köpt en ponny trots allt? Nej jag överdriver lite naturligt vis men känslan finns där. Framför allt rädsla för att drabbas av ännu en livskris när livsstilen radikalt förändras.  Och nej jag kan inte börja på ridskola, köpa en annan häst eller ta hem Manolito på helgerna för vi har inte de ekonomiska möjligheterna att både betala för elevboende eller dubbla stallplatser. Flyttar han får han komma hem på sommarns bara. Vad ska man då syssla med liksom? Se på film med maken sex dar i veckan? (Gymkort är också dyrt) 

Men idag var vi på Kungsbacka ridgymnasium. Och det verkade både bra och trevligt. Nattis tyckte allt var perfekt. Jag känner mig bara lite kritisk till hästhanteri gen som verkar väldigt traditionell. Fem timmar utevistelse i rasthagar, Max två och två tillsammans och utan foder då de endast får fodras inne! Så långt ifrån hur vi har det idag. Sen var stallet stort med ca 60 hästar. Dock rent prydligt och mycket välskött. Känner mig mest besviken på att det inte går att fodra och att utevistelsen är så begränsad. Inte alls bra för sunda glada hästar och inte bästa lärande exemplet?

Vi aka titta på ett par gymnasium till med samma upplägg men i slutändan är det ju utbildningens kvalitet och kostnaden som avgör och inte helt ut min hästideologi.

Det var en trevlig dag och besöket började med att jag frågade Malin Baryard och Peder Fredriksson om de viste har informations mötet skulle vara. Peder frågade när vi skulle börja på gymnasiet och jag han säga att nu kanske jag blev lite sugen på det... Sen blev vi lite starstruck faktiskt och fumlade vidare. De hällen clinic för elever på skolan och de som var inbjudna på information. Mycket trevligt och nattis och en annan tjej vi pratat lite med fick varsin planch att be om autografer på innan vi gick hem.

Jag han också köra lite NH träning med killen. Han är extremt lyhörd och känslig, nästan lite för reaktiv. Helt motsatta till Fabian, här får man lägga lugnande energier hela tiden och vänta mellan övningar. Allt utom circle game sitter bra nu. När man stället lite krav börjar han utföra alla konster han han för att få godis. Idag kom vi så långt art han började gäspa och skicka sig om läpparna. Ett tecken på att hjärnan jobbar och hästen funderar. 

Lite gladare igen

Kanske att jag helt enkelt börjar bli lite lite mindre sjuk? Ivarje fall var det en riktigt bra dag på jobbet. Vi var i skogen och plockade sniglar. Massor av sniglar. Uppgiften var att hitta så många olika sorter vi kunde. Det blev snäckor, mördarsniglar och en åkersnigel. På förskolan filmade vi och sorterade efter form och färg. Vi gjorde stapeldiagram och fick in massor av de naturvetenskap och matematik. Lyckades dessutom dokumentera det hela och kände mig så närvarande. Det är så en dag ska kännas på jobbet.

Jag ringde på en svindyr transport på väg hem. Ska titta på den i helgen. Egentligen har jag inte råd, ens om vi får sålt den gamla transporten, mina sadlar och skjortan på ryggen. Men jag vågar inte köra min enkelaxlade på hala vintervägar längre. En Böckman eller en cheval är vad vi ska välja mellan. Om de finns kvar i helgen vill säga.

Stalltjänsen gick smidigt idag. Nattis hade mockat och börjat med maten. Jag fixade torven i Mannes Box, krattade och sopade och hjälpte till med maten. Det var mest hon som jobbade idag. Sen red hon och idag var det inga bekymmer alls. Han gick bättre än på länge med god energi, lite springigt som vanligt efter galopperna men med tanke på att han vilar igår och jag bara skrittade en stund i tisdags skötte han sig väl. Har en känsla av att han även utmanar lite i flocken just nu, det är lite sår på honom här och var och jag har förstått att andra hästar har sår med. Tråkigt men det är väl en fas hoppas jag. Kanske att han är hungrig som några tror men med tanke på hur tjock han har blivit får han nog leva med den hungern...förhoppningsvis kommer det snart halm att fylla nätet med så han slimmar till sig lite. Svårt när alla står på fri tillgång i stallet och vår skulle behöva begränsas... Det var samma med Fabbe men eftersom han var så rund i sig störde det inte lika mycket.

