Konstigt jobb...

Vi begravde mormor igår. Det var en fin dag på många sätt. Även om inte solen lyste på oss var det uppehåll och ganska varmt. Inne på kyrkogården var det vackert och välkrattat. Morfar hade hämtat urnan på begravningsbyrån på morgonen tillsammans med Moster och Morbror och kom dit med den. Vit och vacker med Lilla Mormors namn på och en orkidé...helt rätt. Jag försökte hitta rätt bukett att ta med men det fanns inget jag gillade så till slut bad jag tjejerna på blomsterlandet att plantera lite pärlhyasinter i spann som fick stå på graven. Det blev fint. Sen kom begravningsmannen...Det är ett konstigt jobb...

Ung och mycket snygg med en fjärrkontroll i ena handen som han ringde i klockorna med och på baksidan hade han en bibel vers.Alltså, vad får en man i sina bästa år att sänka ner urnor och kistor i jorden? Och fjärr kontroll? Det kändes lite märkligt...Morfar grät så innerligt att mitt hjärta ville brista. Tänk vad svårt att skiljas efter 70 år...Efter begravningen åt vi lunch på ett trevligt ställe tillsammans. Alla åt kött utom jag som tog fisk...jag brukar aldrig våga ta något annat eftersom jag inbillar mig att jag kommer ångra mig så fort jag ser vad alla andra fått...( lite som en blinddate...) Men den här gången tror jag att jag fick vinst lotten.

Dagen började ganska bra men ett hyfsat ridpass på Ned, tills han snubblade och jag fick ont i ryggen igen. Jag kan erkänna att tårarna faktiskt började rinna, kanske lite av smärta men mest av besvikelse. Tänk om ryggen aldrig blir bra? Tänk om jag måste sluta rida bara för att jag inte blir bra? Det vill jag inte tänka på. Sen skulle jag ha ridit lektion för Amy efter men Tabasco var lite varm i bakkotan så jag ringde återbud...Det var tillräckligt med jobb i stallet ändå eftersom jag har helgen.

Nu skiner i varje fall solen så nu tänker jag starta en långgryta och gå ut och sätta näsan i vädret...