Äntligen fredag!

Det är verkligen något speciellt med fredagar. Nu måste jag ju erkänna att jag är oförskämt glad i att vara på jobbet, nästan så jag redan längtar efter måndag...som en förälskelse känns det när man kommer till jobbet och möter alla goa ungar och framför allt kollegorna. Jag är lite småkär i dem allihop, faktiskt. Så kul att vara där att jag stannade över en halvtimme bara för att skicka iväg en beställning av lite kul natur och teknik material. På en fredag kväll? Inte helt normalt kanske...

Jag var i stallet på lunchen idag med och fodrade. Kollade benet och det såg ut som igår. Inte bättre, inte sämre...ringde vetrinären som besiktigade Manne och rådfrågade. Han trodde nog det skulle gå över av sig själv men att man får ge svullnaden lite tid att lägga sig. Utifrån vad jag beskrev var det en godartad svullnad (undrar vad en elakartad svullnad är) som bara behöver tid. Vi skulle motionera 30-45 minuter för hand eller uppsuttet för att öka blodgenomströmmningen och sen stå kvar i sjukhagen över helgen. Vi ska också linda benet på natten. Det betyder att jag behöver åka dit varje kväll och linda och kanske varje morgon och plocka av det. Beroende på om han står tillräckligt stilla för att låta Britt plocka bort det. Sen är det bra med skydd i hagen om han busar mycket. Jag tycker mest han står och äter men nåt måste han ju ha gjort för att skada sig så jag antar att han också gör annat.

Imorgon måste vi  till Hööks och köpa stallbandage och nån boxleksak. Kommer inte vara gratis...önska någon ville köpa min transport så jag inte behövde oroa mig för pengar. Sen får nattis rida eller promenera. Jag ville väldigt gärna gå på fest på i morgon men då jag måste upp till stallet på kvällen för att sjukvårda och linda ben  kommer jag kanske inte orka det. Jag är lite trött faktiskt och kanske bara ska stanna hemma och vila upp mig lite? 

Pålle var snäll och mysig idag, han har kanske vant sig vid att stå stilla nu?

Lite mindre nöjd...

Jag borde vara glad, jag är nog det också. Fast just nu skulle jag kunna sälja ponnyn och åka till Thailand. Nej där har jag ju varit , men ett varmt ställe med palmer och kokosnötter. Alltså benet är inte bättre idag än igår...det började så bra med att svälla av under veckan men nu har det stagnerat. Inte så väldigt svullet, kanske nån cm bedare runt senan och fortfarande ytterst lite varmare och lite puls i. Grrrr. Hade velat släppa ut honom i hagen på lördag. 

Idag fick jag ju kasta mig iväg på min 30 minuters rast och åka fram och tillbaka för att kasta in tre kilo hö i fållan. Det tar 16 minuter en väg så det är orimligt att hinna. Alltså ingen kafferast. Förövrigt gick ju jobbet bra idag med. Min hand är faktiskt något bättre idag än igår så det kan jag ju glädjas åt. Just nu hat jag mer ont i huden där tejpen suttit och huden nu är flådd och röd. Imorgon får jag ha nåt mjukt emellan tror jag. Jag kan också nästan knyta handen nu så jag har gott hopp om att bli bättre innan hästen är det. Jag skippade också mina antiinflamatortabletter så magen är lite mindre i uppror. Kanske jag och mina byxor kommer vara på samma våglängd igen snart? 

Det går bra att jobba med barnen men att jobba i stallet var skit idag. Det var länge sen jag kände mig så sur och grinig. Försök mocka sex boxar och en lerig sjukhage i mörker med en hand som inte kan ta nån vikt! Gissa om man får jätte ont i ryggen och axlarna i stället när man står halvdant och försöker kompensera? Sen ska naturligtvis vår skitsöta ponny vara ett monster i boxen! Han leker med vattenkoppen så vi har en torvmosse under den! Nu måste vi gräva ut säkert 30 cm djup gegga på ca en kvadrat meter för att inte stolpar och vägg ska ruttna. Och dessutom envisas han med att kissa på just en plätt som stinker hur mycket vi än kalkar. Och där är ju en mindre kulle nu då vi fått lägga torrt över. Idag krattade jag och tog bort kissberget, kalkade och la över 10 cm ny torv. Det luktar bättre. Men vattendelen får jag ta en annan dag för handen klarade inte mer. 

