Om mig

Mitt foto
Sweden
Tänk om man kunde göra allt det man ville? Tänk om det fanns tid? Livet mitt i livet kan ibland trava på så man glömmer att det är just detta ögonblick som är livet...Jag vill försöka fånga drömmarna i livet och hålla dem levande, om inte annat bara för idag...

måndag 16 februari 2015

Måndag igen

Hur kan helgerna gå så fort? Swish bara...så är det måndag igen. Den här måndagen hade jag bokat hovslagare till innan jobbet. Det borde ha varit perfekt i timing om vi inte bytt stall, och om jag inte slutat med IT tiden på morgonen... 

Först kände jag mig grymt stressad över den här dagen. Upp på morgonen stressa till gråbo i stallkläder innan jobbet...fast sen när jag kom dit insåg jag att jag plötsligt fått lite bonus tid och en god start på dagen. Jag gav Manne lite mat i boxen i väntan på Nina. Sen mockade jag hagen och upptäckte till min förskräckelse att hästen verkligen tror han är en hund. Han har försökt gräva sig ut ur hagen utefter hela insläppet! Och röjt runt rejält...och resultatet fanns givetvis på benet också. Mer svullet än någonsin, varmt och med en tydlig puls igen! Inte bra alls, han har säkert dragit upp hela skadan igen...

Sen kom Nina och skodde medan jag mockade och fixade mat och vatten. Kunde också hjälpa Maria med att ta in hennes Kotten och plocka av hans hagskydd så han fick lite tid ute på morgonen. Kändes gott att kunna göra något för henne för en gångs skull. Hagnäten fick jag hjälp med på kvällen så jag slapp åka upp efter jobbet också. Nattis är tyvärr sjuk så hon behövde vara hemma och vila idag. Eva-Lena promenerade honom på gårdsplanen istället för ridning och fick tyvärr också känna på hans explosioner. Senan var fortfarande svullen på kvällen men nu var den sval igen i varje fall. Dumma dumma ponny!

Bortsett från att det tog lite tid var det verkligen ett perfekt sätt att börja dagen. Minns hur skönt det var när jag jobbade deltid och åkte till stallet och red på morgonen en dag i veckan.  Åhhh deltid...jag minns det ljuva livet.

Kan inte påstå att dagen var den bästa av dagar, saknade min goa kollega som är sjuk hemma. Inte för att inte allt fungerar ändå hjälpligt men man saknar liksom att vara där tillsammans. 

Imorgon ska jag bara jobba några timmar innan vi ska till stallet för att åka till vetrinären. Känner mig så oroligt och nervös. Har skadan gått upp? Är den på väg att läka? Vad ska han säga om hur tjock han har blivit? Hur ska vi göra med de här explosionerna och grävandet? 

Det känns inte jätte ljust ikväll...





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar