Motgångar

Det känns i kroppen och i själen att det börjat bli lite många motgångar i livet sista året, eller kanske sista åren.  Hade hoppats på att det skulle vända lite tillslut och bara positiva saker skulle hända. Men så blir det sällan. Jag pratade med min mamma alldeles nyss som sa något om att livet är så där jobbigt och tufft för alla och bara att ta sig igenom. Det värsta är ju om man väl tar sig igenom det då är det ju liksom slut, livet...Det jobbiga är ju också livet.  Kanske att vi låter det jobbiga ta för stor plats ibland? Eller kanske alltid? Allt gott som händer tar man liksom förgivet och pratar inte ens om. Nej det är skilsmässor, cancer, barnens problem och allt annat som samtalen kretsar runt... Varför gör vi så? Vi människor som har en sån kort tid på jorden? Istället för att prata om och tänka på allt det lilla som är positivt varje dag. Eller är det kanske det alla gör när de skriver gulliga uppdateringar på Facebook. Man riktar helt enkelt strålkastaren mot det som förgyller livet och gör det värt att leva. Jag ska försöka göra det en dag i framtiden. Just nu hittar jag inte någon "Facebook moment" att skryta med. Inte ens maten blev tillräckligt fin för att skryta med.

Idag tackade vi, efter moget övervägande av för och nackdelar, nej till den underbaraste lilla conemaran vi sett. Hur mycket vi än försöker övertala oss om att den där lite nerviga tjejen som Nattis ramlade av förra helgen bara var en tillfällighet så är det det vi ser mest. Tyvärr vågar vi inte lita på att det aldrig skulle kunna bli så igen. Nattis är modig men vill inte råka ut för samma sak i paddocken ensam i mörkret en stormig eftermiddag. Jag förstår henne och känner väl att jag inte heller skulle vara trygg att ha henne där ensam... 

Det var ett mycket svårt beslut att fatta. Jag har svårt att tro att vi kommer hitta en ponny som är så välriden som den här var eller som har ägts av en sån trevlig och duktig tjej med familj. Det hade varit så kul att köpa henne från dom för det kändes så rätt med dem som personer. Så nu ska jag sörja det här lite och lära mig att inte hoppas för mycket förän allt är klart.

Ridningen idag gick så där uruselt som det brukar när inte humöret är på topp. Vi åkte till Hööks och köpte en ny hjälm till Nattis och jag köpte ett par enkla chaps att dra utanpå jeansen i stallet för bara typ 800kr. Det hade jag inte råd med...och hjälmen var ju inte gratis den heller. Jag hade förhoppning om att det skulle bli bästa ridpasset den här veckan för vädret skulle vara bra, sporrarna funka perfekt och de nya byxorna göra ridningen bekvämare... Det sista var sant. Men jag hade inte suttit i sadeln mer än fem minuter innan himlen öppnade sig för ett ymnigt hagelanfall som sedan övergick till blötsnö med stormbyinslag från väster. Fabian gjorde verkligen allt för att slippa jobba jag surade, Nattis som hittat på en rolig trailbana för mig stod dyngsur under ett träd och jag bara skällde på henne helt utan anledning för att hon tjatade om att hon kunde rida lite istället. Fy vilken trist mamma hon har.

Nej fy för fasen vilket uruselt humör jag är på. Jag skulle gärna ställa in livet en vecka eller två, dra till ett varmare och lyckligare land och hoppas på bättre tider.