Nu ska jag flytta nät och sätta in en vattenhink så Britt kan stänga av vattenkoppen. Har man inte jobb så får man. Kanske en leksak i boxen kan hålla honom lite nöjdare. Det hade han hos tidigare ägaren och det kanske fanns en anledning? 

 Vi lindade i varjefall benet och Nattis promenerade med honom en halvtimme i paddocken. Idag var han lugn och fin utöver att han sprang ikapp nattis och nafsade henne i ryggen! Ny fick han ju bara tag på jackan men ändå! Lite ohyfsat måste jag säga...vi lägger ändå väldigt mycket tid på att vara konsekventa och tydliga i hanteringen. Han får inte gå före eller springa på, då får han backa...det syntes tydligt att han utmanade ledarskapet rejält igen. Som sagt Thailand eller lämplig exotisk ö... Fast efter att hon backat och uppfostrat en stund var ha foglig som ett lamm igen och alldeles mysig när han kom in i stallet. Fy, just idag kan jag inte säga att jag gillar att vara hästägare. Kan till och med se fram emot att slippa ännu en vinter med häst! Tänk vad mycket tid jag kommer ha efter sommaren...och med tanke på hur mycket tonårsdottern verkar uppskatta sin mor vissa dagar...säger bara vajande palmer...

Kurs och lite mer...

Idag var det tredje kurstillfället för årets digitala kompetens. Måste sägs att årets kursdeltagare är ovanligt ambitiösa! Så gott som alla gör sina hemläxor och skickar in dem i tid! Det är en lite lätt surialistisk känsla att ge läxor till mina närmaste kollegor, i år är det två i gruppen. Temat idag var iPad. Det är det roligaste tillfället faktiskt och det enklaste att lägga upp så det passar många på olika nivå. Tiden gick så fort bara att det kändes som om man missade några saker. Det är tur att jag har en dagordning varje gång att följa. Nu när man börjar lära känna gruppen käns det som om den nog kommer bli lika trevlig som förra gruppen, även om det nog är ganska svårt att slå den! Fast man ska inte jämföra människor såklart. Men det är som med barnen, varje grupp man har är den bästa.

I stallet var det mörkt och dimmigt och småkallt. Invigde de nya termobyxorna som satt perfekt när jag köpte dem på Ullared i början av hösten. Nu har de hängt på kroken i sadelkammaren och krympt nåt förfärligt! Det måste vara fukten från alla våta täcken....Vi hade tänkt att köra en repris på gårdagens stök och bök i paddocken, idag iförda både hjälm och skyddsväst. Men så skulle en tjej istället skritta en sväng i samhället så vi hängde på. För att komma till samhället måste man först ta sig genom lerpölen, över stenarna och ut i bläcksvarta skogen. Försedda med pannlampa och mobiltelefonens inbyggda ficklampa. Manne var lite småstökig när jag palperade och i början av promenaden men så fort det blev lite terräng att tala om lugnade han ner sig. Promenaden blev riktigt mysig. Det syntes dock lite i nerförsbackarna att han inte ville ta för sig, så nåt vajsing är det fortfarande. Svullnaden var däremot ännu mindre idag och pulsen nästan borta så det är på bättringsvägen. Efter promenaden var det dessutom ännu bättre än innan. Han var betydligt trevligare att hålla på med också när han fått röra sig i skogen. Vi avvaktar med att släppa ihop i hagen till helgen. Jill tyckte vi skulle linda med elastisk binda och padd innan hagsläpp så han inte sträcker sig. Och det får ju bli på lördag för även om det är mäckigt  att åka upp på rasten för att fodra är det bättre än att det blir sämre igen.

