I rörelse. Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Den här strofen ur en dikt av Karin Boye ligger och skvalpar strax utanför medvetandezonen hos mig.

Och vissa dagar som idag blir den till en sång i hjärtat. Idag känner jag mig poetisk och djup. Det är ALPs fel faktiskt om man får skylla i från sig. Alla dessa djupa samtal och reflektioner sätter sina spår. Och som vanligt är det samtalen i vår grupp som berör allra mest. 

Och idag blev det verkligen en fin dag. Först på jobbet som man inte vill slita sig ifrån. Sen på stallet som bjöd på fantastiskt väder och lagom muskelträning i form av vardagsmotion. Först mockade jag medan Nattis gjorde i ordning Manne för den vanliga skrittpromenaden. Vädret, vädret,vädret...man kan tjata om det rätt länge men vindstilla och värmande sol är goda förutsättningar för en bra ridtur. Idag skulle vi sträcka ut promenaden lite till så vi snart är uppe i den där timmen vi ska vara innan traven. Manne var lugn och lagom pigg. Dancing är bara väldigt snäll som går med...även idag red vi utan att behöva koppla på säkerhetsbälte. Lite mindre trafik men massa oljud från byggarbetsplatsen. Inte för att pållarna bryr sig. Vi valde att fortsätta framåt den slingrande landsvägen efter bostads området och hittade en liten grusväg att gå på. Helt perfekt i senans synvinkel. Tyvärr kommer man inte fram nånstans utan måste vända. Vi kom nu inte till vägs ände för vi insåg att det skulle vara för lång promenad för fort. 50 minuter gick vi idag och senan vár mindre svullen efter...som vanligt. 

Tillbaka i stallet fixade vi även Neos Box, mat och vatten och det som var kvar på stallet när vi har stalldag. Inte mycket alls faktiskt om man jämför med tidigare. Vi hade till och med lite tid över så vi kunde sitta och titta på solnedgången och ära lite kexchoklad till mellanmål och vänta på Klara som gav biolight som avslutning. Efter den var han jättesvullen? Alltså vad händer?  I morgon blir det spännande att se hur det ser ut. Vi tog in de sista hästarna och sen åkte vi hem. 

Och så satt jag och tittade på bilderna jag tog i dag och kände tacksamhet för vägen vi vandrar på just nu...trots att det varit lite tufft de sista månaderna med hästen och allt extra arbete skadan innebär så lär vi oss massor och har fått nya möjligheter och lärt känna nya människor. Det är bra och gör vägen mödan värd...