Nu börjar det närma sig...

Idag hade jag sista IT-timmarna för terminen och klockan 11 gick jag hem med gott samvete men med vetskapen om att jag nog trots allt inte är riktigt klar. Jag skulle visa Office 365 för de tappra närverksdeltagarna som gång på gång behöver stå ut med min förvirring när saker plötsligt inte fungerar som det ska. Idag var det hämtningen av en app för onedrive PRO som plötsligt såg helt annorlunda ut och och inte alls hämtades på samma sätt som för två veckor sen då jag kollade upp det här hos ITsuporten...jaha? Och nu då? kolla på lathunden, som inte uppdaterats så de fick snällt gå hem utan den kunskapen. Snälla är de som säger att de trots detta fick med sig nya saker och tyckte det var givande. Jag kände mig inte direkt som om jag viste vad jag gjorde och skulle nog helst ha lämnat över till en mer kompetent kollega om jag bara kunde hitta nån som gillade att stå där och plötsligt inte kunna lära ut för att itutvecklingen går så fort att det är nytt varje vecka...jag får alltså ägna  några timmar till åt att meila och kolla upp läget innan jag med gott samvete kan gå på semester:)

Jag tog en snabb tur till betet och fixade i ordning oss för lite dressyrtrim i paddocken. Manolito kliar sig i manen trots flugtäcke och massor av spray. Idag var den alldeles torr och rufsig så det gick åt en halv tub helosan för att mjuka upp och förhoppningsvis lindra. Han verkar inte klia sig så mycket trots allt men det var massor av man som föll ut när jag borstade. Får kolla upp om det finns nåt annat man kan göra. Skon satt i varjefall kvar men det blev ett lugnt pass på 45 minuter plus skritttiden fram och tillbaka som fortfarande sker för hand på grund av bilarna. Formen var riktigt ok idag tror jag. Gjorde en övning nattis fick göra på hoppträningen i söndags och han lossnade direkt. Lite tittigt och okoncentrerat när hästarna galopperar runt i hagarna breddvid men det gick bra ändå. Det var väldigt varmt idag så det var lite svårt med motivationen.

Väl hemma var det bara att kasta sig över altanstädning. Halva är nu målad och hälften av plankorna uppe . Jag kunde ställa tillbaka möbler och dammsuga och fixa till mitt myggskyddstält. Vädret verkar fortfarande vara till vår fördel och barnen har hjälpt till massor för att vi ska komma i ordning. Jag var och handlade lite till midsommar och Jonte hjälpte mig bära och fixa. Han är på sitt hjälpsammaste och mest arbetssamma humör för tillfället. Misstänker att han hoppas på att bli bjuden på en whisky till kvällen på fredag...

Jag är trött och nöjd med vad jag hunnit idag. I morgon ska jag nog skritta ut en sväng med Susanna, Dan som har betet erbjöd sig att sätta ny söm i skon så vi kan rida tills hovslagaren kommer. En sån servis! Han verkar vara världens trevligaste beteshållare. 

Ser mycket fram emot att få tid att sitta på min härliga altan och läsa i sommar varjefall mellan stallbesöken.

Sommarkänsla...

Solen skiner fortfarande från klarblå himmel och det verkar som om hela veckan ska hålla sig vacker. Till och med på fredag! Det skulle väl vara första midsommar på flera år som inte regnat. Förra året satt vi under parasoller och fick rädda sillen från störtskurar. I år hoppas vi på lite bättre väder men för säkerhetsskull jobbar vi stenhårt på att få lite ordning. På altanen där vi tror vi får plats om vi planerar väl. Kan vi sitta ute är det underbart och inte alls så trångt. Igår höll jag på att få lite panik över midsommarfirandet. Vi har knytkalas och jag är sent ute med att boka vem som köper vad och framför allt med allt festfix. Så här ser det ut i dag...undrar hur det ser ut på fredag?

På jobbet fick jag också lite försommarkänsla då jag gick med sex barn och plockade blommor och filosoferade på sommarängen. Vi tittade lite på korna hos Britt och plockade smörblommor. Det finns mycket mellan himmel och jord att samtala om med små filosofer. Det är alltid så, att de man har just nu är de bästa man någonsin haft i sin grupp. Konstigt men sant. Och två timmar gick väldigt fort. Resten av eftermiddagen flöt liksom på i samma goa anda och även om det blev en lång dag kändes det gott i hjärtat när jag gick hem. Och fixade maten och sen bara slappade tills mamma kom förbi och överraskade. Fick ett gott avslut ute i trädgården med lite te i jasmindoften. 