En fördel med gamla jobbet var att  det var nära till stallet. Då han man både fodra och dricka kaffe. Idag när vi gick förbi gamla jobbet kom en liten kille springande och gav mig en jättebamsekram och sa att han saknade mig. Tänk att de ändå komme ihåg en, det värmer frökenhjärtat.

Hästen börjar förhoppningsvis läka, nu är det bara handen som ska bli bra.  Det blir långsamt bättre, idag kunde jag schamponera mig själv. Fast nu har jag börjat bli alldeles röd och irriterad där tejpen sitter och det svider när jag tar av den. Jag kan inte gå utan tejp för det gör bara för ont när jag råkar röra fingrarna. Just nu ligger jag och svär över hur svårt det är att försöka skriva utan att använda hela handen.  Det är klart, mellan mig och paddan ligger den här skönheten och undrar om vi inte ska kela lite istället. Tror jag gör det faktiskt hon är oemotståndlig....

Bus och godis....

Om vår häst Manolito fick bestämma är det så alla högtider skulle se ut. Det skulle också vara högtid varje dag...att stå i sjukhagen är inte riktigt det som uppskattas mest. Man skulle ju kunna tror att matte då skulle välkomnas med gott beteende och tacksamhet? 

Jag tog av täcket och satte på repgrimma för att motionera nån halvtimme för hand som det så fint heter. Repgrimma är bra för då han vi samtidigt jobba på det där med lydnad. Tänkte jag. Första 15 minuterna gick ju ganska bra. Vi stannade ett par gånger på väg till paddocken då Herren tyckte vi gick allt för långsamt och rakt på den smala vägen. Sen tröttnade väl killen på att gå långsamt bakom, istället fick han små ryck och kastade sig fram och stannade och hoppade bak som om vi skulle leka nån hagtafatt! Nej det tyckte ju inte matte förstås. Stoppade grimskaftet i munnen också så han kan busa utan att få tryck bakom öronen;) smart är han också.... Mellan promenerandet blev det en hel del backa du är för nära, flytta på dina ben-gå fram-stå still-backa övningar tills han helt enkelt tröttnade på att busa och fogligt promenerade bakom på en replängds avstånd. Det tog över 45 minuter...

Till det positiva hör väl ändå att gallan var borta. Istället syntes tydligt bulan. Det var lite puls i fortfarande så minst en dag till i sjukhagen tyvärr. Om det fortsätter gå ner får han komma ut till kompisarna i övermorgon...kanske inte bli riden på ett par dagar till, vi får se. Skönt att det inte är några sår som stökar. Skulle gissa att det varit lite mer bus än vad som är nödvändigt i hagen också. Han tigger förfärligt mycket också och försöker nypas om man inte  tydligt visar att det inte är ok!  Och det finns ju kanske godis i fickorna? Om man mular in sig ordentligt?  

Pålle verkar läka fortare än matte. Handen har gjort mer ont idag igen. Kanske det ligger något i att jag inte borde jobba med den? Men det är bara så tråkigt att vara hemma att jag hellre tejpar och känner mig handikappad.

Försök att hitta känslan

Vaknade lite tröttare än jag tycker jag förtjänade, en halv flaska lyxigt rödvin på en lördag kväll till finmaten borde inte ta ut sin rätt. Kanske är det mer att magen känns som en ballong och aptiten blir obefintlig på grund av orudis? Trots magsårsmedicin...Jaja vi åt en god frukost och sen skulle jag och maken till stan och njuta av att julhandeln i god tid innan alla andra. 

På vägen stannade vi vid stallet. Maken höll Manne medan jag kände igenom honom. Lika svullet idag som igår men mindre varmt. Lyfter benet när jag klämmer på honom men det gör han ju även när man borstar...och ska man kratsa hovarna är han så snabb att lyfta att jag inte hinner röra benet. Så det är svårt att avgöra varför... Eftersom han leker och brallar lite väl i hagen beslöt vi i kväll att låta honom stå i sjukhagen ett par dar. Om det skulle vara senan som är överansträngd ska han inte galoppera på den. Gjorde i ordning några kraftburkar med minimalt med havrekross och vitaminer, morötter och mineral. Bara så vi slipper överskottsenergi. Och ny halm för den gamla var faktiskt nästan slut! 