I morgon jobbar jag sent så då ska Nattis rida igen. Och på lördag är det hoppträning på prk. Jag rider på söndag och hoppas på vackert väder då! Nästa tisdag ska vi åka till Kungsbacka på besök på gymnasie skola där. Nattis planerar att söka in på ridgymnasiet och ta med sig Manne. Då blir jag hästlös så jag kan väl lika väl vänja mig. Och eftersom hon ändå rider honom så bra är det kanske bäst för alla inblandade?  

Vissa dagar...

Vissa dagar lämnar en som överkörd av en asfaltsvält. Om det är för att man traskar till jobbet dag efter dag med luftvägskatarr och ligger och hostar hela natten och är allmänt småförkyld eller bara vädret är svårt att säga. Lika glad över hösten som jag var i helgen är jag ledsen över den idag. Full barngrupp och vikarier gör ju att man måste vara extra alert hela dagen med. Nu gjorde vi många roliga bra saker och de flesta var nog nöjda och glada men min stresstålighet blir mindre när man börjar komma ner på rött. 

Funderade då allvarligt på att skita i att rida. Men eftersom man tar sitt ansvar även där åkte jag upp till stallet. Jag kunde lika gärna låtit bli. För det första var vädret så jäkla tråkigt och blåsigt och småkallt. Sen var jag  inte på humör alls. Manolito var ganska gullig och när jag borstat klart bestämde jag att jan skulle få en go nack massage. Med lite linnement. Först spjärnade han emot rejält i musklerna. Jag tar inte i så mycket, som på en människa ungefär. Försiktigt i nackbasen mot huvudet och lite mer stretch mot bogarna. Han njöt verkligen och stod och smackade med läpparna. När jag var klar hade jag fått sällskap i stallet och vi gick till paddocken för att rida i blåsten. Jag provade hackamoret och först verkade det som om han var nöjd med det, ingen tunga utanför eller nåt. Inga hoppasan heller utan ganka lugnt och fint, tills han började kasta med ena frambenet och med huvudet på ett mycket märkligt sätt. Eftersom jag red på hacket vågade jag inte gå på utan vi kikade lite i skritt och trav och han visade att han var väldigt irriterad på något. Tänkte att det nog var tränset eller att det kröp något på honom, en älgfluga eller nåt. För han stampade verkligen löjligt med frambenet. Provade att tränsa om och när jag skulle gå och hämta tränset på bänken passade han på att smita från mig! Igen...den här gången bockade han iväg och jag sjasade runt honom en stund innan jag lät honom komma till mig igen...det får bli lite NH-träning tror jag för det känns det som han testar lite gränser. Det vanliga tredelade bettet var ännu värre och ju mer jag jobbade desto sämre blev det. Så jag satt av och sket i det hele. Pålle fick lite gott att äta och ut i hagen igen istället. Vi får se vad som händer...

När jag så kom hem var humöret ännu sämre. (Inget kan sänka en så som en taskig riddag) en varm dusch senare och god middag känns det fortfarande tungt. Vi har sett ett avsnitt walking dead och legat på soffan en stund. Det hjälper för själen. Jag kollade lite på min mail och ser att jag har så mycket att göra imorgon och på måndag ska jag hjälpa till på ett annat områdes apt. Jag har inte börjat förbereda det än. När ska man hinna leva?

Hur gör alla andra som jobbar heltid? Just nu ser mitt veckoschema ut så här.

Måndag 8-19 ( köra med sonen på parkeringsplats sova)

Tisdag 6.30-14 (rida komma hem 17:30 äta se på tv sova)

Onsdag 7.30-16 ( rida, hem 19 alt köra dottern till Alingsås hemma 22)

Torsdag 8-16 ( göra stallet hemma 19:30)

Fredag ( rullande schema DRICKA rödvin)

Lördag (rida alt köra till träning)

Söndag (rida alt hinna allt jag inte hinner under veckan)

Sen vill sonen att vi ska gå handledarkurs så vi kan köra på trafikerade vägar. Han är riktig talangfull så det är roligt att köra med honom...men när jag ser schemat inser jag att det får bli stående tisdagar istället för tv och på helger.  