Måndag igen?!

Hur gick det till? Helgen bara försvann och jag fick inte gjort nåt. Eller det fick jag ju, har träningsvärk i hela kroppen. Det tar på krafterna att försöka hålla ställningarna själv. Men nu har jag i varje fall bara en häst att titta till och ta hand om varje dag. Hur mycket jag än saknar Fabbe skulle jag inte vilja hämta honom i morgon och börja om...

Idag åkte jag till betet direkt men var inte sugen på att rida. Dessutom gick han tre tuffa dagar på raken och förtjänade lite vila. I stället hämtade jag in och borstade och myste lite innan vi gick till paddocken för en timmes Perelli-lek. För tre år sedan började vi med Fabian, mest för att han var så oartig och gick på oss. Det tog lång tid för honom att lära sig och det vi fick med oss av tränaren, som heter Bea var att alltid vara lugna men fulla med energi eftersom han själv inte hade så mycket. Allt gick långsamt men han gjorde alltid sitt bästa i alla sammanhang och försökte verkligen förstå. Sen krävdes det några sekunder från kommando till utfört arbete i alla sammanhang. 

Manolito är annorlunda. Vill väl och försöker lista ut vad jag vill och hittar på egna små lösningar. Det gäller att ha tålamod här också fast på ett helt annat plan. Han liksom kastar sig in i lekarna och försöker lista ut vad han ska göra innan jag berättar. Charmigt och lite lustigt... Vi provade alla sju perellilekarna idag med varierat resultat. Freindlygame att få,röra hela kroppen utan att hästen blir irriterad funkar bra. Även att backa och flytta undan i porkypinegame... Alla ledövnignar och stopp övningar likaså...svårt kanske att veta hur han ska sätta hovarna och korsa benen men det är inte det viktigaste. Det lustiga är att circlegame och drivningar inte alls funkar. Han kan inte gå på en cirkel runt mig bakom min rygg eller för den delen gå före och förbi mig. Kan alltså inte skicka honom från mig och sen kalla in...jojogame är nästan samma och det funkar så jag förstår inte. Han förstår inte. Försökte sig på att prova lite spansk skritt sådär i stället...kolla mossan é det de här du vill? Haha, gullplutten.  Kul hade vi och och det var skönt att ta det lite lugnt.

Innan maten gjorde jag ett ryck i trädgården. Slogs med en fullständigt fientlig humle som försöker fånga förbipasserande, nu är både armar och ben rivna... Det blev fint och tillsammans med rosorna och pionerna som blommar för fullt är det just nu väldigt vackert....till och med ogräsrabatten är vacker just nu då gräset växt upp och vajar i solnedgången. Bortsett från att altanen fortfarande inte har nån vägg känns det hanterbart just nu. Får se om jag säger samma på fredag. 

Ännu en lång dag...

Uppe med tuppen igen och den här gången för att skritta ut en sväng med Susanna. vi red hela rundan och det tog nästan en och en halv timme i skritt. Det gick ju betydligt enklare än sist, nu när man fick lite draghjälp. Vågade till och med rida på bilvägen...Ryggen däremot var inte alls särskilt medgörlig och sista biten fick jag faktiskt sitta av och gå för det låste sig i bäckenet/korsryggen. Det där med att gräva och sopa är kanske inte helt bra trots allt.

Jag han hem en stund och städa lite på vår fullständigt halvrivna altan. Där ska vi ha fest på fredag och det krävs en hel del målning och kanske att plankorna kommer tillbaka upp igen? Nåväl, det är mina vänner som kommer och jag tror faktiskt att de har överseende om allt inte är i tipptopp. Man kan tro att de har förståelse för att tiden inte riktigt räcker till.

Nattis skulle sen hoppträna för en ny hopptränare som heter Sanna och som står i stallet vi hyr in oss på ridbanan. Var lite fundersam på om Manolito skulle orka gå ett pass till efter den längre skritt rundan men uppenbarligen är inte kondition och ork ett problem. Han var knappt trött ens efter träningen. det var ganska svår övning den ena med galoppbommar, Manolitos sämsta gren och sen en oxer. Det blev ett par stopp men då såg hindret HÖÖGT ut. Det var en kul träning och det blev till och med ett litet bocksprång i slutet. Nattis var inte nöjd med sig själv men väl hemma hade hon lite feber så det kanske är därför. Jag tyckte det såg kanon ut men det känns som det känns när man sitter på. Jag blev sugen på att träna lite dressyr faktiskt...