Karl höll hästen fint och Manne försökte övertyga honom om att han är sötast och borde få morötter...Karl tyckte han påminde om en söt hund. Bra tycker jag.

På stan var de billiga parkeringsplatserna borta så det slutade med att vi shoppade lite på Frölunda torg. Riktigt mysigt och vi fick tag på tre julklappar. Jag köpte också tre nya pocket och den ena har jag redan läst halva av! Den där litteraturpristagaren får vänta ett tag till.

Jag längtar efter att kunna använda handen bättre. Det är nog ett tag tills det händer tyvärr för även om svullnaden lagt sig och jag kan röra lite på fingrarna är den fortfarande helt obrukbar. Inatt drömde jag att jag var förlamad från midjan och ner så även i drömmen är jag handikappad! 

Härlig dag trots allt...

Sköna sköna höst, eller vinter...planen idag var att trotsa smärtan i handen och rida ut med stallkompisarna. Nattis skulle  bio med en kamrat och Manne behöver absolut all motion han kan få. Så när jag vaknade i morse var jag jätteglad att svullnaden lagt sig ytterligare lite och att jag kunde motionera mina fingrar och mjuka upp dem lite utan jättesmärta. Det går fortfarande inte att sätta nån kraft i handen men jag kunde lyfta lillfingret några millimeter från bordet. 

Afterwork med Cikt-gänget på Harrys var så trevligt. Jag blev så sugen på att spara ihop lite pengar och åka till London tillsammans igen. Det är tråkigt att vi inte fått möjlighet att åka de senaste åren. Men ett par glas vin och trevligt sällskap var lite kompensation i varje fall. Jag kom hem tidigt och somnade innan tolv så när jag vakande innan klockan i morse var jag utvilad och taggad för utflykt. 

Trots att det är svårt att göra saker med tre fingrar ihop tejpade tänkte jag att en ridtur  i skogen borde gå vägen. Jag fick hjälp med att sätta fast transporten och blev lovad all hjälp med sadling. Sen när jag borstade av Manne såg jag att han var jättesvullen på höger framsena! Den var också varm och hade lite puls och han reagerade med att dra upp benet när jag kände på honom. Inte bra alls. Gick upp och kollade i paddocken men han är inte direkt halt, knäade till lite men mer var det inte. Mats sprang med honom och då körde han ett litet bocksprång och ville galoppera så väldigt ont har han inte. Jag ville i varje fall inte ta med honom ut på långpromenad i delsjöområdet så han fick stå inne i boxen med lite mat medan alla andra åkte iväg. Jag hängde  och promenerade en kort sväng men skorna jag hade var inte bekväma att gå i så jag lockade med mig en stallmamma till Bertilssons stuga för att fika när de andra motionerade. 

Så när allt kommer omkring  var det inte helt dumt. Min hand fick vila som den skulle, Mannes ben blir säkert snabbt bra och vi hade väldigt trevligt. Första riktigt kalla dagen för året med första frosten. 21 november...fantastiskt! Och rent krasst, vi har haft Manne i snart 8 månader utan minsta problem så en svullen sena som dessutom kom plötsligt och alltså inte är förslitnings skada är väl mer än man kunde hoppas på.... Och ska nu hästen skadas är det inte fel att det sammanfaller med att man själv inte får rida. Och klubben vi tränar  på har fått kvarka så den är i karantän några veckor, träningar inställda på obestämd tid och för övrigt verkar det var många karantäner som hinder oss från att åka. Så åter igen, ska hästen skadas och vila är det inte fel att det händer när man ändå inte kan åka och träna...

