Hostan rister

Jag mår faktiskt lite bättre idag trots allt. Sov gott hela natten eller fram till sex då jag vaknade av hostan. Lite tröttsamt men jag har ingen feber och orkar stå upprätt trots arbetsinsatsen igår. Det stärker min hypotes om att lite hårt arbete aldrig dödat någon... Eller nåt åt det hållet, träningsvärk har jag i varje fall men den har också blivit bättre med dagens kroppsarbete.

Idag krattade vi först paddocken innan vi lastade Manolito och åkte till Ryggebol för en Sannaträning. Vår fromma förhoppning är att vi kanske kan få åka till PRK och vara med på Sanna träning dä när det passar. Det är i varje fall 20 minuter skillnad i tid varje väg. Men idag skulle Sanna hjälpa Nattis att komma underfund med det här nya han lagt sig till med. Efter att ha varit i vår ägo sex månader och skött sig exemplariskt på träningar och hoppat över 110 cm med dottern utan tvekan vill han plötsligt stanna på hinder. Tävlingen för någon vecka sen blev ju antiklimax. Träningen i onsdags började lika men slutade jättebra.

Idag hade Sanna lagt upp träningen som en framhoppning och sen direkt på en bana unt 70 cm. För att se var problemet ligger...och han visade det på fösta hindret direkt. Stannade och stannade på alla nya hinder, långt i från också och bråkade mot skänkeln som bara den! Nattis är för snäll mot honom och han har insett att han kommer undan med det. Men efter att fått lite instruktioner om hu hårt hon kan trycka med sporren för att få honom att respektera skänkel och spö bakom om han stannar så fick hon kanon fin fart på hästen som plötsligt hoppar som han brukar. Det blir till att lägga lite tid på lydnadsträning framöver tror jag.
Hon var VÄLDIGT nöjd med lektionen och det var klart värt de extra slantarna att åka.
Roligt också att hon och Nicole som red tillsammans några gånger på sommarbetet fick rida igen. Väldigt lättsam och trevlig familj. De skulle man få till vårt stall, men det går ju inte.

Vi skyndade oss att fixa resten i stallet för jag ville hem och äta lunch och titta på VM hoppningen. Spännande med trist utgång...Skönt att ligga på soffan och vila lite åtminstone. Nu väntar god lammstek med rödbetor och bönor från trädgården och en skön kväll.

Bilder från träningen idag.

Arbetsdag i stallet

Det blev en lång och ansträngande dag idag faktiskt. Jag var ändå på riktig gott humör trots halsont och en skarp huvudvärk när jag vaknade. Halsontet är absolut förkylningsrelaterat, troligen också den där skakiga, svettiga svagheten i kroppen...huvudvärken däremot skyller jag nog på Frida. Eller osten...jag var faktiskt inte helt stabil efter ostochvinkväll och lång arbetsdag. Men det var det värt, Gud vad trevligt det var. Spännande att träffa folk man inte träffat förut, där samtalet omgående hamnade i "varför skiljer sig folk och vilket parti ska du rösta på" utan att passera gå. Vi han därefter igenom genus frågan, om burka ska vara tillåtet och om det verkligen är bra med tolerans i alla lägen. Ingen som direkt väjde för brännande frågor i det gänget. Mycket befriande och väldigt mycket skratt.

Men som sagt det var inte lika roligt att vakna. Turligt nog hade jag två orangea piller kvar så efter ett kort tag var jag åter frisk och kry. I stallet sopade vi och gjorde de sysslor vi skulle eftersom det var vår helg. Det var inte så mycket eftersom stallet inte riktigt är färdigstädat efter sommaren. Sen hjälptes vi åt och lekte bonde för en dag. Det betyder att vi hjälper till så gott vi kan med att fixa saker som måste fixas. Idag blev det stenröjning, stolpning och bortröjande av sly runt paddocken. Jag sågade och sågade så hela ryggen fick sig en omgång. Jag önskade att jag hade mitt "back on track" armledsskydd men jag har tappat bort det. Igen...tappade det första för ett par veckor sedan men efter som jag behövde ett köpte jag ett nytt. Och förla det också i veckan...de kostar ju bara dryga 200 spänn så varför inte ta av dem och lägga dem på spännande ställen man inte minns? Ibland tror jag det spökar i huset för saker försvinner spårlöst för mig.