Avslutade dagen med att grilla och hänga i soffan. Är du ledig i morgon? frågar sonen...Hoppas inte han frågar varje kväll fram till semestern...Då blir två veckor långa...

En liten bildbomb bara för att jag är så stolt över min och Nattis fina Ponny och Nattis som är super duktig:)

Total kroppskollaps

Jag överdriver lite, det finns delar av mig som inte kollapsat ännu. Hjärtat till exempel...även om det igår kändes som om hjärtat brast lite grann. Jag viste att det skulle bli svårt att lämna Fabian efter dessa tre fantastiskt roliga år tillsammans, det är faktiskt svårt att själv förstå hur mycket man fäster sig och faktiskt älskar ett djur. Det är bara i hästvärlden man lämnar i från sig sin vän. Tänk om man gjorde samma sak med en hund eller katt? Det skulle inte hända, men en ponny eller häst byter man när man vuxit ut den antingen kroppsligt eller kunskapsmässigt. I vårt fall var det väl så att vi insåg att ingen av oss skulle utvecklas mer med Fabian, inte han heller liksom. Det är väldigt skönt att vi hittat en sån fin ersättare som vi faktiskt känner oss helt nöjda med även om det säkert dröjer ett tag till innan vi känner lika starkt för honom.

Utöver att vi lämnade Fabian igår var veckan tuff på många andra sätt. Vi hade avslutningsfest på jobbet för barnen och det blir då så uppenbart att jag ska sluta. Blir inte bättre av att vissa kollegor fick presenter men jag snopet stod bredvid och inte fick nån...ja ett missförstånd på nåt sätt förstås men vad osynlig och obetydelsefull det fick mig att känna mig. Och tack för det här året då liksom...nu fick jag ju visseligen fin present som alla andra också och många goa lycka till kramar men det kompenserade inte riktigt för den där känslan av att inte riktigt ens finnas till. 

Insåg också vid ett annat tillfälle att någon jag känner är riktigt sur på mig, vilket spädde på känslan av totalt misslyckande igår. 

Vi orkade bara tömma halva boxen igår så i morse fick jag åka upp tidigt till stallet och tömma resten. Det är många kilo packad torv som ska köras ut och sen sopas riktigt rent och fint. Idag kände jag mig starkare i kroppen så jag körde på rätt bra. På tre timmar hade jag tömt stallet och packat de sista sakerna. Lyckades på nåt vis baxa ner två hinderstöd och sockerbitar till stallet innan ryggen helt bröt ihop. Kvar ligger sex stycken bommar som jag lyckades övertala Mats om att bära för mig i morgon i utbyte mot några smarriga romdrinkar...

Så väl och lagom stressad slängde jag mig in i bilen för att åka och hjälpa min kära mamma med lite trädgårdspyssel och annat. Det visade sig att hon istället hjälpte mig komma i lite balans igen. Först bjöd hon på god lax till lunch innan vi åkte och stannade och köpte lite kläder och hon bara så där köpte en fin sommar kläning till mig för att muntra upp. Sen följde hon med som sällskap till Hööks där jag fick bytt min sadelvagn och köpt lite saker jag behövde, flughuva och svanskappa blev det. Lämnade tillbaka ett par skydd jag inte behövde och hade innestående rabatt så jag gick nästan lite plus på den affären. Jag hämtade upp Nattis på vägen och så bestämdes att vi skulle komma och äta middag efter att hon ridit så jag slapp stressa och köpa nån skräpmat vid åttasnåret. Vilken underbar dag det blev... Mest för att mamma verkligen kan få en att känna sig betydelsefull och viktig och älskad bara genom att hjälpa till med lite mat. 

Manolito gick riktigt bra för Nattis idag också så hon var nöjd med ridningen och han var så himla söt att vi nog faktiskt trots allt känner att vi gjort rätt val.