Sen har vi nog världens mest underbara gäng i stallet. Dessa fantastiska mammor och pappor och ponnyungar...alla får vara sig själva, det finns nästan ingen prestige i vårt stall. Stora, små, nybörjare och erfarna umgås och delar erfarenheter på ett sätt som jag tror är unikt i stallvärlden. Det finns ingen som lämnas utanför, inget skitsnack ingen snobbism...ibland saknar jag ridhus och klubbtillhörigheten som kändes när vi stod  tex PRK och när jag red på Råda. Jag saknar att rida tillsammans och få lite återkoppling, att känna att man utvecklas för man pratar med de andra om hur det gick, att få höra "vad bra det gick idag, vad duktiga ni har blivit, vad ni utvecklas,..." Det som man delade efter ridlektionerna. Som privatryttare gäller det bara att överleva de där kallblåsiga passen ensam i skumtimmen. Men dagar som idag med stallgänget väger upp saknaden av detta med råge, och lite till...

Nu har jag kommit hem duschat och handen gör skitont igen, tur jag inte red! Jag lagade lammetrecote med vitlökssmör, rostade rödbetor och jordärdskockor och ris. Till detta ett fantastiskt gott 150 kronors vin, man lever ju bara en gång så varför inte? Karl har ett gäng högljudda LP fantaster och några fanatiker som spelar nåt rockmusik spel i vardagsrummet. Du har väldigt trevligt. Jag ska sätta mig och göra ett fotoalbum från Kina resan, "atlast"

Oj vad det går!

Tiden framför allt, den springer iväg så jag blir lite nervös...snart är det jul med några dagar ledigt. Det blir nog inte alla dagar som blir lediga utan vi behöver komma in och arbeta lite i mellandagarna tyvärr. Men i år känner jag mig inte ens i närheten av hösttrött och nu är det redan 20 november! Är det nån gång man ska känna sig sliten och trött på jobbet är det nu. Men dagarna går och veckorna med. Och fortfarande är varje dag en god dag. Härligt. Självklart sliter vi också med regnkläder och förkylda barn och annat som hör förskolan till men det känns som om varje dag blir lite bättre än föregående och att vi helt enkelt har det så bra tillsammans att man får energi.

I dag har vi tillexempel varit i skogen för att filma maskar. Efter höstens succé med snigalfilmen ville ett par barn gärna forska lite om maskar. Och gör en egen kortfilm. Ja då gör vi det. Och på eftermiddagen var vi sugna på att prova nya saker i tekniklabbet så vi tog fram ljusbordet och provade att måla på det. Några barn provade ett vatten experiment med diskmedel. Vi satte dokumentkameran på så att alla som ville se kunder göra det. Så roligt att utforska och ändra i miljön efter barnes intressen. Här är några bilder som inte visar barnen men väl vad de gör...

 Handen har hållt samman hela dagen utan större svårigheter. Mina kollegor är så snälla att jag slipper vissa uppgifter som kan vara svåra med en hand eller helt enkelt lite ohygieniska. Jag kan ju tex inte få på en handske för att byta blöjor eller hjälpa på toaletten. Disken och påklädningen är svår också med kirurgtejp på tre fingrar. Jag gillar orudis idag. Det gör inte ont alls under nästan 10 timmar. Sen kryper det fram lite långsamt men då är det ju dags att ta nästa dos. Magen är ju inte riktigt lika nöjd. Trots magsårsmedicin som ska tas samtidigt. Just nu har jag tagit bort tejpen, det blir inte helt mysigt mellan fingrarna om man säger så, så jag tänkte att det skulle vara bra med lite handkräm. Det är ju ändå dags att sova nu. Satte mitt backontrack handledsskydd i stället. Det håller ihop hela handen och är ju dessutom utformat för att läka skador fortare. Det verkar sitta ok så jag ska försöka sova med det i stället för tejpen. 

Kör en härlig avslappnings app på den andra paddan som heter breeze. Och så har jag krupit mer under min värmefilt och myser. Ska börja läsa en ny bok tänkte jag, en som legat ett tag i hyllan och väntat på att jag ska orka. Onåd av J.M Coetzee. Köpte den i samband med Nobelpriset för många år sedan med har inte kommit mig för. Nu är det dags...