När mitt humör är bra undrar jag istället hur andra fyller sin tid när de inte har så trevlig livsstil som jag. Tänk vad det kan kännas olika..

Höst

Äntligen höst skulle man också kunna säga en dag som den här. Fantastiskt höstväder, varmt i solen men frasiga färger. Tror det var 16 grader idag och vindstilla. Vaknade och kände mig kanske lite friskare? Något mindre snorig kanske men fortfarande hostig och utan röst...men det går bara inte att inte utnyttja en sådan dag på bästa sätt. Gick upp vid nio och åt frukost. Strax innan elva började trädgårdsarbetet. Nattis fick städa kaninburen och göra fint inför vintern. Jag och Jonte började fixa med komposterna. En ny varmkompost  sattes i ordning med ett lager kvistar och höstlöv i botten, sen lite jord och så ett lager med den gamla komposten. Översta lagret som är fullt av kompostmask och annat trevligt som sätter fart på komposteringen. Nu ska den gamla få vila ett år innan den är färdig för att tömmas i rabatterna. Minns att jag ett år tömde och la på rosorna som reagerade med att få gula blad av kvävebrist då allt kväve gick åt i förmultningen av kompostmatrealet, det gör vi inte om...

Maskar är verkligen trädgårdens nästa kompis. Fast Jonte tyckte de var lite äckliga när jag tappade en klump på vägen. De krälar bra de små liven. Överhuvudtaget få man vara ganska förtjust i trädgårdens smådjur såna här dagar. Spindlar, sniglar och massor av små saker jag inte ens vet vad det är för något men jag utgår från att de gör nytta.

När vi väl fått ordning på detta tömde vi trägdårdskomposten på jord som vi la i markdukar för att stänga ute solljuset. På så vis får vi ogräsfri planteringsjord om två år! Det är nog motsvarande sex sju säckar finfin jord, inte sån där död planteringsjord man köper på blomsterlandet utan riktig. Sen flyttade jag på komposten så den ska stå bättre till och la ogräsduk i botten och upp på väggarna. Jag är mycket trött på att ogräset växer in i komposten och snor näringen! Snyltare... Det är ganska tungt så jag är glad att Jonte kunde hjälpa till. 

Jag fick köra nattis till stallet, det var visserligen min dag att rida men idag ville jag få gjort så mycket höstpyssel i trädgården som möjligt. Hon red ut med en kompis och när hon var klart åkte jag och hämtade igen. 

Under tiden fick jag fixat nya planteringslådor i köksträdgården, mina jordgubbar ska få ny plats utan ogräs och lite mindre sniglar hoppas jag. Rabarbern var helt knepig i år så jag grävde upp och slängde det mesta, en rot sparar jag och så får jag köpa lite nytt, kanske rea på nåt ställe? Jag funderar på att lägga grus emellan så blir det ännu mindre sniglar och skit. Och kanske snyggt också. Lite pyssel kvar där men måste köpa jord först. Jonte tömmer växthuset på gammal jord, det ska bli nya kanter och förhoppningsvis ogräsbarriärer nästa vår. Ska försöka hinna tvätta hela växthuset med såpa innan frosten så spar jag massor av tid i vår! 

Vi han avsluta med att gräva upp fem rosor från ett ogräsland och planterade snyggt i rosenbersån. Fick ta ett ogräsrensartag där med igen, jag som rensade så bra i sommras! Hela den rabatten är full av äckliga små ogrässkitar igen! Men en bit av allt jag tänkt gör i höst har jag klarat av. På bara en fantastisk höstdag. Känner mig grymt nöjd och inte alls sjukare än innan. Kan fortfarande inte prata så bra och hostar fasiken hela tiden. Men jag tror inte man blir friskare av att ligga still. 

