när man är som tröttast...

då tror man inte att det finns så mycket hopp om att man ska bli piggare. Just nu är det så det känns. Hela kroppen säger att nu är det sovdags. Vi har haft det lugnt på jobbet faktiskt och jag fick gjort lite som jag bore hunnit tidigare. Jag är mest nöjd med att jag han ringa och fixa med min USA biljett i veckan även om det tog emot. Det är lite jobbigt när man handlar på Internet och det inte finns något telefon nummer att ringa. Nu hittade jag till slut ett nummer som gick till Sverige, bara för att snabbt bli omdirigerad till nåt annat land och fick föra samtalet på engelska trots allt. Det är inte det att jag inte kan prata engelska, det kan jag men när jag ska ringa blir jag lite nervös. Och sen pratar de bara engelska med indisk brytning på såna där call-center. Så där sitter man och pratar med brytning och ska göra sig förstådd för någon som också pratar med brytning...kan du bokstavera bokningsnumret? ehhh hur säger man på engelska?
Klarade av det hela med bravur trots allt. Eller vi får väl se jag kanske fick allt om bakfoten. Nu är det bara en Esta som ska fyllas i men det gör jag inte förrän veckan jag åker.

Jag fick också ringt ett samtal till transport firman jag köpte transporten från. De hade skickat med fel sommardäck, i olika storlekar, så nu hoppas ja de har de som hör till min transport kvar och att de inte försökte lura mig...skönt att få gjort såna där saker man måste få gjort.

Jag hade letat efter min batteriladdare hela helgen. Igår var jag helt tokig för bilderna från pulka åkningen i går blev ju så där...efter att ha svurit och letat och nästan lite autistiskt snöat in på att hitta den så hittade jag den i Sonens rum. Nu är mitt ända problem att min hjärna vet att den är hittad men ändå letar kroppen vidare och irritationen över att inte hitta den är kvar...det är väldigt konstigt. Måste var nån sorts kortslutning. Men nu när jag skrivit det borde den fixeringen släppa...annars blir jag lite orolig för mig. Faktiskt...