Ivarje fall han jag jobba tre timmar innan det blev lunchhamburgare och sen en timmes ridtur. Det var ju lite spännande att gå i paddocken idag för där stod ju dels en bil med släp överfullt med sly mitt på banan och en ny läskig bänk i ett hörn. Jag börjar faktiskt vänja mig vid att han hoppar iväg lite så där ibland. Fast idag hoppetihoppade han iväg för att det blev lite väl kul också...annars gick det bra men nu håller jag på att växla mellan ridning P å yttertygeln och ridning utan att ta i yttertygeln för att hålla tungan inne i munnen. Ganska förvirrande men resultatet var ganska ok. Mycket motor och mer stilla mun. Men det där stora fina steget jag behöver få fram lyser med frånvaron...tripptripptripp. 

Jag hade också lovat min fina mor att lägga sista handen vid hennes nya grillplats. Det var lite mer kvar än att lägga stenarna rätt. Typ ett 10 cm lerlager. Det var bara att gräva men resultatet blev så bra att det var värt varenda sekund! Och mer tacksam person att hjälpa finns ju faktiskt inte. Kände mig väldigt nöjd när jag åkte hem även om jag nog kommer få träningsvärk i morgon.

Hemma öppnade jag och sonen varsin exider och satt en stund i solen medan grillen blev klar. Idag blev det lax och halloumi och lite goa grönsaker. Det börjar faktiskt ta slut i landen nu. Ser inte fram emot att höstgräva! Gott blev det och vädret var ju mer än jag bett om faktiskt! Snart kommer nog hösten så det är bäst att njuta.

Avslutar nu dagen med en smarrig alkaselstzer med honung så jag sover gott utan hosta och vaknar frisk och kry.

Uppmanad

Dottern uppmanar mig att blogga. Tänka sig...tonårsbarn som är nyfiken på vad mor skriver? Ja det hänger givetvis ihop med ämnet, det är ju ofta relaterat till henne och hennes ponny. Jag vägrar dock att tänka på mig själv som ponnymorsa! Så länge man själv rider måste det ju finnas undantag? Jag ska strax återkomma till ämnet ponny. 

Först för övriga läsare, inklusive mig själv, en kort läges beskrivning. Fyfanihelsike vad förkyld jag är! Igår jobbade jag dels hemifrån och dels på olika möten. Lyckades klämma in ett extra möte på min rast med specialpedagogen på sonens skola. Gör mig inga förhoppningar alls om att det skulle bli helt bra för honom men, och detta skriver jag trots att jag är så nära att ringa Skolverket, det kändes som om han faktisk förstod och vill. Pedagogen alltså. Sista gången jag var med på möte grät jag i bilen hem. Det gjorde jag inte igår. Skönt!

Efter jobbet var det ju då hoppträning för Nattis i Alingsås igen.. Självförtroendet såg ut att vara i botten. Och först gick det ju inte lysande heller men på slutet var de Samspelta och det såg kanonfint ut! Hopas de kommer hitta den känslan på tävling i framtiden. Det blir också en extra hoppträning på söndag i Lerum för samma tjej vi tränade för i somras. 

Jobbet idag var helt ok om man tänker på hur dåligt jag mår. Men amerikanska flupills gör verkligen underverk de fyra timmar de verkar. Så frukosten blev trevlig med sagoberättande som slutade med att vi jobbade med bookcreator i paddan. Femåringarna var med och de minsta barnen var på utflykt. Eftermiddagen blev ju lite mer skarpt läge men det gick ihop tillslut. Jag gick också lite tidigare för att tacka av en god kollega som gick i pension. God tårta var det...

Men när det var dags att åka till stallet var tabletterna ur kroppen och jag trött igen. Vi gjorde påsar, sopade och krattade. Sen gick vi och tömkörde. Der gick ganska bra men jag tycker att gjorden sitter så dåligt. Kanske för att magen är i vägen? Ivarje fall känns det som om han är ovan att gå i töm. Idag skrittade och travade vi. För det mesta går han i för hög form men rätt som det var gick han bra. Vi körde bara en halvtimme och sen red nattis barbacka resten. Ett väldigt lugnt pass idag. 

Hemma skulle vi se på hopptävlingarna men halv nio  hade jag druckit en sån där god alkaselstzer mot förkylning, hosta och feber då jag var tvungen att lägga mig. Nu ska jag släcka lampan och hoppas att jag orkar jobba imorgon för det är värst vad jobbigt allt blir med feber....

