Enkelspårig

Jo faktiskt...och inte helt lätt att fokusera ens på det spåret. Sådär framemot tre idag började huvudet att kännas tungt av intryck. Och samtal och observationer. Det är inte direkt semester att åka till ALPerna det är ett som är säkert men samtidigt en av de roligaste, mest spännande och utvecklande arbetsuppgifter jag har förmånen att regelbundet få vara med på. Och varje ALPinist gäng är det bästa på nåt sätt. Otroligt hur fort fem personer kan skapa en arbetsgrupp och fördela roller inom loppet av några timmar första dagen. Men som sagt man är som mentalt asfaltsvältrad när man kommer hem.

Idag kom jag precis innan för dörren och vände för att åka till stallet. Nattis hade mockat alla boxar när jag kom och tagit in Fabian för hopplektion. Jag fixade hösilaget och sopade innan jag kom upp till banan för att titta på. Ganska snart tycker jag mig se att Fabian inte riktigt är sig själv...han är inte framåt alls. Snarare bakåt och helt jättesur. Lite halt nästan, helt klart oren i frambenet. Såg att han saknade lite päls på rumpan så de har kanske lekt i hagen och halkat runt...i varje fall fall blev det ner till stallet och på med lånade back on track och sen vila. Stor besvikelse hos dottern då hon sett fram emot en första clearround på gfrk på söndag. Men men besvikelser hör lite till vardagen också.

Härom dagen kom det där brevet som säger att vi kan boka vår ponny även för nästa år till samma hyreskostnad, svara före det och det datumet...och i år ska vi alltså svara tack men nej tack vi ska köpa ponny och har inte råd att ha två hästar. Det blir lite tårar bara vi tänker på det. Vem ska hyra Fabian nästa år. Vill någon ha honom. Tänk vad duktig han blivit på western det här året och nu ska han bara bli en lite skogsmulle eller halvmisslyckad dressyr/hopp häst igen...det är för sorgligt på nåt sätt. Och så gråter vi lite över det samtidigt som Nattis krasst konstaterar att det inte är roligt längre att rida honom på träning. Så det är dags men det gör ont. Förstår verkligen vilken känsla det måste vara för de som säljer sin ponny efter 5-6 år. Som Bella och Manolitos ägare. Hur viktigt det måste vara att hitta rätt köpare som ska ta hand om ens älskling på bästa sätt...lika nervöst för dem som för oss. Och lika står besvikelse om rätt köpare tackar nej...jag vet att Bellas ägare blev jättebesviken eftersom Nattis och Bella var så bra ihop. Hoppas verkligen hon hittat en annan perfekt köpare för det förtjänade både hästen och ägaren.

Och så hoppas jag att Manolito är så perfekt som han var sist även i morgon, att Jill inte hittar något som är fel på honom utan att vi så här dags i morgon kväll lagt handpenning på vår första riktigt egna ponny! För jag tror starkt att det här är en vän vi kan ha roligt med i många år. Inga fler besvikelser närmsta tiden tack.

Och alla frågor jag hade i går har jag fått delvis besvarade. Tack alla som återkopplade om försäkringar och tack Susanna för erbjudandet, behövs det så tar jag det annars är det bara skönt att veta att jag inte behöver hitta kortvarig uppställning på annan plats. Krångligt med två hästar och en stallplats annars;)