Jag har hunnit städa ut stallskåpet här hemma, sortera hästsakerna och lagt på olika ställen i ordning! Kroppen känns mörbultad och jag kommer ha sån träningsvärk i morgon. Men pepepr peppar, jag slutade bära just i rätt tid för nacken verkar ha hållit den här gången för första gången faktiskt. Tror jag är riktigt stark i kroppen just nu. Jag som bara vill vara lite ämlig och liten och slippa...men vafan...man får bita ihop och köra upp axlarna och tugga på...snart kanske livet vänder? Dessutom unnar jag mig en redig  Bowmore och kurar skymning med knotten i köksträdgården...

Orkar faktiskt inte ens....

Prata om det. Idag känns allt bara tungt och ledsamt och tråkigt och jag känner mig mest som en misslyckad typ som inte lyckas särskilt vidare med något. Har mest jobbat på att hålla uppe ställningarna men nu börjar man montera ner... Behöver nog någon som bara håller om mig lite och inte ställer några krav. Bara få känna sig lite omtyckt, lite.

Och dessutom lämnade vi tillbaka Fabian efter tre fantastiska år tillsammans, bästa kompisen lekkamraten familjemedlemmen. Hur kan det vara meningen att man ska byta upp sig? Känns inte som ett uppbyte just nu. Inte nåt känns som ett uppbyte faktiskt. Nej idag orkar jag inte prata om det bara gråta en skvätt till och känna mig misslyckad...

Måndag, igen?

Jo helt sant och visst det är det, och snart är den över den med. Man skulle tro att helgen skulle kännas längre när man får en extra ledig dag. Det gör den inte, snarare känner man sig lite snuvad då det nästan var semester och så är det inte det. Vet ni vad jag menar? Det är tre veckor kvar att jobba för mig. Det känns skönt att gå på semester, lite bittert att det är sista veckorna på det här jobbet och samtidigt väldigt roligt att komma tillbaka till mitt gamla jobb igen. Det är mycket känslor helt klart för tillfället. Kommer sakna mina nya kollegor och barnen jag lärt känna här. Samtidigt så känns det som om jag saknat dem jag lämnade och det blir ett kärt återseende. Kluvet värre...

Kluvet är också att det är sista veckan med Fabian. Kanske var det sista gången jag red honom idag? Jag vet inte men Nattis vill rida  Fabbe på onsdag och torsdag har vi stallet så då kanske vi bara myser. Klart jag ska sitta på honom men nåt mer ridpass blir det nog inte. Idag red vi ut i skogen. Ida skulle rida Merlinda och jag frågade om hon ville vänta. Det ville hon och sen kom Thea också så vi blev tre. Tog en sväng genom området och hälsade på barnen på förskolan som ÄLSKAR Fabian. Vädret var fantastiskt och vi satt mest och småpratade om allt möjligt och njöt. Lite skillnad från gårdagens hoppas och skuttis tur.

Direkt efter Fabbeturen åkte jag till Lerum för att kolla till Manolito. Han kom småtravande i hagen och tiggde lite godis, det verkade som om han gärna hade följt med på en tur men det han jag inte med idag. En till två gånger i veckan ska han ju få lite vila också är det tänkt. Kollade alltså bara över så det inte fanns några sår och att skorna sitter där de ska. Det gjorde de. Merlinda släpptes sedan in till stona i Lerum och det hade gått jätte bra. Inget bråk alls bara springa lite, äta lite och hälsa lite. Kul att det blev fler man känner i stallet.

Hemma var maten inte färdig, en sån make man har som inte har maten klar! Typ varje dag, som han får sliter hemma just nu. Där av de kluvna känslorna för återlämnandet av Fabian. Om jag var ensamstående och så rik att jag inte viste vad jag skulle göra av mina pengar hade jag gärna haft två hästar, det är väldigt mysigt att vara tillsammans i stallet men Gud vad tid det tar!  Jag har inte en sekund över till något annat just nu. Fast i och med att maten inte var klar han jag ut och fixa klart i växthuset så nu kan bönorna klättra. Planterade även lite rosenbönor i växthuset och rensade lite ogräs innan jag åt middag. Så nu kan jag bara sitta och vänta på att skörda. Och rensa ogräs varje vecka förstås. Har dessutom tre rabatter som behöver grävas om i sommar. Alla perenner upp, ogräs bort, ny jord och kanter runt. Massa massa jobb helt enkelt. Tror jag ska ta en rabatt i sänder och se hur många jag hinner...man ska ju njuta av trädgården och livet liksom.