Lektion

Ok, först vill jag bara säga att det inte är kristligt att tvingas ur sängen klockan fem på morgonen. Döm om min förvåning när jag vaknade ganska glad och utvilad! Jag som jobbade till sju kvällen innan? Kanske just därför, det finns liksom ingen tid att börja med något efter maten så jag kröp i säng runt nio. Första timmen var jag helt själv på jobbet också så jag han faktiskt fixa med lite saker jag borde gjort tidigare men inte hunnit. De tär en bra på start på dagen det. Sen för flöt arbetet trevligt och mysigt i solen. En sak kan jag klaga på bara...små barn har snor och snor smittar så nu klia det i halsen och näsan är täppt. Har inte tid eller lust att vara sjuk så det bli till att ta lite honungs te ikväll.

Efter jobbet var det i varje fall dags för lektion nummer nio. Jill kommer och är så väldigt positiv. Tiden gick jättefort, kändes som en halvtimme men va en timme lite drygt. Manolito var sitt bästa jag, lite bråttom kanske när ha ska flytta rumpan men så trevlig. Idag red jag bara runt på en volt hela tiden. Skillnad på lektioner och lektioner. Vi pratade lite om hur sommaren varit , vad jag fått med mig från lektionerna med Sanna och så funderade vi på den där tungan. De flesta jag pratar med tycker inte det är någon stort problem utan att det bara är nåt han gör. Jill däremot ser sambandet mellan en spänd ganasch och ihop dragen hals och tungan ut! Så fort han släpper ner huvudet och öppnar i vinkeln åker tungan in...Så vi har ridit runt runt för att hitta rätt läge och absolut inget stöd i ytter! Tvärt emot hur jag drillats i sommar. Inte helt lätt att rida för olika men samtidigt tror jag att jag ger hästen bättre förutsättningar att utvecklas om det blir lite omväxling, alltså inte samma fel hela tiden utan olika:) kontentan är att det var kul idag och jag kände mig jättenöjd. Imorgon är det hoppträning för Nattis i Alingsås, hoppas träningen bli jättebra och hon få lite själv förtroende igen. Eller kanske är det Manolito som behöver självförtroende?

Dagens bästa var att Karl lyckades fixa till så presentkortet på tatueringen jag fick är godkänt igen. Jag har dragit mig och dragit mig tills tiden gick ut...tillslut insåg jag att jag helt enkelt inte vet vad jag vill ha för tatuering, eller framför allt var! Faktiskt vill jag inte ens göra den, bara ha den för jag vill inte sitta där i en tatueringsstudio och ha ont i ett par timmar.Trist att inse men jag är för feg. Och tillräckligt gammal för att erkänna det...ohh en bra bit över 40 alltså...Så maken fick tillbaka tatueringen, finns det en motsats till Indian giver? Det är jag i så fall.

Och så sken ju solen och jag fick middagen serverad med ett glas vin i trädgården. Kan det bli bättre? (troligen men berätta inte det för mig)

Taggad

Jag är otroligt taggad för att gå till jobbet! Efter en lång dag, från 9-19, som vanligt på måndagar känner jag mig full av energi och arbetsglädje. Det har varit en mycket konstruktiv dag med flera viktiga möten, planeringar, workshop i pluttra och bara gosetid med barnen. Jag gillar verkligen att vara aktiv i tanke och handling på jobbet. Att ha mycket att stå i helt enkelt, för då går dagen fort och jag känner att jag gör lite nytta i livet. När det man står i sen är så roligt och tillsammans med så gulliga, Duktiga människor...ja det är lätt att det blir lite hallelulja känsla över det hela. Jag väntar med spänning på att smekmånaden ska vara över och vardagen tar vid.

Jag är lite mindre taggad för att följa med dottern på tävling igen. Men i morgon ska jag rida lektion för Jill, min westerntränare. Det är jag taggad för! Jag har fortfarande ingen sadel till Manolito men det får gå bra med dressyrutrustnignen. Det är ganska stor skillnad  på vem man tider för. Att rida för Jill är bekvämt, både för mig och Manolito. Sanna är verkligen mycket strängare och kräver betydligt mer, det är roligt och utmanar mig och det behöver jag...men det är så bra med Jill för jag förstår så mycket mer om samverkan och samband mellan orsak och verkan. Kul att man liksom kan ha flera tränare...

Efter lördagens mindre upplyftande tävling har vi försökt boka in en träning för Sanna i Lerum. Det gick så otroligt bra på träningarna i sommras så den känslan behöver nog både ponny och dotter hitta tillbaka till. Idag red hon lite upphöjda bommar och det hade gått bra men han var väldigt taggad. Varför inte på tävlingsplatsen? Det är frågan vi får ställa oss...

