Åska i luften?

Sitter nu på altanen och funderar på att dricka en kopp ört the. Jag vet att det inte är minst ett extra toalettbesök under natten då det är lite vätskedrivande. Jag "behöver"  verkligen inte gå upp på nätterna. Vi har ju dessutom bara toalett i källarvåningen och sover på övervåningen vilket ger två långa mörka trappor att vingla ner för på natten. Det var inte kul när man vare gravid kan jag berätta. Och om jag skulle behöve en orsak till att inte skaffa fler barn är detta ett skäl gott som något...(att jag fyller 44 i år och inte är ett dugg intresserad av vaknätter eller föräldraledighet eller att avstå ridning eller det största skälet av alla, att ta en unge genom skolsystemet, är fler skäl men det behöver man kanske inte ens fundera på? Så nu är jag inte längre sugen på te.

Idag var en spännande dag. Jag hade lite småmeck att pyssla med på morgonen. Några diplom hade blivit felstavade så de är hämtade och lagda i kuvert. Jag hade också ett möte med min nya chef om lite schematekniska saker och hur ett IT samordnar uppdrag skulle kunna se ut...det tog inte jätte lång tid och kändes bra. Jag åkte sen förbi förskolan jag ska börja på i augusti som är samma jag slutade på i juli. Mitt nya gamla jobb eller gamla nya jobb... I varje fall så ser det lite annorlunda ut, några kollegor är kvar, några är nya. Många barn känner jag och de var så glada att jag kom och hälsade på. Blev genast bjuden på två födelsedagskalas och fick kramar från alla jag känner och några som bara passade på att kramas för att alla andra gjorde det...ungar är för mysiga. Det är givetvis lika svårt att lämna dem jag har i gruppen idag som det var att lämna dessa i våras. Varje litet barn man möter sätter verkligen ett avtryck i hjärtat och jag kan komma på mig själv med att sakna vissa små vänner som nu är nästan vuxna. Det är tur att ens hjärta är oändligt stort faktiskt men det innebär också att det är så mycket svårare att ta avsked. 

Så till något mycket mycket roligare...eller i varje fall helt annat. Hästar! (Surprice)

Idag provade jag ett av Fabians träns på Manolito. Det jag tycker bäst om att rida på av de engelska. Det är inta Fabians bästa men han gillar ju inga bett utöver mitt stångbett för western... Men det här verkade vare perfekt för Manolito. Better är tredelat med fasta ringat, ett sk. äggbett. Det ligger väldigt stilla i munnen och är milt. Och sådär bara pang så red jag bästa ridpasset genom tiderna på någon häst inräknat...till och med Amys fina Odin jag fick förmånen att rida för många år sedan. Det är ju inte på nån jätte hög nivå men för att vara en gammal tant med ryggproblem och kassa höfter är jag faktiskt imponerad av mig själv. (Ingen jante här inte) Det började visserligen med att han var superspänd vid husvagnarna och kastade sig åt sidan tre gånger. Lite senare dök en mysko lite påtänd tjej upp i arbetskläder och frågade om jag var ridläraren och sa något om en gammal foderhäst hon hade...så jag tror att det var det han hörde. Men jag blev lite irriterad och tog upp tyglarna och knackade till lite bestämt och då gick han plötsligt skitbra! Alltså efter bara tre minuter kunde vi börja jobba och han gick stabilt utan protester i 50 minuter. Jag är helt lyrisk...jag ser på min film att det finns saker att fila på både i sits och rörelser hos honom men skit i det nu. Jag ska bara njuta av att det äntligen kändes som om jag kan rida lite grann. För det kan dröja innan det händer igen, det vet jag allt om efter många års harvande på outbildade ponnys.