Igår vilade jag ganska mycket. Minns inte att jag gjorde något alls innan jag körde Nattis till hoppträning. Det var Sanna träning på PRK och som vanligt väldigt trevligt. Kul att vara tillbaka på gamla klubben. Många vi känner och flera trevliga tjejer som kom fram och berömde både vår fina häst och Nattis. Då blir man glad faktiskt. Hoppningen var jättesvår, bara tittigt hinder, murar, smala, smala hinder, en mur och ett massivt plank. Tror en oxer var ända normala hindret på hela banan. Det blev några stopp så klart men inte värre än någon annan. Och hon red verkligen modigt och övertygande hela tiden och fick över Manolito på en bana med högsta hindret på 105! Utan stopp. Sen åkte vi hem och vilade mer.

Nu är helgen slut, jag hade velat ha några fina dagar till i trädgården för att vetkligen hinna få allt klart inför nästa sommar. Men imorgon är det ny vecka och nåt ledigt är ju bara att drömma om...

 

Ynkligt

Den bär veckan har verkligen varit fullproppad med aktiviteter och hårt jobb. Några kollegor är frånvarande på grund av sjukdomar och semestrar vilket innebär att man får vara lite extra allert och energisk på jobbet. Dessutom har jag bytt lite skift och fått stanna över lite gran. Fördelen är att jag fått tre tidiga dagar denna veckan! Wii. Nackdelen med det blev att jag bara fick några timmars sömn mellan hoppträningen på onsdagkväll och när klockan ringde fem för arbete på torsdag. Men det är inte därför jag är ynklig just nu. 

Jag ligger i sängen utan röst och med en hosta från undre regionerna. På min tidiga fredag! Jag som sett fram hela veckan mot att få gräva ut växthuset, fixa mina komposter, flytta rosor, göra planteringslådor för jordgubbarna och rensa ut sista ogräset. Och så är det dessutom varmt och uppehåll. Men jag orkar inte ens läsa... Nej fy vad orättvist. Man sliter hela veckan med förkylning och hosta och så är det bara att bädda ner sig på helgerna.

För att summera några positivismer. Jag har numer 100% tjänst och lön därefter. Jag fick uppdraget att administrera kommunens digitala dokumentationsverktyg och i onsdags blev det klart att jag får tiden för det också. Jättekul, nu ska jag bara sätta mig in i hur man gör (inte jätte kompiserat men jag behöver nog att någon visar lite praktiskt) och sen ta itu med de små uppdrag som blivit liggande mellan stolarna ett par veckor. Hoppas folk har lite tålamod. Det känns skönt att vara uppe i heltid men jag förstår inte hur man ska hinna med ett liv också. Man får väl ta semester.

Eller också får man inse att man inte hinner göra något mer än jobba och vara i stallet. Igår red jag lektion tillsammans med Lisbeth på cool. Jill kom och gjorde ett jättefint jobb med oss. Manolito däremot verkar vara inne testperiod. I tisdags utmanade han mig rejält i ledarskapet. Vände rumpan och gick ifrån. Var lite allmänt trotsig faktiskt. Han gör ju inget farligt men jag fick lägga tid på att återupprätta rangordningen i relationen. Ridningen var ok den dagen, lite snabb och springig men det blir han ofta. Igår var det likadant. Början av lektionen funkar jättebra men sen blir han stressad. Jag tror att det kan ha med att paddocken är helt full med knott och flygfän som stör honom, kanske lite extra pga eksemet. Jag blir så irriterad då så vi fick avsluta. Galoppen var sådär, tyckte han drog lite väl mycket faktiskt. 

Jill tyckte också att något var annorlunda, att han slog med huvet mer än vanligt, vilket troligen är insekternas fel och att tungan var mer ute än vanligt. Hon klämde lite på honom efter. Han gillar ju inte att bli klämd på så det är svårt att avgöra om han har ont eller bara är sur. Hon skulle skicka en kontakt till en massör som kan känna igen om och mjuka upp honom. 

Jag tänker att det kanske finns ert samband mellan att han stannar på hinder och har spänningar i nacke eller rygg. Hoppträningen i onsdags gick både bra och dåligt. Nattis rider honom så himla bra men så fort hon slappnar av en sekund stannar han. Det kan ju vara att han testar henne med? Men vi vet inte....kan en massage hjälpa är det värt pengarna...fast han ser verkligen inte ut att ha ont på bilderna från igår. Å andra sidan ryckte jag ett tag att höger galoppen i onsdags såg oren ut så kanske att något ligger och stör? 