Igår släpptes ivarje fall flocken ihop. Nu är det sex vallackar och de verkades trivas ihop. Manolito var faktiskt den som var framme och nyfiket hälsade först vilket förvånade lite för han är ju lite blyg med nya bekantskaper.

Det bästa med helgen var ju ändå att sonen kom hem från USA. Han hade blivit så fin av bra mat och sol (flådd rygg och sex kilo extra, måste ha ju berott på husmanskost och hälsosamt leverne eller?) vi har fått höra så mycket om vilken fantastisk semester de varit på, hur trevliga alla är och hur bra USA är på alla sätt och vis. (Du behöver inte oroa dig om du trodde att vissa familjemedlemmars ungdomshantering skulle ha märks hos sonen ivf syrran!) 

Vi ser ju inte så mycket av sonen i vanliga fall så i ärlighetens namn har det inte varit så stor skillnad på om han är där eller här men när han väl är hemma känns det som om vi är fulltaliga i varje fall. Det var ju skönt också att han kom igenom tullen med då han uppenbarligen smugglat sprit i resväskan som minderårig...så nu sitter det typ två liter starksprit på 18 åringens rum. Inte helt lagligt alltså :/ men vad ska man göra?  (Inte får jag smaka heller snåljåpen!) Skönt nog verkar han ha skött sig hyfsat och inte ställt till några skandaler. Det är mer än jag kan säga om mig själv i den ålder...Tänk om barnen fick en video med alla misstag föräldrarna gjort genom livet på sin 18 års dag? Då skulle inte många barn ha fötts!

Tävlingsdags...

Tävlingsreferatet uteblir...istället ska jag skriva hur uruselt jag kände mig på tävlingsplatsen. Det första som händer en tävlingsdag är att man måste gå upp på morgonen. 5:30 ringer klockan. Ponny ryktas och pussas. Dotter klär sig snyggt och prydligt. Inte i den där blingiga tävlingskavajen för 1200 kr vi såg och inte köpte igår. Tack och lov! Fördelen med dagen var absolut att världens snällaste ponny går på transporten alla gånger utan att blinka. Dessutom står han snällt och sover när kompisen ska hoppa.

Så nu har vi tyvärr kommit till slutet av det som går att lyfta på pluskontot. Nej förresten funktionärerna och parkeringsvakterna var så trevliga på gråbo ridklubb. Och det fanns en och annan trevlig ponny mamma också. Mest var det dock vatten. Regn, regn, kallt och obehagligt. Hästen plaskvåt och ville bara gå på sidan. Dottern våt rakt igenom kläderna innan framhoppningen började. Och ja framhoppningen var nog det värsta jag varit med om. Visst hade jag hört rykten om att man måste ha lite armbågar men missat att de bör vara rakbladsvassa! Inför första klassen kom Manolioto över ett eller två hopp. Mest pågrund av att det alltid var någon idiot som stannade mitt framför eller bakom hindret eller plötsligt var tvungen att svänga...och nej det blev inte bättre på banan heller. Stora hinder, osäker dotter och en ponny som inte hoppar utan att ryttaren gör rätt. Han är inte så där snäll som Fabian var. Han hoppade alltid vare sig han kom rätt eller fel eller trodde på sig själv. De kom över tre hinder innan de blev uteslutna.

Andra klassen var dömd att misslyckas. Då fick hon på sig sporrar och red bestämt men slutade rida flera meter innan varje hinder. Framridnignen var väl sådär lagom trevlig den med... Och ja det blev ju naturligtvis uteslutning redan efter första hindret. Så besviken dotter och jag tror även Manolito kände sig lite besviken om nu hästar har den förmågan. Han stod och hängde med huvudet och snuffsade tills vi lastade och han sov i transporten...

Mitt i allt detta eländiga regn stod jag och pratade med en annan mamma som eventuellt är intresserad av min westernsadel. Dessutom var hon trevlig och uppmuntrande. Vi såg väldigt många fin hästar men väldigt många unga ryttare med skarpa spön och sporrar och bett som såg ut som tortyrredskap. Ponnys som piskas när de stannar... Nej Nattis var verkligen inte den enda som blev utesluten idag! Dock tar hon det som en riktigt horsemanshipmaster. Skyller inte på hästen utan på sin egen ridning, eller brist på den och sina nerver. Det ligger lite i det, hästen har ju inte bett om att bli utsläpad på tävling. Men samtidigt är det ju onekligen lättare med en häst som är sjyst och hoppar. 

Det som var roligast med dagen var att vår stallkompis Thea och Cool gjorde jättebra ifrån sig med två fina rundor. Ingen placering dock då en femteplats inte räckte. Tråkigt med de var verkligen duktiga som höll ordning på nerver och annat! Det var inte dumt att åka därifrån och komma hem heller.

Nej om jag aldrig behöver komma till en tävligsplats igen gråter jag inte. Dottern har dock redan kollar upp när nästa tävling kommer. En i oktober först så då har hon lite tid att träna. Tänk att kunna vara vid så gott mod?

Själv fick jag en härligt promenad med en god vän till jonsereds trädgårdar och myste lite på fiket. Nu sitter jag och väntar framför brasan med en whisky och väntar på att maken ska komma hem med sonen. Fem och en halv vecka i USA och jag längtar verkligen efter honom...

Lite bilder från idag, tyvärr inte de där fina hoppbilderna jag önskat men ändå på de finaste jag vet. 

 

Långt uppehåll

Av olika anledningar har jag inte haft nån lust alls att skriva här. Jag gick på semester och valde att stänga av allt utom att ladda batterierna offline som man säger. Förra året var ett spännande utmanande år med många känslor och jag har verkligen behövt sommaren för att landa i mig själv igen. 

Och här står jag nu. Funderar mycket på vad som gör mig till mig... 

Ett tag tänkte jag att det inte alls var någon ide att skriva av sig, jag vet att det inte är så många som läser. Men efter lite reflektion inser jag att jag ändå mest skriver för mig. Jag gillar att berätta! Sagor för barnen, galna små historier och bara vardags betraktelser för mig själv. Faktiskt brukar jag läsa mina egna inlägg, titta på bilder och komma ihåg... Sen önskar jag att jag hade mod att skriva precis det som händer i livet men det är jag lite för privat för fortfarande. Kanske när jag fyller 60, eller 85! Då ingen längre bryr sig, kan bli sårad eller tycka att det är pinsamt.

Semestern är gammalt vatten under bron! Den var fantastisk, jag gjorde ingenting... Bara att solen lyste hela våren och sommaren gjorde mig lycklig. Träffade också mina vänner som betyder så mycket och vara med familjen. Mest tid ägnades i stallet med Manolito. Vi har verkligen haft bästa sommaren genom tiderna! Massor av ridning för en ny fantastisk instruktör som jag redan saknar och framför allt alla mysiga vänner i betesstallet. 

Sen började jag ju jobba igen. På mitt nygamla jobb som jag saknar så mycket.  Känner ofta en överväldigande känsla av tacksamhet. Över de små sakerna på jobbet, som en kopp kaffe serverat av en ny kollega dom är världens bästa rekrytering tror jag! 

Idag fick jag lära mig lite om diabetes på sjukhuset. Och lite om mig själv...tex att jag utan problem kan sticka mig i fingret men är jättenervös över resultatet...och jag har inte diabetes mamma! 4.9 efter frukost😄 det senaste året har jag läst mig en hel del om mig  själv faktiskt.  En spännande resa.

Det var även spännande att åka hem från jobbet idag. Jag körde på en cyklist. Det var också en lärdom...se Sig för innan man kör ut i rondellen, mer än en gång...gärna år höger också...På Cykelvägen kommer ibland tvåhjulingar och kör ut. Som tur gick det bra med den unga tjejen. Jag var tillräckligt cool för att hoppa ut bilen och kolla skador, byta nummer och tvinga stackaren att länna ifrån dig sitt trots att hon hävdade att allt var bra och ville cykla ifrån. Det var jag glad för för då kunde jag ringa och prata lite med henne på kvällen och kolla att allt var bra. Det var det, till och ned cykeln var hel. Bara bilens lack som blev lite skrapat och mitt själv förtroende bakom ratten! Nåväl det var ganska stort, näst intill hybris, så det gjorde nog inget.

I morgon ska dottern göra tävlingsdebut på vår fina ponny, jag hoppas han hoppar åtminstone i ena klassen för ibland får han liksom för sig att han inte kan. Och ibland flyger han över 110 hinder med luft emellan. Hoppas der är en sån dag. Faktum är att jag verkligen vill skriva ett trevligt tävlingsreferat i morgon kväll med fina bilder på de finast jag vet.