Nej nu ska jag nog trots den här förkylningen ändå och korka upp lite rödvin och tända grillen...vankas ryggbiff med potatisgratäng och grillade grönsaker...sen film och choklad muffins och en slurk cocilana etyfin till kvällsmat. Heja fredagkväll!

Första kursen!

Nu går jag in på femte eller om det till och med är sjätte omgången av digital kompetens i förskolan. Innan varje start är jag så nervös! Inte för att jag är oförberedd eller osäker på vad jag ska prata om eller hur. Det är bara det där med gruppen...kommer de vara lika trevliga och fantastiska som föregående? Det är alltid lika osannolikt för varje maj när alla examinerar sig inser jag att det nog är den bästa gruppen jag haft. 

Vilka är det som kommer? Är de trevliga? Snälla? Kommer de gilla kursen, eller mig? Och har jag kommit ihåg allt som ska förberedas?  Ja i morse kändes det som det brukar inför kursstart...undrar om alla kursledare drabbas av den tanken och känslan? 

Och när dagen gått kan man väl bara konstatera att det fick bra, alla var trevliga, intresserade och glada. Många verkade dessutom tycka om innehållet...tänk om de också är bästa gruppen?! Hur många bästa grupper kan man ha funderar jag då...

Barngruppen jag jobbar i är ju också den bästa, såklart...det brukar de vara. Inte i juni när de hälsar på...men i september är de de sötaste, finaste ungar jag träffat. Varje september... Det kanske är något fel med mig jag vet inte men jag fäster mig så vid folk hela tiden. Det är tur man har ett stort hjärta för jag har tänkt jobba i varje fall 20 år till i förskolan så det lär passera några barn till i livet. Inte så många ändå när jag tänker efter...det blir ju bara några nya varje år så kanske 100-200 barn till. 

Det får mig att tänka på en sak som hände idag. Jag tror inte personen i fråga tar det minsta illa upp att jag berättar det för er. Jag blev stoppad i en korridor i ett hus i närheten. En "gammal" pappa berättar att han tänkt på mig dagen innan då hans dotter hållt ett tal i skolan som var så bra. Det handlade om feminism berättade han och att de hemma tänkt att det var så bra på förskolan då dottern gick hos oss, för vi jobbade så mycket med genus och att vi nog sått ett frö till dotterns ställningstagande som ung feminist. De var väldigt glada för det (tack och lov). 

Min första reflektion var hur viktigt vårt uppdrag är och hur mycket vi ändå kan påverka. Inte för att vi kan ta på oss hela äran, men kanske att ett frö, som han sa, planterats. Vad viktigt det är att vi utnyttjar den möjligheten, att plantera goda fröer i barnen som kan växa och bli till olika demokratiska och öppna ställningstaganden hos barnen när de blir äldre. Den andra reflektionen var att flickan gick i åttan...hur kan det vara? Jag är ju inte en dag äldre!!!

Fast det är jag nog när jag tänker och känner efter. Jag åkte till stallet för att rida efter jobbet och träna på tvåpunktssits igen. Hästen är så snäll. Galopperar så långsamt han kan för att hålla balansen med klumpen på ryggen. Men skam den som ger sig. Imorgon ska dottern få hålla oss i longerlina så jag kan koncentrera mig på att balansera. När man ska lära sig något nytt gäller det att repetera och repetera flera tusen gånger innan det funkar har jag hört.

Jag är väldigt nöjd med vad vi lär Manolito i hanteringen från marken. Jag vill tex att han ska gå in genom grinden och fram och förbi för att sedan vända sig mot mig...det har tagit tålmodigt visande av vägen sen vi fick honom. Vi gjorde så både man Tabasco och sen Fabian. Det är en liten säkerhets sak för oss. Hästen brallar inte iväg när man släpper utan får en liten godis som tack. Jag har verkligen undrat varför inte Manolito fattat vad jag vill men envetet fortsatt att ta av grimman, öppna grinden och visa med handen. Döm om min förvåning när han idag gjorde precis som han skulle! Gick förbi och vände och väntade på godis. Ett halvår...